Summa sidvisningar

torsdag 24 november 2016

Mordet vid Sillgatan

Om man är lite bibliofil och samlare av Göteborgiana så är det förstås trevligt att råka på och äga böcker som ingen annan har. Häromdagen kom jag över en liten volym, prydligt inbunden i ett enkelt klotband med ryggtiteln Mordet vid Sillgatan m.fl. Den visade sig innehålla fyra olika berättelser/romaner, varav den första hette just Mordet vid Sillgatan. Ur en polismans papper. Göteborgsroman. Tryckt 1911 på C.R. Holmqvists boktryckeri, Göteborg. Ingen kände till denna roman: den finns inte indexerad i Kungl. bibliotekets databas LIBRIS, den finns inte på UB i Göteborg och varken Deckarbiblioteket i Eskilstuna eller Johan Wopenka, som sysslat mycket med katalogisering av kriminalromaner, kände till varken den eller vem som kunde tänkas ligga bakom författarpseudonymen Wilda. Möjligen kan det vara så att skriften aldrig har publicerats i bokform.

De övriga berättelserna i bandet har titlarna Seraljens stjärna av Martin Lindgren, Så älskar en kejsare av Arth. Freese samt Synd och bot av Karl Detlef. Samtliga är tryckta hos C.R. Holmqvists boktr. och har tryckåret 1912. Lindgrens och Detlefs verk är kända av LIBRIS i tidigare upplagor från 1877 respektive 1879. Freese tycks däremot inte någon kännas vid.


Nå, vad handlar då Mordet vid Sillgatan om? Ja, inte har det mycket med Sillgatan (nuvarande Postgatan i Västra Nordstan) att göra, ordet Sillgatan är överhuvud taget inte nämnt i texten. Det finns en vag Göteborgsanknytning, Kungsgatan och Gustaf Adolfs torg skymtar vid ett tillfälle vardera. Det förekommer en utflykt till Kungälv men utan några topografiska detaljer. Det skulle mycket väl kunna vara en översatt utländsk förebild, som är överförd till lokala förhållanden, intrigen är universell. Tiden är dock angiven: 1820-tal.

Grosshandlaren Carlman blir mördad med ett pistolskott i sitt arbetsrum. Han bor tillsammans med sina två brorsdöttrar och diverse tjänstefolk. Men alla dörrar är låsta och ingen har setts lämna huset. Den som berättar är Gustaf Streiffe, som ibland anges vara polisman, ibland advokat. "Borgmästaren" deltar mycket aktivt i berättelsen, han besöker mordplatsen, anhåller förhör och tycks leda utredningen av brottet, kanske inte vad man väntar sig i Sverige, men jag kan 1820-talets polisarbete för dåligt att bedöma detta.

Historien är inte helt oäven, det finns en intrig och en viss dramatisk spänning i skildringen, men det är mycket känslofullt. Damerna är upprörda, gråter och svimmar och gör hemlighetsfulla uttalanden, nya mord tillstöter, tidigare okända personager dyker upp medan den gode Streiffe är upprörd över att någon ens kan misstänka de unga och oskuldsfulla damerna - som han har en viss relation till - för något otillbörligt. Men till slut avger bokhållaren full bekännelse, Streiffes oro blir stillad och kanske får han ihop det med den vackraste av brorsdöttrarna:

Vad mig angår, invaggades jag från denna dag i en lycklig dröm, ur vilken jag aldrig skall vakna, hälst som glansen från Eleonoras ögon allt sedan dess varit ledstjärnan på min levnads stig.

Men vad är det för en bok?
Mycket talar för att volymen Mordet vid Sillgatan m.fl. inte är en "bok" utan en samling prydligt urklippta, sammanfogade och inbundna tidnings- eller tidskriftsföljetonger. Sådana var vanliga vid den aktuella tiden, alla göteborgstidningarna hade sådana löpande med ett avsnitt om 6-8 sidor per dag eller vecka. En del av dessa var original, i de bättre tidningarna av lite bättre författare och tvärtom. Mycket var säkert översättningar eller adaptationer av utländska original. Karaktären på de fyra ingående romanerna ansluter väl till vad som förekom som följetonger i göteborgspressen vid denna tid.

De fyra böckerna eller följetongerna i den aktuella volymen är alla tryckta på tunt tidningspapper, trycket är ojämnt och också typografien ändrar karaktär mitt i en av romanerna. Tittar man noga kan man se att här och var finns en tryckt linje i överkanten, som stämmer med den inramning som skilde följetongerna från den övriga tidningstexten. På baksidan av den allra sista sidan i den sista romanen återfinns annan tidningstext (gåtor, rebus, notiser; karaktär av "nöjessida"). Längst ner på den plats som arksignaturer finns i en tryckt bok, finns på var åttonde sida noteringen Mordet vid Sillgatan åtföljt av ett nr. Man kan tänka sig att denna märkning avgränsar de publicerade avsnitten.

Om denna hypotes är korrekt så borde det gå att återfinna Sillgatsmordet i någon dagstidning från den aktuella tiden. Jag har snabbt gjort några stickprov i de göteborgstidningar, som gavs ut den aktuella tiden, men inte gjort något fynd. Wopenka har funnit en notis om att C.R. Holmqvists boktryckeri gav ut tidningen Göteborgs Nyheter. Det kanske är där som vår historia kan återfinnas, jakten fortsätter.

Eleonora bevisar sin oskuld för Streiffe.

Upplösningen
Efter ytterligare en vända på tidskriftsbiblioteket blev sanningen uppenbarad. Och tipset om Göteborgs Nyheter visade sig fruktbart. Tidningen utkom som veckoblad i två omgångar, 1884-85 och efter ett uppehåll ånyo 1892-1921, något som inte hindrar att 1912 rubriceras som 28:e årgången. Priset var 5 öre, innehållet var i högsta grad blandat med lokala och internationella nyheter i notisform, rätt mycket annonser, lite skvaller, lite rebusar och så då 8 sidor följetong i varje nummer. Tidningen var "populär bland den bredaste publiken" skriver Enar Jonsson i Press och pressfolk, 1972.

Och mycket riktigt, den 7 oktober 1911 startade som följetong Mordet vid Sillgatan och fortsatte i 26 avsnitt. Den åtföljdes av de övriga i mitt bokband sammanhäftade romanerna: 9 mars 1912 började Synd och bot, 24 maj Seraljens stjärna och 1 november Så älskar en kejsare.

Några av de redaktionella puffar, som gjordes innan publiceringen av Mordet vid Sillgatan.
Intressant är att historien anges gå tillbaka på "en ur verkliga livet gripen händelse.
Till sist en undring: visserligen var det billigare för 100 år sedan att gå till bokbindaren, men vem ur "den bredaste publiken" hade råd att binda in fyra romanföljetonger från den göteborgska veckopressen? Dessutom är boken påfallande oläst. Kan det vara så att jag fått i min hand boktryckare Holmqvists eget arkivexemplar?

onsdag 16 november 2016

Gothenburg i Edinburgh

Mellan Skottland och Sverige, och i synnerhet Göteborg, finns starka historiska band. Under 1600-talet skedde samröret mest i form av skotska regementen, som deltog i stormaktstidens "svenska" krigshärar. Under 1700-talet sökte sig många skotska affärsmän till Göteborg och blev bofasta här. Flera av de släkter, som varit tongivande under Göteborgs utveckling, har skotska rötter, namn som Dickson, Chalmers, Keiller, Carnegie, Gibson - för att nämna några, är kända långt utanför staden. Insatserna i den andra riktningen, alltså det göteborgska inflytandet i Skottland, har inte varit av samma omfattning, men i varje fall en företeelse exporterades i mitten av 1800-talet från Göteborg till ett antal platser i Skottland, nämligen Göteborgssystemet.

Tanken bakom det som kom att kallas Göteborgssystemet var inte att förbjuda alkoholförsäljning, men att förvandla oreglerat krogsupande till en form av icke vinstdrivande värdshusrörelse, där visserligen alkohol serverades men under strikt reglerade former och med större fokus på mat än på öl- och spritserveringen. Lokalerna skulle vara "sunda, ljusa, rymliga och lagda under allmänhetens ögon" (NF). Överskottet skulle återanvändas till allmänt gagneliga investeringar som lånebibliotek, läsesalar och badstugor. I Göteborg infördes systemet 1865, Handelstidningens redaktör S.A. Hedlund var starkt pådrivande. Under de kommande åren fick det efterföljare såväl i Stockholm, i grannländerna, på kontinenten som i Storbritannien, där systemet är känt under beteckningen "the Gothenburg system".

När jag över påskhelgen i år besökte min dotter i Edinburgh passade jag på att också leta upp en av de tre kvarvarande "Gothenburg pubs", som finns kvar i Skottland, nämligen The Prestoungrange Gothenburg Pub. Den ligger dock inte inom Edinburghs stadsgräns utan någon mil österut efter Firth of Forth, i det lilla samhället Prestonpans. Ett namn som för evigt är inskrivet i den skotska historien. I slaget vid Prestonpans i september 1745 besegrade nämligen "Bonnie Prince Charlie" engelsmännen och den segern var inledningen till skottarnas till en början framgångsrika marsch söderut - innan man tvingades retirera hem igen och där upproret tre månader senare fick sin fasansfulla upplösning i slakten på de dimmiga myrarna vid Culloden.


Mitt i byn ligger den erade byggnad, där The Gothenburg Pub eller The Goth håller hus. Det finns som alltid flera avdelningar, det är ordning och reda och en gemytlig stämning råder. Det är skönt när det regnar och blåser (som det nästan alltid gör i Skottland, så även denna dag) att få sig en pint vid disken.

The Prestoungrange Gothenburg Pub (med dotter i regnet)
Byggnaden är från 1908 men genomgick en genomgripande renovering 2002-2004. Drivande i ombyggnad och drift av verksamheten har varit och är Dr Gordon Prestoungrange, Baron of Prestoungrange and Dolphistoun, välbeställd företagsekonom, tidigare professor i USA och Kanada. Där kolbrytning, saltkokning och tegelbränning i gamla tider var traktens levebröd har baronen strävat att skapa nya arbetstillfällen och samtidigt bevara gamla traditioner, inte minst då vad gäller The Goth . Bland aktiviteterna märks en satsning på muralmålningar, som med hjälp av lokala amatörr och inbjudna konstnärer idag återfinns på många platser i samhället. Överskottet av pubverksamheten används - i Göteborgssystemets anda - till olika kulturella satsningar.

Invändigt ser puben ut som de flesta andra, men restaureringen har bevarat mycket
av den gamla art deco-inspirerade inredningen
Uppe i pubens övervåning finns en minnestavla, som uppmärksammar banden till Göteborgs stad och det besök i Prestonpans, som Göteborgs dåvarande stadsfullmäktiges ordförande Jörgen Linder avlade 2003. Om man känner för det kan även mindre sällskap hyra in sig i Lord Mayor's Bar.

Hur många Gothenburg Pubs, som en gång var i drift i (det mestadels kolgruvetäta östra) Skottland är inte känt. Men puben i Prestonpans är inte den enda kvarvarande, det finns en Goth i Armadale och en Dean Tavern i den lilla orten Newtongrange, som drivits enligt Göteborgssystemets principer, men aldrig kallat sig för Gothenburg Pub. Båda dessa orter ligger några mil syd/sydväst om Edinburgh.


