Summa sidvisningar

torsdag 24 november 2016

Mordet vid Sillgatan

Om man är lite bibliofil och samlare av Göteborgiana så är det förstås trevligt att råka på och äga böcker som ingen annan har. Häromdagen kom jag över en liten volym, prydligt inbunden i ett enkelt klotband med ryggtiteln Mordet vid Sillgatan m.fl. Den visade sig innehålla fyra olika berättelser/romaner, varav den första hette just Mordet vid Sillgatan. Ur en polismans papper. Göteborgsroman. Tryckt 1911 på C.R. Holmqvists boktryckeri, Göteborg. Ingen kände till denna roman: den finns inte indexerad i Kungl. bibliotekets databas LIBRIS, den finns inte på UB i Göteborg och varken Deckarbiblioteket i Eskilstuna eller Johan Wopenka, som sysslat mycket med katalogisering av kriminalromaner, kände till varken den eller vem som kunde tänkas ligga bakom författarpseudonymen Wilda. Möjligen kan det vara så att skriften aldrig har publicerats i bokform.

De övriga berättelserna i bandet har titlarna Seraljens stjärna av Martin Lindgren, Så älskar en kejsare av Arth. Freese samt Synd och bot av Karl Detlef. Samtliga är tryckta hos C.R. Holmqvists boktr. och har tryckåret 1912. Lindgrens och Detlefs verk är kända av LIBRIS i tidigare upplagor från 1877 respektive 1879. Freese tycks däremot inte någon kännas vid.


Nå, vad handlar då Mordet vid Sillgatan om? Ja, inte har det mycket med Sillgatan (nuvarande Postgatan i Västra Nordstan) att göra, ordet Sillgatan är överhuvud taget inte nämnt i texten. Det finns en vag Göteborgsanknytning, Kungsgatan och Gustaf Adolfs torg skymtar vid ett tillfälle vardera. Det förekommer en utflykt till Kungälv men utan några topografiska detaljer. Det skulle mycket väl kunna vara en översatt utländsk förebild, som är överförd till lokala förhållanden, intrigen är universell. Tiden är dock angiven: 1820-tal.

Grosshandlaren Carlman blir mördad med ett pistolskott i sitt arbetsrum. Han bor tillsammans med sina två brorsdöttrar och diverse tjänstefolk. Men alla dörrar är låsta och ingen har setts lämna huset. Den som berättar är Gustaf Streiffe, som ibland anges vara polisman, ibland advokat. "Borgmästaren" deltar mycket aktivt i berättelsen, han besöker mordplatsen, anhåller förhör och tycks leda utredningen av brottet, kanske inte vad man väntar sig i Sverige, men jag kan 1820-talets polisarbete för dåligt att bedöma detta.

Historien är inte helt oäven, det finns en intrig och en viss dramatisk spänning i skildringen, men det är mycket känslofullt. Damerna är upprörda, gråter och svimmar och gör hemlighetsfulla uttalanden, nya mord tillstöter, tidigare okända personager dyker upp medan den gode Streiffe är upprörd över att någon ens kan misstänka de unga och oskuldsfulla damerna - som han har en viss relation till - för något otillbörligt. Men till slut avger bokhållaren full bekännelse, Streiffes oro blir stillad och kanske får han ihop det med den vackraste av brorsdöttrarna:

Vad mig angår, invaggades jag från denna dag i en lycklig dröm, ur vilken jag aldrig skall vakna, hälst som glansen från Eleonoras ögon allt sedan dess varit ledstjärnan på min levnads stig.

Men vad är det för en bok?
Mycket talar för att volymen Mordet vid Sillgatan m.fl. inte är en "bok" utan en samling prydligt urklippta, sammanfogade och inbundna tidnings- eller tidskriftsföljetonger. Sådana var vanliga vid den aktuella tiden, alla göteborgstidningarna hade sådana löpande med ett avsnitt om 6-8 sidor per dag eller vecka. En del av dessa var original, i de bättre tidningarna av lite bättre författare och tvärtom. Mycket var säkert översättningar eller adaptationer av utländska original. Karaktären på de fyra ingående romanerna ansluter väl till vad som förekom som följetonger i göteborgspressen vid denna tid.

De fyra böckerna eller följetongerna i den aktuella volymen är alla tryckta på tunt tidningspapper, trycket är ojämnt och också typografien ändrar karaktär mitt i en av romanerna. Tittar man noga kan man se att här och var finns en tryckt linje i överkanten, som stämmer med den inramning som skilde följetongerna från den övriga tidningstexten. På baksidan av den allra sista sidan i den sista romanen återfinns annan tidningstext (gåtor, rebus, notiser; karaktär av "nöjessida"). Längst ner på den plats som arksignaturer finns i en tryckt bok, finns på var åttonde sida noteringen Mordet vid Sillgatan åtföljt av ett nr. Man kan tänka sig att denna märkning avgränsar de publicerade avsnitten.

Om denna hypotes är korrekt så borde det gå att återfinna Sillgatsmordet i någon dagstidning från den aktuella tiden. Jag har snabbt gjort några stickprov i de göteborgstidningar, som gavs ut den aktuella tiden, men inte gjort något fynd. Wopenka har funnit en notis om att C.R. Holmqvists boktryckeri gav ut tidningen Göteborgs Nyheter. Det kanske är där som vår historia kan återfinnas, jakten fortsätter.

Eleonora bevisar sin oskuld för Streiffe.

Upplösningen
Efter ytterligare en vända på tidskriftsbiblioteket blev sanningen uppenbarad. Och tipset om Göteborgs Nyheter visade sig fruktbart. Tidningen utkom som veckoblad i två omgångar, 1884-85 och efter ett uppehåll ånyo 1892-1921, något som inte hindrar att 1912 rubriceras som 28:e årgången. Priset var 5 öre, innehållet var i högsta grad blandat med lokala och internationella nyheter i notisform, rätt mycket annonser, lite skvaller, lite rebusar och så då 8 sidor följetong i varje nummer. Tidningen var "populär bland den bredaste publiken" skriver Enar Jonsson i Press och pressfolk, 1972.

Och mycket riktigt, den 7 oktober 1911 startade som följetong Mordet vid Sillgatan och fortsatte i 26 avsnitt. Den åtföljdes av de övriga i mitt bokband sammanhäftade romanerna: 9 mars 1912 började Synd och bot, 24 maj Seraljens stjärna och 1 november Så älskar en kejsare.

Några av de redaktionella puffar, som gjordes innan publiceringen av Mordet vid Sillgatan.
Intressant är att historien anges gå tillbaka på "en ur verkliga livet gripen händelse.
Till sist en undring: visserligen var det billigare för 100 år sedan att gå till bokbindaren, men vem ur "den bredaste publiken" hade råd att binda in fyra romanföljetonger från den göteborgska veckopressen? Dessutom är boken påfallande oläst. Kan det vara så att jag fått i min hand boktryckare Holmqvists eget arkivexemplar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar