Summa sidvisningar

måndag 21 december 2015

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (4)

Än en gång tillåter jag mig att - med hjälp av Wettergrens Julprogram och min egen gamla och prydligt maskinskrivna (hur kunde man ha så mycket tid då?) bokförteckning - återvända 50 år i tiden. Vad låg på bokhandelsdisken (sådana fanns ännu 1965!) och vad hamnade på mitt eget nattduksbord under året 1965?


Normalt sett brukade Wettergrens Julprogram summera det gångna årets bestsellers, vanligen var det årsboken När-Var-Hur som toppade, följd av storsäljarna Astrid Lindgren, Vilhelm Moberg, Stieg Trenter och Kar de Mumma. 1966 gav man dock upp försöken att rangordna storsäljarna, illustrerat av nedanstående kommentar:


Och visst, saker och ting var i begynnande upplösning: Rolling Stones spelade på Svenska Mässan, i augusti var det kravaller med långhåriga skolungdomar på Götaplatsen, mellanölet introducerades och Säröbanan lades ner. Det kändes nog att 1968 var i antågande. Men den stora sensationen i bokhandeln var alltså "detta egendomliga läsintresse" som kom i dagen, bl a med utgivandet av de röda kärleksböckerna. Det var Forsbergs förlag i Malmö som stod för lanseringen. Redaktör och flitig bidragsgivare var Bengt Anderberg. Den statliga censuren hade mildrats och tanken var nu att visa att även erotiska berättelser kunde ha litterär kvalitet. Redan under första året medverkade t ex PC Jersild, Göran Tunström, Svante Foerster, Anderz Harning, Loka Enmark och Carl Henrik Svenstedt - för att nämna några. Antologierna hette helt enkelt Kärlek 1, Kärlek 2, Kärlek 3 etc, och de såldes i stora upplagor. Men som jag minns det låg inte böckerna längst fram på bokhandelsdisken. De blev i alla fall utgångspunkten för en snabb utveckling av kommersiell erotik. Det följde flera andra liknande serier, t ex Sänghästen, och motsvarande utveckling sågs också när det gällde veckopress och film.

Skrönor
Men i 1965 års bokutgivning fanns förstås verk av högre litterär kvalitet. Och för mig var det de fantastiska berättelsernas år. En väldigt häftig läsupplevelse var PC Jersilds genombrottsroman Calvinols resa genom världen, en helt sanslös skröna, mycket underhållande. Den litterära termen var väl pikareskroman. Särskilt munter var den satiriska akademiska avhandlingen Om de akustiska mikroberna, i synnerhet för oss som i Göteborg vid just den tiden höll på med att på olika sätt parodiera det akademiska livet, liksom andra högtravande samhällsordningar, i spex, revyer och ordenssällskap. Jersilds framställning hade en omisskännlig studentikos jargong = vetenskaplig rappakalja:

De akustiska mikrobernas inaktiva vilostadium, teckenorganismerna, kan studeras med otaliga metoder. De är utomordentligt tacksamma att kultivera; man kan odla dem på snart sagt vilket substrat som helst: papper, papyrus, pergament, sten, trä, lera etc. ... För att överföra teckenorganismerna till deras aktiva form, de akustiska mikroberna, har hittills fordrats ett värddjur, vilket i så gott som alla fall varit människan. ... En direkt överföring av den inaktiva teckenmikroben via phonografen till en aktiv akustisk mikrob har ännu inte lyckats, även om försök har gjorts att direkt på membranen eller rullen rista eller fotografiskt kopiera teckenorganismer.


Också Sven Delblancs bok Homunculus är en sorts skröna eller burlesk eller fantasi eller förfärlig historia eller vad man ska kalla det. Politisk satir. Jag hade aldrig läst något liknande men hade mycket nöje av den. Jagad av utländska agenter håller Sebastian på med sina experiment, i syfte att framställa en liten människa, en homunculus

Batterier av flaskor. lerkrus och glaskärl med fosfor, kvicksilver, väteperoxid och fettsyra. papplådor och bruna påsar med järn, svavel, kalk, pulvriserat kol. Badkaret var till hälften fyllt av en trög, rödbrun vätska. En elektrisk doppvärmare nedsänkt i vätskan, den svarta sladden ormade sig över kanten och ut över golvet i en slinga. En mättad, nästan kväljande lukt av jord och kompost. Sebastian lyfte badkarstermometern, drypande av fet, rödbrun vätska. Trettisju och två. Det får duga. Är allting redo? I natt. Här. Nu. Jag måste lyckas. Darrande strök han eld på en tändsticka ...

Att Fritiof Nilsson Piraten var en mästare på skrönor var ju vid det här laget väl dokumenterat. Nu kom han ut med Millionären och andra historier. Här dyker patron Esping, bocken i örtagården, upp på nytt, liksom Jakob bokhandlare men också nya burleska personager. Piraten alltid nöjsam läsning.

För övrigt kan noteras att en annan mästare på skrönor, Torgny Lindgren, faktiskt debuterade detta år, men inte med några berättelser om västerbottniska särlingar utan med en liten diktsamling med titeln Plåtsax, hjärtats instrument, som jag inte tror många lade märke till då och knappas uppmärksammat senare heller.

Gunnar Ekelöf inledde detta år sin märkliga svit av diktböcker, inspirerade av bysantinska myter, med Diwan över fursten av Emgion. Minns den som en stark läsupplevelse, men mycket av undertexten gick mig nog förbi.

Annan läsning
Ja, 1965 var också ett år som för denne skribent innebar införskaffande av boktitlar som Vad skall barnet heta?, Lisa Larssons Heminredning och lite längre fram på året Benjamin Spocks Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran. Spock var definitivt ett stort stöd för nyblivna föräldrar.

En märklig romanserie inleddes också detta år, Maj Sjöwalls och Per Wahlöös samhällskritiska deckare - eller som de själva rubricerade dem: polisromaner - med kriminalassisten Martin Beck och hans kollektiv av medhjälpare i huvudrollen. Den första boken hette Roseanna och följdes av nio andra under en tioårsperiod. Det var en härlig tid! Och en helt ny era, fjärran från Stieg Trenter och Maria Lang, vars pusseldeckare i nästan två decennier dominerat den svenska deckarmarknaden.

Bland övriga minnesvärda läsningar kommer jag särskilt ihåg Leonard Cohens Älsklingsleken, som kom direkt som pocketbok. "Karriären" som romanförfattare tog dock i praktiken slut när han 1967 släppte sin första LP Songs of Leonard Cohen.

Göteborgiana
Jämfört med dagens produktion av göteborgsböcker var det inte många titlar i bokhandeln som rörde staden eller västkusten. Men Harry Hjörne gav ut sina memoarer Äventyr i tidningarnas värld och Maja Kjellin, som vid denna tid var mycket produktiv gav ut Kvarteret Kommerserådet och en bok om Wijkska och Wernerska villorna. Algot Mattsson redigerade historiken över Broströmskoncernen, Tre generationer på sju hav.

Men den i särklass vackraste västkustboken detta år var Arne Gadds Kust i väster, charmerande text och kongeniala teckningar och akvareller. Gadd hade tidigare givit ut ett par småböcker om båtar, människorna ombord, kust och hav och han skrev också artiklar i samma ämnen för GHT. Bonniers hade uppmärksammat hans arbeten och givit honom i uppdrag att skriva en bok om västkusten. I Författaren själv (1993) skriver Gadd om sig själv (i tredje person)

Året närmast efter sitt avhopp från sin anställning - han var då i 40-årsåldern - ägnade han åt den stora bok om Bohuskusten som han i många år hade drömt om att göra. Den skulle ge en uppfattning om landskapet i dess av havet skapade särart, dess flora och fauna, dess historiska bakgrund, dess människor och deras samhällen och näringsfång och inte minst hur de påverkades av havets omedelbara närhet. Resultatet blev Kust i väster.

Jag tycker man tveklöst kan säga att han lyckades väl. Och de följande 10-15 åren kom - ofta lagom till julhandeln - nya böcker av hans hand, om Bohuslän, Göteborg och människor och miljöer han mött där. Allt skrivet och tecknat i en personlig, rofylld, reflekterande stil

Stävprydnad från ångaren Göteborg. Ur Arne Gadds Kust i väster.

torsdag 26 november 2015

Helsning till Göteborg

Träffade nyligen på ett litet fyrsidigt häfte med titeln Helsning till Göteborg den 14 Juni 1869. Det innehåller förutom titelsidan endast en fyra strofer lång hyllningsdikt, som i tämligen svulstiga, högstämda men för tiden karakteristiska vändningar hyllar Göteborg. Bättre stad finns inte! Eller i varje fall fanns - för den uppsalastudent som nu återsåg fädernestaden. Så här kunde det låta:

            I Göteborg, på Vesterhafvets strand
            Der tryggt det gamla Göta lejon hvilar
            ...
            Hur stolt, hur skön i sommarsolens glans
            Du bär, o Göteborg, behagets stämpel!
            Och dina parker vira grön en krans
            Omkring palatser, monument och tempel.
            ...
            Hell Göteborg! En heder för vårt land,
            En mönsterstad - ett hem för idogheten.
            Här sluter rikedomen ej sin hand,
            ty den förenas skönt med gifmildheten.
            Och uti vetenskapens fria stat
            Du står i spetsen såsom maecenat
            Och ömt du vårdar konstens helga flamma.
            Hell Göteborg! Gå framåt som förut
            Och hvila ej på lagern en minut -
            Blif mer, blif större, men ändå detsamma!

Hyllningsdikten är undertecknad Ludv. Essén, ett för mig tidigare helt okänt namn. Av versen framgår att den tillkommit med anledning av ett besök i staden av - förmodligen - studenter från Uppsala: "Ifrån den strand, som smeks af Fyris våg/Från Odins gamla lund, så rik på minnen/vi dragit ut på fredligt vikingtåg". Efter lite letande visar det sig att författaren, Ludvig Essén, var född 1847 och uppvuxen i Göteborg. Efter avslutad juridisk utbildning i Uppsala och tingstjänstgöring återkom han till Göteborg där han sedan under ett par decennier verkade i ledande juridiska positioner. Han blev stadsnotarie 1884 och ett år senare justitierådman. Han gjorde sig känd som "en synnerligen begåvad och framstående jurist". Vid sidan av sin domartjänstgöring verkade han som sekreterare i flera kommunala styrelser och nämnder och han var under drygt 10 år lärare i handelsrätt och stadskunskap vid Handelsinstitutet. Under ett par år var han också Göteborg representant i Riksdagens andra kammare. På grund av tilltagande sjuklighet tog han avsked 1906. I sin minnesruna skriver Otto Nordenskjöld om att han fått i arv "ett disharmoniskt sinne, vars bristande jämvikt till sist skulle föra honom utanför de skarpt markerade gränser, där det normala arbetslivet måste levas". Mycket mellan raderna! Efter en lång tids "svår nervsjukdom" avled han 1918.

Till vänster det lilla häftet Helsning till Göteborg, utgivet 1869 och till höger den privattryckta samlingen tillfällighetspoesi med titeln Från ungdomens dar, som Essén gav ut 1891.
En lyrisk rådman
Det visar sig dock att den gode rådmannen också odlade en lyrisk ådra, möjligen hade han ärvt litterära anlag av sin morbror, Herman Bjursten (1825-1866), som var skald och romanförfattare, i Svenskt biografiskt handlexikon noterad för en "oförtruten skriftställarverksamhet i alla möjliga riktningar". 1870 skrev Essén, då fortfarande student i Uppsala, ett "sorgespel i fyra akter" med den måttligt upphetsande titeln Sigurd Olofsson och belönades faktiskt för detta med andra pris av Svenska Akademien samma år. Det är oläsbart idag, kärlek och vänskap och ovänskap och olycklig utgång i högtravande poetiska formuleringar.


På Svenska Akademiens sammanträde den 20 december 1869 emottog den unge Essén sitt pris av den sittande direktören, greven Henning Hamilton (det var inte han med Hamiltons blandning, men däremot huvudmannen i den s k Hamiltonaffären långt senare, där ekonomiska oredligheter tvingade honom att lämna sin plats i Akademien, liksom landet). Hans ord till pristagaren är värda att återges i sin helhet.

Min herre! Okänd för Akademien, och troligen lika okänd för den allmänhet, som bevistar hennes sammankomst, framträder Ni, vid unga år, med väl förberedda studier av stora mönster och med lyckliga anlag för språkets behandling. Man kan hos Eder finna vissa emottagna intryck, äfven från den odödlige Shakspeare, men ingen slafvisk efterbildning vidlåder eder behandling af ett fosterländskt ämne. Den kraft och den ledighet, hvarmed Ni rörer Eder inom ett för Er ännu nytt område, hafva synts Akademien fullt uppväga de betänkligheter, hon i andra afseenden kunnat hysa. Såsom det första profvet af eder författareförmåga, är det ännu mera förtjent af det bifall, hvilket det är mig en sann fägnad att offentligen få uttala.

Ett par decennier senare, när han var väl etablerad som rådman i Göteborg, lät han utge en liten samling tillfällighetspoesi Från ungdomens dar (1891). För att inte förhäva sig markerar han att verserna är tryckta som manuskript i endast 150 exemplar, sannolikt för utdelning till anhöriga och vänner, och i företalet betonar han att "författaren har ej ringaste anspråk på skaldeära". De flesta av dikterna har tillkommit i anslutning till festligheter i Göteborg och här återfinner vi också Helsning till Göteborg, här omdöpt till Till Göteborg och med upplysningen att den tillkommit "vid en fest på Lorensberg den 11 juni 1869 för Upsalas, Lunds och Köpenhamns studenter, hvilka voro på väg till det nordiska studentmötet i Christiania".

Kyrkklockorna i S:t Pauli
Intressant nog återfinns bland stroferna i diktboken även de två versifierade inskriptioner, som återfinns på kyrkklockorna i S:t Pauli kyrka i Göteborg. Kyrkan invigdes 1882, klockorna är gjutna året innan. På den stora klockan står det

        Med klingande tunga det budskap jag bär
        Till gamla och unga: Si Herren är när!
        Hans sabbat är inne, håll upp med er id,
        Och helga ditt sinne från oro och strid!

        Om Anden dig väckte till ånger och tro,
        Du jägtande slägte, här finner du ro.
        Lär bedja och vaka och viljan stärk,
        Gack sedan tillbaka och verka Guds verk!

Och på den lilla klockan:

        När morgon tänds och dag blir ny,
        Till stilla bön jag ljuder!
        När solen göms i aftonsky,
        Till lof och tack jag bjuder.

Jag har inte hittat någon uppgift om varför just Ludvig Essén anlitades som författare till verserna på S:t Pauli kyrkas klockor, men förmodligen var han känd som en poet, som kunde åstadkomma högstämda formuleringar i de mest skilda sammanhang, kanske fanns också någon annan koppling till församlingen. I juristkarriären hade han då inte hunnit längre än till positionen som vice häradshövding. Men han var ju prisbelönt av Svenska Akademien.

Nordenskjöld, Otto: Minnestal i Göteborgs K. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhälle 1931.
Nekrologer i Göteborgs-Posten och Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 11 juni 1918.
Svenska Akademiens handlingar för år 1869.


söndag 22 november 2015

Med bibliofiler i Skottland

Under en händelserik vecka i september hade jag tillfälle att följa med "The Wargentin Bibliophile society" - med Hagströmerbibliotekets nestor Ove Hagelin som aldrig sinande kunskapskälla i centrum - på en rundresa bland skotska bibliotek och bibliofila rariteter. Inte skymten av någon Göteborgiana, men starka upplevelser för alla med ett vidare intresse för bok- och bibliotekshistoria.

Förundrade lyssnar de bibliofila resenärerna till berättelsen om lånebiblioteket i Innerpeffray
Resan hade på ett föredömligt sätt arrangerats och förberetts av Christian Irhammar, antikvarisk bokhandlare och reseledare från Sjöbo. Gruppen bestod av ett 20-tal "bokmänniskor", de flesta boksamlare i någon form, alla med stort kunnande inom sina specialområden och ett gemensamt brett bokintresse. Under en hel vecka reste vi runt bland privata och offentliga boksamlingar och vi fick se mycket som de flesta av oss aldrig hade sett förut - och vi tilläts nästan överallt att själva få bläddra i rariteterna. Trots att jag genom åren varit mycket i Skottland och har en dotter i Edinburgh så var många av platserna vi besökte nya för mig. Och i bibliotekens värld, liksom i Skottland i övrigt, känner man hur historien lever stark; det är ett land som minns både sina segrar och nederlag, som slår vakt om sina stolta traditioner och där i dessa dagar värnandet om särarten och förhoppningar om förnyad självständighet formar politiken.