---------------------------------
Heyman, Eva: Systemet lever vidare i Skottland. - Göteborgs-Posten 24 maj 2013.
Skarin Frykman, Birgitta: Skottar i Göteborg - Gothenburg i Skottland. - Kungl. Vetenskaps- och vitterhets-samhället i Göteborg. Årsbok 2011, sid. 68-79.
www.prestoungrange.org/gothenburg/html

Boksamlarbloggen åter igång

Ja då kör vi igång igen då. Eller vad man ska säga. I nästan nio månader har jag inte mäktat med några nya inlägg, bloggen har verkligen stått still. Och det är inte bra: en blogg skall inte stå still, då tappar man säkert läsare. Och den som skriver kommer dessutom ur rytmen, och motståndet att återuppta bloggandet igen bara ökar. Till min glädje kan jag dock konstatera att en och annan hört av sig under stillaståendet med mestadels glada tillrop: uppmuntrat till nya inlägg, givit tips på ämnen att belysa och undrat om man blivit död eller vad.

Kombinationen av relativ ohälsa, alltför många andra åtaganden med deadline och resor hit och dit har dock krävt sin tribut, samtidigt som det går att konstatera att det var lättare "förr" att hålla många bollar i luften. Någon gång kunde man ju till och med vara på två platser samtidigt.

Bokhistoria i Sachsen
I början av oktober hade jag i alla fall möjlighet att följa med Wargentinsällskapet på en mycket givande bokhistorisk resa till Sachsen (eller kanske man skall säga Nieder-Sachsen), med den outtröttlige Christian Irhammar som väl rekognoscerad och påläst "Reiseleiter". Med Wolfenbüttel som replipunkt reste vi runt i omgivningarna och besökte bibliotek, kyrkor och kloster. Vi fick ta del av en - mestadels till katolska kyrkan - anknuten högkultur, som frambringat nästan ofattbara skatter, tusen (!) år gamla. Handskrivna illustrerade manuskript, broderade mäss-skrudar, underbara arbeten i silver och guld. Vad gjorde vi i Sverige för tusen år sedan?

De medeltida välbevarade banden står på rad i det lilla Marktkirchenbibliothek i Goslar
 och från visningen av biblioteket i "Museum der deutschen Erklärung" i Halberstadt.
Ett av de mest imponerande biblioteken - och den kanske mest genomarbetade visningen - vi fick vara med om var på Universitätsbibliothek Clausthal, halvvägs upp i Harzgebirges skogar, där man framför allt bedriver undervisning och forskning i gruvbrytning och metallurgi. En stor andel av studenterna är från utlandet, främst Kina. Men här fanns bokliga skatter inom alla ämnesområden!

Från visningen av universitetsbibliotheket i Clausthal. T h den första tryckta koranen, Hamburg 1694.
Vi fortsatte småningom till också Hildesheim, där vi besåg både Dombibliothek, domens makalösa skattkammare och den enligt uppgift 1000-åriga rosen, som växer utanför domkyrkokoret och som hållits vid liv både under andra världskrigets härjningar och många köldnätter. De olika grenarna var till och med försedda med årtal. I Wolfenbüttel besökte vi både det berömda Herzog August Bibliothek och Lessinghaus. Efter en avvikelse till närbeläget bränneri med avsmakning och inköp av starka drycker guidades vi även runt på Schloss Corvey, varifrån enligt uppgift Ansgar utgick i sitt nordliga kristnande. Slottskyrkan är världsarv och biblioteket imponerade kanske mest genom sin fantastiska kollektion av välfyllda bokskåp (där vi dock tyvärr inte fick botanisera på egen hand).

Hemresan gick med buss via ett regnigt Berlin, där vi ändå hann med besöka det nu 20 år gamla men för många ändå nya Denkmal sur Erinnerung an die Bücherverbrennung. Det är alltså ett minnesmärke över det bokbål som nazisterna igångsatte 10 maj 1933, då 20.000 böcker, främst av judiska författare brändes. Minnesmärket innehåller i ett underjordiskt utrymme tomma bokhyllor med plats för lika många böcker. Det är inte tillgängligt, utan kan endast iakttas via en glasplatta i stenläggningen utanför operan vid Unter den Linden.