Abbotsford
Vi inledde med ett besök på Sir Walter Scotts magnifika egendom Abbotsford, som ligger några mil söder om Edinburgh. Det är väl inte många som idag läser Scott, men i sitt hemland är hans minne påtagligt närvarande: han sitter staty i det gotiska schabraket vid Princes Street i Edinburgh och han står på en hög pelare på George Square i Glasgow. Han förnyade romankomsten i början av 1800-talet med sina på folksägner baserade skildringar av livet i de skotska högländerna, man kan säga att han skapade bilden av "the noble highlander". Han samlade ett mycket stort bibliotek, till stor del var det ett arbetsbibliotek, bl a innehåller det en stor samling av litteratur om häxor och "witchcraft". Han samlade också allt som hade anknytning till den skotska historien, reell eller inte. På hedersplats i biblioteket ligger den lilla "pocket book", som en gång skall ha tillhört Flora Macdonald, legendarisk gestalt som hjälpte Bonnie Prince Charlie fly undan sina fiender på Skye, båda figurerar i Scotts första roman, Waverley från 1824..

Bilder från Sir Walter Scotts Abbotsford. Huvudbyggnaden från 1824 i vad som senare kom att kallas "baronaial style". Rummen är överlastade med föremål, som belyser skotskheten och den skotska historien. Presentation av biblioteket med dess 9000 volymer. Porträttbyst av skalden själv. Den lilla handväskan, som skall ha tillhört Flora MacDonald. 
 
Lånebiblioteken i Innerpeffray och Leighton
Två märkliga och förvånansvärt välbevarade lånebibliotek med rötter från slutet av 1600-talet fick vi tillfälle att besöka. Biblioteket i Innerpeffray, beläget vid floden Earn i lantlig trankil miljö, är grundat 1680, av godsägaren och lorden David Drummond, som ursprungligen ställde 400 böcker ur sitt bibliotek till sina sockenbors förfogande. Det är värt att notera att läskunnigheten då var hög i Skottland, jämfört med t ex England. Efter hand kunde bokbeståndet utökas. Den nuvarande biblioteksbyggnaden är något yngre, från 1762. Märkligast av det som ryms i biblioteket är kanske den bevarade obrutna, handskrivna utlåningskatalog som täcker mer än tvåhundra år, från 1747 till 1962.
 
Innerpeffrays exemplar av Ascanius: The Young adventurer från 1746. Det är egentligen en översättning av ett tryck som cirkulerade vid det franska hovet efter det skotska jakobitupproret 1745, segern vid Prestonpans, det förfärliga nederlaget vid Culloden och "Bonnie Prince Charlies" flykt genom högländerna, till Hebriderna och småningom till Frankrike.
 
Ännu äldre än biblioteket i Innerpeffray är Leighton Library, som ligger alldeles intill katedralen i Dunblane, som i sin tur ligger ett par mil NV om Stirling. Detta bibliotek, som gör anspråk på att vara det allra äldsta lånebiblioteket i Skottland, grundades av Robert Leighton (1611-84), biskop i Dunblane och senare ärkebiskop i Glasgow och finns kvar i den ursprungliga byggnaden från 1687, nyligen fint renoverad. Här fanns många dyrbarheter att beskåda och det var fantastiskt att se den över 300 år gamla samlingen i dess till stor del ursprungliga skick.
 

Bokskatter
Vi hade möjlighet att besöka flera av de skotska universitetsbiblioteken och överallt se framplockade dyrbarheter, som sakkunnigt förevisades. Vi var först i St. Andrews, det äldsta skotska universitet med anor från 1413, sedan i Glasgow och slutligen i Aberdeen. Överallt fick vi se ett urval av det mest spektakulära ur bokbestånden. Samlingen på universitetsbiblioteket i Glasgow, som ligger intill det stora och berömda Hunterian museum, omfattar t ex över tusen inkunabler och många ännu äldre handskrifter. Allra mest - arkitektoniskt och funktionellt - imponerade det nybyggda universitetsbiblioteket Sir Duncan Rice Library i Aberdeen, ritat av den danska arkitektfirman Schmidt Hammer Lassen.
 
 
Sir Duncan Rice var född aberdonian 1942, men under flera decennier verksam i USA, kallades hem som rektor för det 500-åriga universitetet i sin hemstad i slutet av 1990-talet och ägnade mycket av sin kraft åt skapandet av det nya biblioteket, som fått hans namn. Här fick vi inte bara se böcker från 1200-talet och framåt utan blev också guidade runt i bibliotekets avdelningar för bokvård, klimatsäkrade rum och olika låneavdelningar. Mycket imponerande!
 
Handskrift från 1300-talet i Glasgows universitetsbibliotek och en holländsk tidebok från tidigt 1400-tal i Aberdeen-bibliotekets samlingar. Underbart välbevarade handmålade illustrationer till texten.
Slottsbibliotek och institutioner
Vi hade också tillfälle att se biblioteket i Castle Fraser utanför Aberdeen, numera ägt och förvaltat av National Trust of Scotland. I Edinburgh besökte vi både The Royal College of Physicians med stora boksamlingar, delvis med karaktär av arbetsbibliotek, och The Signet Library, som kanske mer imponerade som bibliotekslokal än för de enskilda dyrbarheterna. Men en underbar miljö att äta lunch i numera.
 
De imponerande bibliotekslokalerna i Signet Library i Edinburgh. James Parkinsons beskrivning från 1817
av "shaking palsy", den sjukdom som småningom fick bära hans namn; från Royal College of Physicians' bibliotek.
En av de definitiva höjdpunkterna under resan var besöket i biblioteket hos Royal Botanic Garden i Edinburgh. Här fick vi ta del av ett urval av samlingarna, inte bara böcker, underbara planschverk och manuskript utan också teckningar, resedagböcker, fotosamlingar, kartor och herbarier.
 
Hortus Medicus Edinburgensis, or a Catalogue of the Plants in the Physical Garden of Edinburgh, tryckt 1683, den första beskrivningen av den botaniska trädgården i Edinburgh, ännu idag en stor upplevelse, fylld av skönhet och historia.
Ja, mycket mer hann vi faktiskt med under en kompakt vecka: besök i flera gamla katedraler, lunch i The Willow Tearoom, ett av Charles Rennie Macintosh's arkitektoniska mästerverk, kringvandring i det på senare år mycket omtalade Rosslyn Chapel och inte minst prövning av ett antal malt whiskys under kamratligt bibliofilt samtal.
 
Resans nestor, Hagströmerbibliotekets mångkunnige bibliotekarie Ove Hagelin.


tisdag 22 september 2015

Känd kung avlider i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 7

Riksdagar avhålls mycket sällan utanför Kungl. Hufvudstaden och ännu ovanligare är det att Sveriges konung avlider under en sådan riksdag - och till råga på allt i Göteborg. Men 1660 inträffade båda sakerna. Det är inte så underligt att staden låtit utmärka händelserna genom en minnesplatta på västgaveln av residenset.

Texten på minnesplattan lyder "Sveriges Konung Carl X Gustaf afled i denna byggnad den 13:e februari 1660, bortryckt i sitt 38:e lefnadsår, från vidtomfattande planers fullbordande, under brinnande krig och allvarstyngda öfverläggningar med Rikets i denna stad församlade ständer"


Det hade varit slitsamma år för kung Carl Gustaf, som "drog ut i fält" redan 1655 och sedan dess bara hade varit hemma i Sverige en kort vända i mars 1658, då han - också i Göteborg - mottog hyllningar efter den lyckosamma Roskildefreden. "Hans håg stod mest till krigiska värv" skriver Odhner i sin skolhistoria och förmodligen var krigarlivet det som han trivdes bäst med. Efter de första årens lysande framgångar på kontinenten vände dock krigslyckan och till slut var alla emot honom. Om tåget över Bälten i januari 1658 var uttryck för dådkraft eller dumdristighet kan diskuteras, själv var han nog medveten om att det var hasard. "Denne kung kommer aldrig att avrusta; han älskar sin armé mera än sitt land" skrev den franske ambassadören Terlon till kardinal Mazarin. Månaderna innan Carl Gustaf kom till Göteborg hade varit fyllda av motgångar: ett spektakulärt nederlag vid stormningen av Köpenhamn, ett förlorat sjöslag i Öresund och arméns i det närmaste tillintetgörande på Fyn. Utan förstärkningar skulle han inte kunna komma vidare; för att få medel till detta och kanske också för att få stöd i de av nederlagen framtvingade stormaktsförhandlingarna valde han att kalla samman ständerna till riksdag i Göteborg den 12 november 1659.

Sébastien Bourdons porträtt av Karl X Gustaf från 1654.
Kungen var just fyllda 37 år, han var alltså inte gammal, men hans hälsa hade aldrig varit särdeles att lita på. Han var kort och tjock och hans fetma hade tilltagit de senaste åren. Matordningen var inte den bästa, han åt både mycket och fort och drack säkert åtskilligt. I flera år hade han också lidit av varjehanda krämpor. "Blodet blev skörbjuggartat och andedräkten besvärad av tyngd och hosta, varjämte ibland om nätterna infann sig en så svår väderkolik, att konungen måste stiga upp och långa stunderna vandra fram och åter över kammargolvet" skriver Fryxell. Det finns uppgifter att han de sista månaderna inte mådde särskilt bra; apotekarräkningarna blev allt större.
 
Nu anlände han i alla fall till Göteborg, men inte förrän på julaftonens kväll 1659. Han tog med sitt följe in på "Kungshuset", dvs nuvarande landshövdingeresidenset. Den lille 4-årige arvprinsen, som han aldrig hade sett, och den unga drottningen Hedvig Eleonora hälsade honom välkommen på trappan. Adeln var dock försenad och riksdagen kunde inte öppnas förrän den 4 januari. Man höll till i den med svart kläde draperade "rikssalen" i det som vi idag kallar Kronhuset. Efter kungens öppningstal under temat "Fredsvännen Omgiven Av Fiender" (en bild som Curt Weibull kallar "ensidig, ja så falsk som gärna möjligt") drogs arbetet igång; de olika stånden sammanträdde på flera ställen i staden.
 
Efter några dagar blev Carl Gustaf förkyld, men det var ingen som brydde sig nämnvärt, det finns uppgifter att flera högt uppsatta herrar samtidigt låg hemma med feber. Kungen var ständigt igång, roddes i ruskväder ut till Nya Älvsborg, reste på en inspektionsresa upp i Bohuslän och deltog i en begravning. Men så blev han sämre med hög feber, huvudvärk och andnöd. Från den 15 januari kan vi följa sjukdomsförloppet genom den berättelse, som konungens livläkare Johann Köster förde och senare (1663) lät trycka i Frankfurt, Caroli Gustavi Morbi et Obitus Relatio Medica. Köster (1615-1685) befann sig säkert i sin tids medicinska framkant, han hade studerat medicin i Leiden, disputerat på en avhandling Om fältsjukan (rödsot) i Königsberg, varit det estniska ridderskapets läkare i Reval och från 1657 Carl Gustafs livläkare. Men han byggde sitt medicinska handlande till stor del på Paracelsus irrläror. Mot inkontinens brukade han en blandning av vildsvinstand, hals av tuppkyckling och bränd tjurpenis, och mot svår barnsäng en dekokt på filtrerade svalbon (Englund). Han blev dock senare adlad von Rosenburg och slutade som livmedikus hos tsar Alexej, Peter den stores far.
 
Utifrån sin tids medicinska världsbild handlade Köster säkert i någon mån enligt "beprövad erfarenhet" men sett med våra ögon blev allting fel. "Det ondas centrum ... var organismens viktigaste område, tarmarna, bukspottkörteln samt främre mellangärde och bukhåla; här uppstod de bekanta serösa skörbjuggssafter, som med blodet genom vener och artärer fortplantar sig ut i muskulaturen; och därav trötthetstillstånden". Köster beslutar sig för att med lavemang och laxerande medel "uttömma de tjocka, träckartade, tartariska vätskor, som satt sig fast i mage och tarmar". När inte detta hjälper tillgriper han åderlåtning, fotbad, nyspulver, svettdrivande medel och en rad olika besynnerliga dekokter. Vid ett tillfälle noterar han med tillfredsställelse att kungen på kort tid haft "tarmtömning åtta gånger" men det är svårt att se att de vidtagna åtgärderna på något sätt påverkar sjukdomsförloppet. Efter någon vecka går dock febern ner och sjukdomssymtomen avtar. Kungen kan ånyo, visserligen i begränsad omfattning men dock, ta sig an riksdagsgöromålen.
 
Men den 7 februari "går sjukdomen till angrepp liksom ur ett bakhåll, häftigare än tidigare". Kungen skakas av feberfrossa, håll i höger sida tillkommer, han får diarré och svarta exkrementer, hicka och kan inte sova. Nya lavemang och ytterligare en åderlåtning genomföres. Efter några dagar blir trycket över bröstkorgen och andnöden svårare, kungen kan inte ligga ner utan sitter i en länstol. Det hela pågår under några dagar, både sjukdomen och de vidtagna drastiska behandlingsåtgärderna gör honom allt svagare, han svettas våldsamt och inser att slutet är nära; han mottar nattvarden och han dikterar och skriver under sitt testamente. De sista timmarna hålls han upp i sängen av riksmarskalken greve Gabriel Oxenstierna. Klockan halv två natten till den 13 februari avlider han. Köster skriver uppgivet (och kanske med en snegling på samtidens kommande omdöme):
 
Under en månads tid hade jag nu med all flit dygnet runt medicinskt behandlat min Nådigste Konung och därvid icke underlåtit någon av de åtgärder, som varit nödvändiga att vidtaga i syfte att besegra hans sjukdom; men dennas häftighet och fördärvlighet var så väldig, att om så världens allra skickligaste läkare församlades här för att uttala sin mening därom, alla med en mun skulle betyga, att inget botemedel mot denna obändiga sot vore uppfunnet, de skulle försäkra att allt vore förlorat, allt i dödens våld.
 
Detalj ur ett kopparstick, signerat "Hugo Allert excudit", återgiven efter illustration i Antologia Gothoburgensis, utgiven av Rundqvists bokförlag i Göteborg 1953. Från vänster synes drottningen, den lille arvprinsen, konungen på sin dödsbädd (Conighlycke Sterf Beth), förmodligen livmedikus Johann Köster, konungens broder Adolf Johan och några av riksråden.
Det är alltid svårt att i efterhand tolka sjukdomsförlopp, men ett rimligt antagande är att kungen först drabbades av någon lindrigare luftvägsinfektion, kanske virusutlöst, kanske influensa. För det talar att flera i hans omgivning hade liknande symtom och låg hemma med feber. Möjligen har sedan "förkylningen" sitt naturliga förlopp, samtidigt som han av de vidtagna åtgärderna snarast blir tröttare och mer mottaglig för komplikationer. Det förnyade insjuknandet den 7 februari får uppfattas som en fullt utvecklad lunginflammation. Weibull och Asker skriver att dödsorsaken var "en svårartad lungsäcksinflammation". Detta kan förstås inte säkert avgöras men mycket väl stämma med de högersidiga smärtorna och den svåra andnöden, som tvingar hon om sitta upprätt. Lunginflammation var vid denna tid en sjukdom med hög dödlighet och hans kanske inte helt optimala utgångsläge i förening med det troliga lungsäcksengagemanget gjorde chanserna att överleva minimala.
 
De närmaste dagarna i Göteborg efter kungens död blev dramatiska, stadens portar stängdes för att nyheten om dödsfallet inte skulle spridas medan riksråd och ständer brottades med tolkningen av testamentet och med hur förmyndarregeringen skulle formeras. Först den 4 april kunde det kungliga liket på snömoddiga vägar föras upp till Stockholm, dit man framkom i mitten av maj. Men det dröjde ytterligare ett halvår innan begravningen - under synnerligen pompösa former - och gravsättningen i Riddarholmskyrkan kom till stånd.

Efter konungens död och riksdagens avslutande trycktes riksdagsbesluten av göteborgsboktryckaren Amund Grefwe i ett litet 16-sidigt häfte. Uppenbarligen finns titelsidan i flera tryckvarianter. Till vänster mitt exemplar (för övrigt försett med exlibris både från såväl apotekaren Axel Liljedahl som kassören Gustaf Berndtsson, båda välkända göteborgsbibliofiler).
Till höger den titelsida, som avbildas i Antologia Gothoburgensis.

Asker, Björn: Karl X Gustav. En biografi. Stockholm, 2009.
Englund, Peter: Den oövervinnerlige. Om den svenska stormaktstiden och en man i dess mitt. Stockholm, 2000.
Lindroth, Sten: Medicinen i Sverige under stormaktstiden. Ciba-Journalen 1950:22:716-750.
Wallin, Sigurd: Urkunder kring Carl X Gustafs död och utfärd från Göteborg. Göteborgs musei årstryck 1951-52, sid. 133-160.
Weibull, Curt: Riksdagen i Kronhuset och Carl X Gustafs död. Göteborg, 1957.
Önnerfors, Alf: Med.dr Johann Köster - von Rosenburgs relation rörande Karl X Gustavs sista sjukdom och död. Lychnos 1989, sid. 55-101.

tisdag 18 augusti 2015

Boktjuven i Visby

Under några regniga dagar i sommar har jag tagit mig igenom en diger lunta (410 sidor) med titeln Fallet Engeström och med den något pompösa undertiteln Mannen som plundrade det svenska kulturarvet. Som bokintresserad, boksamlare och i mitt fall också med någon kännedom om gotländska förhållanden tyckte jag boken skulle vara intressant läsning. Den är till en början också spännande som en thriller, men efterhand gräver författarna ner sig alltmer i persondetaljer, sidospår och lagtekniska formalia. Riktigt vad författarna är ute efter ter sig inte helt klart.