Nazisternas bokbål 1933 och minnesmärket, som är utfört av den israeliska konstnärinnan Micha Ullman,
utanför Berlinoperan vid Under den Linden. Det invigdes 1995.
Läst under tiden
En hel del nyutkommen Göteborgslitteratur har dykt upp de gångna månaderna. Bland det jag särskilt fastnat för finns Ninni Trossholmens bok Arvid Bjerkes Utbynäs - bilder, minnen och berättelser. Ninni är etnolog, om än numera något pensionerad, men fortfarande aktiv. Hon har tidigare skrivit om Utby, men här fokuserar hon särskilt på arkitekten Arvid Bjerkes och hans farbror Anders Mattssons insatser som villabyggare i senjugendstil. Boken är arkitekturhistoria, men handlar också mycket om människorna i husen. Fint producerad bok.

Också Urban Rydins bok Bröderna Röhss har varit rolig att studera. Författaren är ättling till den ogifte Wilhelm Röhss, som hade en långvarig utomäktenskaplig förbindelse med Amalia Rydin. Han har tidigare mest utgivit av trycket skrifter om beskattning av fåmansföretag, men här föreligger en läsvärd, spännande och mycket väl dokumenterad skildring av bröderna Röhss, deras affärsverksamheter och donationerna till Göteborgs stad. Mycket värdefull information!


Slutligen måste nämnas en bok, som inte är faktabaserad utan en rejäl skröna, men en mycket underhållande sådan, Tomas Arvidssons Blåst på sommarvind. Tomas är gammal hvitfeldtare, student 1964, under sin aktiva karriär både tidningsredaktör (Östra Småland, Barometern) och värmländsk TV-chef, numera "fri skribent". Vi var några stycken som i förra veckan, på Hvitfeldtskas kamratförenings höstmöte, hade tillfälle höra honom berätta om sina minnen av skoltiden och hur han under en morgonbön för nu många decennier sedan fick idén till bokens intrig. Det handlar alltså om hur Carl Larssons väldiga målning (3 x 11 meter) i Hvitfeldtska gymnasiets aula blir stulen och förvecklingarna kring stöld och uppklarning av stöld. Mycket medvetet utan inslag av det överdrivna våld, som annars präglar dagens deckare. Den gamle studierektorn Jan Bertilsson är inte längre huvudperson, som han var i böckerna från 1970-talet, Enkelstöten, Dubbelstöten med flera, men hans bror, Björn Bertilsson, pensionerad läkare, förekommer i historien.  Trevlig läsning och mycket inslag av lokalfärg från skolan på 1950/60-talet, lärarna och vaktmästaren, som vi alla kände och var rädda för, men som í varje fall jag aldrig känt som "Dynamit-Olsson". Vi sa bara Olsson, han med nyckelknippan, han som stängde läroverkets stora port på slaget klockan åtta. Då gällde det att vara innanför!

Göteborgskännare har gått bort
Efter lång tids kämpande med sjukdom har Ove Drejenstam helt nyligen gått bort. Ove var kontinuitetsbevarare i Göteborgianagruppen, han var den ende som hade deltagit i den gamla gruppen redan för 20 år sedan eller mer. Han var en stor kännare av Göteborgslitteraturen, han hade kunskap både om böcker och samlare. Han var försynt och skröt inte med sitt vetande, men han vill gärna att det skulle bli rätt och riktigt. Särskilt klappade hans hjärta för Västra Frölunda, i dess hembygdsförening var han mångårigt aktiv och såg länge till att det kom ut nya skrifter minst en gång om året. Också i Bohusläns hembygdsförbund verkade han på senare år och hjälpte till med tidningen Bohusarvet. Vi är många som kommer att sakna Ove framöver, hans kloka kommentarer och den trivsamhet han spred omkring sig.