 
Huvudförfattare är en Uppsalahistoriker och kulturjournalist, Carl Johan Gardell, och vid sin sida har han haft en kollega, som uppenbarligen svarat för det mesta av grävandet och intervjuandet, Simon Simander. Och vad handlar boken då om? Jo, den beskriver arkeologen Ragnar Engeströms karriär (uppgång och fall) som vetenskapsman (främst vid Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar 1971-1996) och samtidigt som alltmer sofistikerad kleptoman. Under täckmantel av sin vetenskapliga ställning och med en charmerande läggning stal han och samlade på sig under flera decennier - i en fortfarande oöverskådlig mängd - mynt, värdefulla böcker, möbler och kulturföremål. Flera av våra mest kända bibliotek och museer blev drabbade. Delvis behöll han stöldgodset själv, delvis sålde han det för stora belopp. Boken är en fallstudie av Engeströms kriminella förehavanden, men allt eftersom berättelsen fortgår blir det alltmer en psykiatrisk fallstudie av en man med bipolär sjukdom, och kanske andra psykiska störningar - och här tycker jag rapporten spårar ur. I texten talas upprepade gånger om hur Engeström haft sina fingrar ner i diverse "syltburkar". Frågan är om inte berättelsen hade vunnit på att författarna själva undvikit att gräva i en del "syltburkar" med juridiska och medicinska intima detaljer.
 
Engeströms förehavanden kommer på allvar i dagen 1996 när bokhistorikern Sten G. Lindberg kan avslöja att ett exemplar av Isaac Newtons huvudverk Philosophia Naturalis Principia Mathmatica i förstaupplagan från 1687, inköpt av en svensk boksamlare på Sotheby's auktion i London för nästan 1MKr, i själva verket är stulen från Säveskolans bibliotek i Visby. Efter en omfattande polisutredning framkommer att Engeström är tjuven och han tilldöms ett årslångt fängelsestraff. Därefter går det alltmer utför för honom, han anmäler andra för stölder han själv genomfört, han flyttar omkring möbler mellan olika magasin på Gotland och på fastlandet, han överöser myndigheter med skrivelser och han förtalar sin bror som han menar har tvingat honom att stjäla. Det hela går mot en kulmen och 2008 tar han livet av sig.
 
 
När man läser Gardell-Simanders bok och försöker se de stora linjerna bakom alla redovisade detaljer förefaller några förhållanden tydliga
 
* Engeström var kleptoman (hur nu den diagnosen definieras), kanske också mytoman. Han stal som det förefaller ibland enbart för stjälandets skull, men i de flesta fall för att få egen vinning av det stulna (och på olika sätt realiserade). Det är inte stölder i ögonblickets ingivelse, utan oftast mycket väl förberedda och genomförda. Hur mycket han verkligen stal är det nog ingen som vet. I ena ändan finns enkla ting, som han mycket väl hade pengar själv för att köpa. I andra ändan extrema dyrbarheter som Principian, kanske också den försvunna och aldrig återfunna Havorringen från Fornsalen i Visby
 
* Engeström hade en charmerande personlighet, hade lätt för att vinna andras förtroende och lyckades skapa sig en ställning på sin arbetsplats i Visby och i stadens sällskapsliv som en person som alla ville vara vän med. Hans bjudningar i det gamla visbyhuset var uppenbarligen höjdpunkter i stadens sociala liv. Möjligen hade han också hållhakar av ett eller annat slag på en del av sina chefer. Författarna antyder mycket men leder inte alltid i bevis
 
* Det mest skakande tycker jag egentligen är att så många i Engeströms omgivning visste eller åtminstone misstänkte så mycket, utan att någon ingrep. Det gäller allt från hans arbetskamrater och chefer till biblioteksansvariga på olika håll i landet. Fram till slutet av 1990-talet fanns tydligen mycket bristfällig kontroll av de som beställde fram sällsynta och dyrbara böcker ur arkiven; här är nog situationen annorlunda (bättre) idag. I många fall tycks också även de mest ansedda auktionshusen (t ex Sothebys, Bukowskis) ha underlåtit att genomföra kontroller av proveniensen hos till försäljning inlämnade, unika tryck.
 
Fler har stulit böcker
I ett särskilt avsnitt tar författarna upp även andra bokstölder som kommit i dagen under senare år. Dels stölderna från Kungliga biblioteket i Stockholm, där en anställd - Anders Burius, under en period chef för KB:s handskriftsavdelning, senare i pressen kallad KB-mannen - kunde plocka med sig den ena dyrgripen efter den andra utan att misstänkas och upptäckas. Först efter många år kunde han avslöjas, men även i detta fall tog boktjuven sitt liv innan rättegång hann genomföras. Nu i sommar har det skrivits en del om att KB lyckats föra hem från USA några av de stulna böckerna - men mycket återstår att finna.
 
På 1970-talet genomförde en ansedd forskare, Frede Möller-Kristensen, omfattande stölder från Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn. Även här var det alltså en person högt upp i den vetenskapliga hierarkin som var tjuven.
 
Det finns ytterligare exempel från USA och andra länder. Genomgående i dessa berättelser är att boktjuvarna varit "höjda över all misstanke", att klarlägganden har försinkats av att man inte tillräckligt räknat med att stölderna kunnat vara insiderbrott och att lånerutiner och kontrollen av tillgång till raritetskammare och liknande varit så bristfälliga.
 
Det man kan hoppas är att de inträffade skandalerna nu verkligen har lett till att bibliotek och arkiv  sett över sina säkerhetsrutiner. Kanske kan också den alltmer omfattande digitaliseringen av äldre tryck (t ex Projekt Gutenberg) leda till att originaltrycken kan skyddas bättre och inte behöver tas fram för studium annat än i särskilda fall. Men som boksamlare kan ju ingen digitalisering i världen, hur perfekt den än är, uppväga att hålla ett originaltryck i sina egna händer.
Den vid utgrävning av fornborgen vid Havor i Hablingbo socken på södra Gotland 1961 påträffade guldringen. Ringen är ett av de mer fantastiska guldfynd som gjorts i Sverige. Fram till 1986 var den utställd i Skattkammaren på Gotlands fornsal, men då blev den stulen. Mycket talar för att stölden var ett insiderjobb.,

tisdag 12 maj 2015

Albert Ulrik Bååth och hans Vårafton

Nuförtiden är det nog få som känner till namnet Albert Ulrik Bååth och ännu färre som har en relation till hans diktkonst. De som möjligen kan placera honom i tid och rum är säkert skåningar (gärna från Söderslätt), som kanske fortfarande minns hans milda välklingande strofer, starkt påverkade av den skånska naturen, det skånska kynnet och det skånska folklivet. Så här kunde det låta om sommarkvällen
  
   Vidt öfver nejden tystnad och frid.
   Dofter, dem äng och åker andas,
   samman i dröjande skymning blandas.
   Luften är lätt och lugn och blid.

   Slaka de hänga pilarnas blad.
   Vångarnas ax i lättaste dimma
   matt de som drifvet silfver glimma,
   ånga så fint i daggigt bad.

Eller på nyårsaftons kväll

   Skymmande dimma våt öfver slätten hvilar,
   röda grenar streta från kala pilar,
   åkrarnes fåror ligga i disig väta,
   gårdarne töcknigt skymta bak vallar räta.

   Tystnad vida. Man hör, hur det sakta lackar
   droppe på droppe från närmaste tak och stackar.
   Klämtande borta i fjärran klockor ringa.
   Ensamt och matt de hän öfver nejden klinga.

Det är lätt att känna igen sig om man - som jag - haft möjlighet att under några år uppleva den skånska miljön, visserligen från Lunds horisont och över hundra år senare, men dock. Och han fångar stämningarna väl, så här är det verkligen: sommarens alla dofter från åkrar och ängar, vinterns eviga duggregn, och överallt dessa pilar.

Vem var då "Bååthen"?
Albert Ulrik Bååth, född 1853, var uppvuxen i ett prästhem på Söderslätt, gick i skola i Malmö och tog studenten i Lund, där han sedan läste vidare (språk och litteratur), levde ett sannolikt ganska expansivt studentliv och skaffade sig renommé som akademisk festpoet. Han engagerade sig i folkhögskoletanken och arbetade i flera år som lärare vid folkhögskolan Hvilan, som ligger mellan Lund och Malmö. Småningom disputerade han (1885) på en avhandling med titeln Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor.

 
I slutet av 1880-talet blev han anställd som föreläsare vid de populärvetenskapliga kurser, som var det förberedande stadiet inför bildandet av Göteborgs högskola 1891. När hans position på högskolan förändrades ordnades - sannolikt genom direkt ingripande från SA Hedlund - för Bååth en tjänst som intendent för de etnografiska samlingarna vid Göteborgs museum. Några meriter inom detta område hade han inte, men upprätthöll hjälpligt sin befattning, fortsatte med sitt föreläsande och sina skriverier och publicerade både vetenskapliga arbeten och en myckenhet poesi med fornnordiska motiv. Han blev i Göteborg som tidigare i Lund en centralgestalt i det sociala kulturlivet, var med och bildade Sällskapet Gnistan och anlitades som tillfällighetspoet i alla högtidliga sammanhang.
 
Så här beskrivs "Bååthen" (som han kallades av sina vänner) av Axel Romdahl Det var alltid en glädje att möta hans käcka och vänliga väsen ... han var satt, med ett runt huvud, ett yvigt vitt hår, en martialisk vit mustasch och en strålande stålblank blick. Ljus och glad var hans livssyn och han var glad åt allt gott och vackert som tillvaron bjöd. Hans barndomsvän Emma Bendz skriver Rikt begåvad å både huvudets och hjärtats vägnar, originell och impulsiv, med ett sprudlande humör; trots godmodigheten kämpalysten som en äkta nordbo, i vissa fall svag, eller vad han själv skulle sagt "viljevek", men fast som klippan i sin trofasta vänskap, i sin heders- och pliktkänsla, i sin trohet mot idealen.
 
Bååths diktning nådde egentligen aldrig högre än i debutboken. Borta från sin skånska hembygd blev hans poesi rotlös, han sökte motiv från en vidare krets men utan större framgång. Ofta fanns en anknytning till fornnordiska stämningar och gestalter. I diktsamlingen Svenska toner, som kom ut när han varit några år i Göteborg, finns också en liten avdelning med göteborgsdikter, där han besjunger Skansen Lejonet, hästspårvagnen, brandkåren, allén och SA Hedlund i strofer som man kan både ha och mista. Men där finns också - i varje fall enligt min bedömning - ett stycke fullt i klass med de tidiga stämningsbilderna från Skåne, dikten Vårafton, daterad den 21 april 1891.

                                          Vårafton
 
   Högt däruppe på bärgets krön                             Vår är häruppe på bärgets krön;
   blicka vi kring oss vida;                                        luftdrag tumla sig friska,
   Vårspäd grönska i mörkgrön ljung                       aftonvisa i knoppande björk
   ljusnar längs bärgets sida.                                    kvittrar en ensam siska.
   Luften är vårlig i skymningens stund:                   Här är hälsa och hjärtero,
            Stillhet häruppe!                                                     hvardagsstriderna
            Stjärna vid stjärna                                                  bort vi glömma,
   skymtar fram på sin mattblå rund.                        varmt vi på våren i skymningen tro.
 
   Djupt därnere i dimma fin                                     Se, det är rosigt där västerut:
   Göta stad sig breder;                                             aftonrodnadens strimma  
   kyrkospiror och skansar nå                                   kommer älfven att flyta röd,  
   högt öfver husens leder.                                         böljor ur  dunklet glimma.  
   Älfven vrider sig blank och blå.                             Än hör du flitens dofva musik.
             Hisingens höjder                                                    Fyren vid Vinga
             mörknande hvälfvas,                                              blänker i fjärran.
   väldiga skuggor ur klyftorna gå.                           Världen är lockande vid och rik.
 
   Hör hur därnere i flitens stad
   krafter vid kvällstid sjuda!
   Hit ur arbetshärdarna än
   flämtande, doft de ljuda.
   Se, nu tänder sig ljus vid ljus:
             Fröjd och bekymmer
             sorla ur skimret
   från avenyer och grändernas hus.
 
Naturlyrisk skaldekonst hör ju verkligen inte till Göteborgs starkaste gren, jag har förgäves letat hos det lilla antal göteborgska diktsamlingar, som finns på min hylla, men hittar inget som kan ta upp tävlan med den gode Bååthen i detta stycke. Sigurd Dahllöf har gjort några försök, men det är mest regn och blåst gata upp och gata ner; nästan inga av stadens stråk eller torg lämnas obesjungna.
 
Var stod skalden när han skrev Vårafton?
Ja, det vet man förstås inte, han kanske satt hemma på kammaren och fäste på pränt några intryck som inte kan förknippas med en given plats. Man kan ju inte heller vara säker på att han - om han nu hade en bestämd utsiktspunkt - därifrån  såg både älven och Vinga fyr, det är inte så lätt; han tillåter sig säkert ett visst mått av konstnärlig frihet. Men dikten har så mycket omedelbart friskhet att man gärna vill tro att han skildrade det han verkligen såg - eller nyligen hade sett. Och var kan han då ha stått?
 
Dikten Vårafton trycktes första gången i en litterär kalender, som Sällskapet Gnistan gav ut 1891. Bååth står själv som utgivare och bland bidragsgivarna fanns Leonard Baltzer, Wilhelm Berg, August Bondeson, Gustaf af Geijerstam, SA Hedlund, Anton Stuxberg och Karl Warburg. Vårafton inleder kalenderns texter och föregås av en teckning (tusch eller möjligen akvarell) av Anna Gardell-Ericson. Jag tycker inte det krävs särskilt mycket fantasi för att föreställa sig att Bååths och konstnärinnans utsiktspunkt har varit densamma. Men var var den?




Ja det beror än en gång på om man skall anse att bilden exakt återger verkligheten eller inte. Säkert är att staden är sedd från ungefärligen sydost, att Skansen Kronan står på berget till vänster, att det sticker upp ett eller möjligen två kyrktorn, att älven flyter därbakom och att på dess norra sida den västra sluttningen av Ramberget tonar fram. Bland de kamrater, med vilka jag diskuterat den tänkta utsiktsplatsen, går uppfattningarna isär. Några menar att konstnärinnan stått någonstans i trakten av Ranängsbergen (nuvarande Överås-Lunden), andra hävdar med emfas att hon måste ha stått både närmre staden och längre västerut, kanske på det som idag är Norra Guldheten eller landalabergen. Men det finns även andra oklarheter: är det verkligen Hagakyrkan som syns strax höger om mitten? vad är i så fall det höger därom befintliga "kyrktornet"? hur långt sträcker sig bergssluttningen framför konstnärinnan? är det berg eller en ängsmark man ser nedanför buskarna och bort mot husen (i Annedal och Haga)? För att ge näring åt fortsatt diskussion bifogas några andra utsikter i litteraturen från ungefärliga samma håll:

Illustration ur Lagerberg-Thulins Göteborg under 300 år. Enligt bildtexten är utgångspunkten för bilden
kullarna i anslutning till landeriet Annelund, kanske ungefär där Västergatan och Föreningsgatan idag möts.
Tidpunkten är "mot mitten av 1800-talet". Hagakyrkan är ännu inte byggd, men man kan tycka att Skansen Kronan
borde avtecknat sig tydligare för den som gjorde bilden. 


Den teckning av C.S. Hallbeck 1901 "Utsikt över Göteborg och Skansen Kronan", som Rune Oxelqvist
valde att illustrera dikten Vårafton med i sin antologi Göteborg i dikten (1982).
 
För en sann boksamlare är det extra trevligt om det exemplar av en skrift, som man kanske under några
decennier har i sin ägo, också berättar något om tidigare ägare. Här mitt exemplar av den litterära
kalendern Gnistan, utgiven 1891. Albert Ulrik Bååth har dedicerat den till konstnärinnan Anna
Gardell-Ericson, som utförde den ovan diskuterade utsikten. Man kan möjligen förundras
över ordvalet "högaktningsfullt". Skalden och konstnärinnan var jämnåriga, vid tillfället 38 år
och borde ha träffat på varandra flera gånger i Göteborgs konstnärskretsar.
Boken har tidigare också varit i journalisten, författaren och Styrsökännaren Otto Rob. Landelius' ägo.

torsdag 16 april 2015

Om urbana mellanrum

Medan allt detta pågår (livet) och när det ena fotografiska praktverket över Göteborg publiceras efter det andra, nu senast den obeskrivligt vackra och innehållsmässigt faktaspäckade boken om Göteborgs rådhus, så finns även skrymslen, övergivna fasader, bortvittrande trästaket, klotter och "ogräs", som på sitt sätt karakteriserar staden. Vid sidan av den bild av staden vi gärna vill visa upp finns också mellanrummen - och går man riktigt nära kan också de erbjuda skönhetsupplevelser. I varje fall om man får följa med Staffan Fischer på hans vandringar i staden, på jakt efter det han kallar dess trottoaser.

Staffan Fischer dokumenterar ytterligare en ny trottoas.
Bild Markus Andersson i Direkt Press: Centrum 2014-09-29.

Nu har resultatet av hans ansträngningar kommit i bokform, något som jag inte hade uppmärksammat trots noggrann bevakning av bokhandelns glesa göteborgianahyllor och utbudet i Stadsmuseets utmärkta butik. Men en kvinna, som står mig nära, hade funnit den i Lohrs bokhandel på Kapellplatsen och gav mig den i julklapp. Det är svårt att köpa böcker till inbitna samlare, men ibland blir det en fullträff! Den mycket charmerande boken heter just Trottoaser och är utgiven hösten 2014 i snygg design av Anna Larsson.

Omslaget till Trottoaser och två karakteristiska uppslag, alla noggrant försedda med gatuadress och -nummer.


 
Boken inleds med ett kort förord av slottsträdgårdsmästaren på Läckö, Simon Irvine, och i en inledning berättar författaren=fotografen om hur projektet kom till:
 
En sommardag 2007 promenerade jag in på Nordenskiöldsgatan med blicken fäst på trottoaren och fann en grön prick som väckte nyfikenheten. Det visade sig vara gräs som slagit rot i ett övergivet stolpfundament och bildat en gräsmatta ... jag tyckte att det var en upptäckt och tog en bild med mobiltelefonen. Efter detta första möte kommer jag ständigt på mig med att skanna staden i jakt efter fler av vad jag långt senare kommit att kalla för Trottoaser.
 
Alla fyndplatser är noga angivna och läsaren kan själv med hjälp av kartor och gaturegister söka sig fram till dem och all växtlighet är noga artbestämd. I all blygsamhet vill jag själv bidra med en bild på vad man rimligen borde kunna kalla en trottoas, den stensatta refugen mitt i Danska vägen i höjd med Örgryte församlingshem på Herrgårdsgatan. Varje sommar sedan flera år återkommer där - till synes rakt upp ur stenläggningen - ett ståtligt exemplar av Verbascum nigrum, kungsljus.
 
 
Riktigt vem Staffan Fischer är har jag inte lyckats klura ut, men han är i varje fall anknuten till Folkteatern, möjligen som rekvisitör, och förefaller ha många strängar på sin lyra. Den som har tillgång till Facebook rekommenderas att uppsöka hans hemsida, som är fylld med underfundig humor och härliga videoklipp.
 
Andra mellanrum
Jag har tidigare kort här på bloggen nämnt om ett par andra böcker, som också dokumenterat göteborgska mellanrum. Thomas Kollberg, Göran Lange och Ragnar Lång gav 2010 ut Golva mig ... i Kilroys fotspår på Kabusa böcker och Hillevi Nagel publicerade 2013 Gatans poesi på Karneval förlag i Stockholm. Båda böckerna har ägnat sig åt att på bild fånga överblivna eller bortglömda vrår och klottrade budskap, i Hillevis bok är det mycket fråga om att se det stora i det lilla, humorn i vardagen, hur bisarr verkligheten kan vara - om vi är observanta. Hennes bilder kommer framför allt från stadsdelen Majorna. Hon skriver
 
Många gånger känns det som om bilderna kommer till mig, som små meddelanden när jag som bäst behöver dem ... jag blev förvånad över hur mycket det finns av både medvetna och slumpmässiga uttryck. Det är fascinerande att se hur människor bemödat sig om att lämna budskap, men det är lika roligt att hitta kombinationer som blivit till av sig själva. En stad myllrar och bubblar och jäser. Nya saker uppstår lika fort som de försvinner. Vi är alla del av detta stora rekvisitaförråd.
 
Hillevis bilder är mer av stundens poesi fångad i ögonblicksbilder, Kollberg-Lange-Lång söker mer fånga det ofta krassa budskapet i graffiti och andra klottrade budskap. Det förefaller som deras bilder i stor utsträckning har hört hemma i 1970- och 80-talets Göteborg, en stad som då var i stark omdaning och där många motståndsrörelser uppstod. Här några exempel
 
Karakteristiska illustrationer ur Kollberg-Lange-Lång respektive Hillevi Nagel

Båda böckerna är roliga och stimulerande. De är verkligen "ögonöppnare". Efter att ha tagit del av dem går man ut i verkligheten och ser saker som man annars inte skulle lagt märke till. Tack för det! Båda volymerna hör verkligen hemma i en samling av Göteborgiana. Bokhandelns förmåga att hålla liv i äldre tryck är ju minimalt, men i skrivande stund finns båda böckerna i flera exemplar tillgängliga på Bokbörsen och antikvariat.net.

tisdag 17 mars 2015

Fritz Stenström - Örgrytes topograf

Litteraturen om Göteborgs olika stadsdelar är omfattande när det gäller de äldre delarna av staden, i synnerhet den gamla stadskärnan, Haga, och Majorna. Av ytterområdena, som sent införlivades med staden, har särskilt Västra Frölunda, men också Lundby och andra delar av Hisingen efter hand fått utförliga skildringar. Örgryte - som införlivades med Göteborgs stad 1922 - har sin främste (och fortfarande nästan ende) topograf i läkaren Fritz Valdemar Nikodemus Stenström (1871-1936).

Fritz Stenström c:a 1920 och dennes exlibris, avbildande fädernehemmet, prästgården i Fors, Skepplanda,,
där fadern var komminister
Det finns inte särskilt mycket skrivet om Fritz Stenström, men huvuddragen i hans liv är kända - och hans namn lever kvar genom de många bestående avtryck i samhället och i Göteborgslitteraturen, som han åstadkom under sin idogt verksamma levnad.

Han föddes i Drängsered i Halland, men växte upp i Skepplanda, där hans far blev komminister. Han räknade alltid sig själv som västgöte och "albo". Han tog studenten på Latinläroverket i Göteborg 1889 och for därefter till Lund för att läsa medicin. Han tog ganska rundlig tid på sig, men varvade tidvis studier med vikariat på olika läkartjänster på landsbygden. Nästan direkt efter examen erhöll han en fast tjänst som kommunalläkare i Örgryte socken (1901); han öppnade mottagning i Krokslätt, på vägen till Mölndal, nära dåvarande Lyckholms bryggeri. Han stannade hela livet kvar på denna befattning, men den ändrade småningom benämning, först till municipalläkare och från införlivandet med Göteborg till stadsdistriktläkare. Han förblev vad vi idag skulle kalla allmänläkare, men på hans tid kombinerat med en mängd tilläggsuppdrag i socknen/stadsdelen. Den personliga sjukvården var hans huvudintresse, men han var initiativrik och hade krafter till övers för en mängd uppgifter inom kommunen, där han snabbt blev en auktoritativ centralfigur. Han såg till att Örgryte fick ett eget modernt epidemisjukhus, han var själv dess läkare i många år.

Örgryte lilla nätta epidemisjukhus, sådant det såg ut när det var i bruk för sjukvården 1922 och som det ter sig idag, varsamt restaurerat och inrymmande bl a en förskola.
Han tog tidigt initiativ inom tuberkulosvården, bl a startade han 1908 sannolikt den första tuberkulosdispensären utanför städerna, han stiftade Örgryte förening mot tuberkulos, han var skolläkare och ordnade sommarvistelser för tuberkulösa barn och han var med och grundade Örgryte koloniträdgårdar. Allt hann han med. I en minnesruna skrev Göteborgs Läkaresällskaps dåvarande sekreterare Gösta Göthlin:

Ingenstädes kommer dock Stenströms minne att leva med sådan styrka som hos hans forna patienter. Som läkare offrade han sig helt och utan hänsyn. Ingen väg var för lång, ingen möda för stor, när en sjuk behövde hans hjälp. Överallt var han efterlängtad och avhållen. Stenström bemötte varje patient på samma sätt. Han såg och gjorde ingen skillnad på människor.

Böckerna om Örgryte
Stenström var ju inte infödd göteborgare men började tidigt forska i Örgrytes historia och blev med åren en arkiv- och källforskare av rang. Han utnyttjade också sitt omfattande kontaktnät bland äldre örgrytebor för att få fram uppgifter från socknens liv i gångna tider. Han gav sig ofta ut på vandring i både bebyggda och obebyggda delar av trakten på sin fria tid och gärna med äldre örgrytebor som ledsagare. Han skriver själv:

Därmed förhåller sig så, att undertecknad medicus under sin mångåriga praxis i bemälda socken fått stoff till densamma (boken om Örgryte) på många håll. Tack vare sitt yrke har han sammanträffat med åtskilliga av de äldste ur folket, som han därigenom haft lätt att komma till tals med. När samtalet kommit igång, har det då allt som oftast kunnat hända, att man börjat leta och rumstera i hjärnans vinklar och vrår efter undanskuffade och dammiga minnen från längst förflutna barndoms- och ungdomsår. Då har det gällt för bemälde medicus att utan vidare gripa det gynnsamma tillfället i flykten, ta fatt på blyertsstiftet och anteckningsboken.


Omslagen till de två originalupplagorna av Örgryte genom tiderna, utgivna 1920 och 1924.
Böckerna har senare genom Sällskapet Örgryte Odalmän givits ut i facsimileupplagor 1966 och 1984.
Den senare utgåvan har bättre tryck och band och kan fortfarande köpas via Odalmännen, www.orgryteodalman.se .
Först i början av 1920-talet var han mogen att skriva ner resultatet av sina bygdehistoriska forskningar och upptecknade folkminnen. Inför det att Örgryte socken införlivades med Göteborg kom Örgryte genom tiderna ut med en första del 1920 och en andra 1924. För många örgrytebor är detta den främsta källan till Örgrytes äldre historia. Stenström har ett enkelt och rättframt språk och är lätt att följa. Hans kärlek till ämnet lyser hela tiden igenom. Gösta Göthlin skrev i sin minnesteckning

Att Stenström blev sin trakt och sin uppgift så trogen, var nog ingen tillfällighet. I hans natur låg gammalsvensk grundlighet och rotfasthet. Samhörighetskänslan och hembygdskärleken intogo hos honom ett brett rum. Stenström betraktade människorna som vuxna ur hembygdens jord. Ur den hämtade de sin näring och till gengäld skänkte de hembygden karaktär och liv.

Det är värt att notera att Stenström ingalunda såg negativt på Örgrytes införlivande med storstaden Göteborg. "Som läkare hade han alltför ofta sett de bristfälliga möjligheter Örgryte som självständig kommun hade att bjuda ... många levde under förhållanden som ställde stora krav på socknens sociala myndigheter" skrev Gustaf Rinaldo i GHT i en anmälan av facsimileupplagan 1966.

Den första delen är framför allt fokuserad på Örgrytes äldsta historia, örgrytegårdarna under 1500- och 1600-talet med ett Bihang, som listar ägarlängderna fram till början av 1900-talet. Men där finns också ett längre avsnitt om Galgkrogarne, en del om kolerans härjningar i Örgryte under 1800-talet och om kyrkan och prästerskapet. - I förordet till andra delen skriver Stenström att "åtskilligt opåräknat material till komplettering av boken under de senare åren kommit till min kännedom". I synnerhet gäller det socknens öden under 1800-talet. Han redovisar i denna del betydligt mer minnesbilder från gamla örgrytebor än den arkivforskning som dominerar i den första delen. Härigenom blir berättelsen också livligare och mer personlig, i stor utsträckning får den karaktär av strövtåg inom de gamla delarna av socknen, ofta tillsammans med någon av hans många sagesmän. Avslutningsvis innehåller den andra delen en värdefull handritad örgrytekarta, där gårds- och naturnamnen finns angivna, idag är många av dem bortglömda. Och det finns många fotografier, som avbildar nu försvunna hus och miljöer.

Bild ur Stenström del 2, Lilla Torps allé. Grindstolparna finns kvar ännu idag.

Stenström ger sig i kast med den göteborgska medicinhistorien
Trots sin stora läkarpraktik och de många åtagandena inom socknens, senare stadsdelens, sjukvård hann Stenström med mycket annat också. När han skrivit färdigt böckerna om Örgryte gav han sig i kast med Göteborgs äldsta medicinska historia. 1929 gav han ut resultatet av ett omfattande grävande i stadens arkiv, kyrko- och dödböcker, bouppteckningar, brevsamlingar, Collegii medici akter och många andra urkunder, Läkekonstens och Hälsovårdens företrädare i Göteborg under 1600- och 1700-talen jämte historik över stadens Medicinalverk och Sundhetsväsen. Göteborg var tidigt ute med att anställa en stadsläkare eller "stadsfysikus", en viktig orsak var säkert den stora andelen holländare och tyskar bland de ledande i stadens förvaltning.

Redan när den första kontingenten av holländare anlände till staden 1621 medföljde den holländske doktorn Pieter á Naaldewyk som blev den förste läkaren i landet utanför huvudstaden. Det är inte mycket känt om denne man, men uppenbarligen var det en driftig karl, tidigt erhöll han kungens privilegium att anlägga ett tegelbruk, vilket skedde vid Mölndalsån. Det övergick senare i stadens ägo och går på kartor från tiden under namn av "stadsens tegelbruk". Sådan verksamhet fanns kvar på platsen långt fram i tiden. Stenström nämner att Naaldewyk också hade författat ett hippologiskt arbete, som han dock aldrig lyckades få tag i. Med hjälp av dagens teknik kan konstateras att i varje fall Bayerische Staatsbibliothek i München och UB i Lund har exemplar av skriften (med författaren angiven som Waaldwyck), utgiven 1631 och behandlande hästars natur, urval, dressyr, tyglande och skötsel. Vad av läkargärning den gode Naaldewyk hann med har efterlämnade dokument tyvärr inte mycket att berätta.

Titelsidan till Naaldwycks arbete om hästar. Exemplaret i UB Lund.

Ja, sedan får vi följa Stenström i spåren av stadens (idag mestadels bortglömda) läkare fram till mer kända namn som Abraham Bex, Olaus Bromelius, Kilian Stobaeus, Johan Martin Gråberg och Christofer Carlander. Inte bara torra fakta, ofta skriver han med en personlig vinkling. Han övergår därefter till att berätta om apoteken, sjukhusväsendet och hälsovården i staden och slutar med en avskrift av Gerhard Stallhoffs Itinerarium Sueticum, skriven kring 1670 men aldrig utgiven. Stallhoff var dansk men stadsfysikus i Göteborg 1669-76. Boken anmäldes i Svenska läkartidningen av Olof Hult, livmedikus och professor. Han skriver avslutningsvis

Det är inga torra data och fakta, som här uppradas, det är livet själv i dess växlande former, det bistra allvaret med välgörande stänk av humor och lyrik, det bleka och brustna bredvid det leende och ljusa. Överallt ger sig tillkänna den erfarne läkarens  förståelse inför livets skuggsidor, parad med en välgörande optimism. Det hela blir en särdeles njutbar och underhållande lektyr samtidigt som dess historiska betydelse är av bestående värde.

Det är lätt att instämma: boken är faktiskt läsvärd för alla med intresse för Göteborgs historia.

Efter detta fick Stenström i uppdrag av Göteborgs Läkaresällskap att skriva en monografi över stadens genom tiderna främste läkare, Pehr Dubb, i anslutning till högtidlighållandet av 100-årsminnet av dennes död. Bet blev Pehr Dubb och hans livsgärning. Ett ärofullt kapitel i Göteborgs läkarhistoria. Boken utkom 1934. Det finns kanske skäl att återkomma till denna i annat sammanhang.

 
Stenström hann med mycket mera
Förutom sin läkargärning, sina kommunala uppdrag och den omfattande arkivforskningen med åtföljande publikationer hann Stenström med också annat. Sålunda var han en av initiativtagarna och sannolikt den främsta drivande kraften i bildandet av det som först hette Sociala föreningen Örgryte Odalmän och som hade ett tredubbelt syfte: att slå vakt om hembygden, att verka för hjälp åt socialt utsatta i socknen och att fungera som en mötesplats för boende (herrar) i Örgryte. Namnet ändrades småningom till Sällskapet Örgryte Odalmän och fick karaktär av "hembygdsorden". I denna form håller sig sällskapet vid liv ännu efter 111 år.