Summa sidvisningar

tisdag 23 december 2014

Skalders hus i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 6

Göteborg är ju inte precis översållat med minnesmärken över skalders födelseplatser och författares arbetsmiljöer. Vilket möjligen kan ha samband med att antalet minnesvärda göteborgska skönlitterära andar har varit ganska få. Men Wadman har hedrats med en byst, som vandrat omkring på olika ställen i stan, Bellman (som ju inte hade mycket med Göteborg att göra) har en byst på Trädgårdsföreningen, Karin Boye har fått en liten fin staty framför Stadsbiblioteket, Evert Taube är ihågkommen på flera platser och Karl Gerhards huvud har återvänt till sitt fundament.

Men nu var det inskriptioner som frågan gällde. Och då har jag inte lyckats hitta minnesplattor över mer än tre författare: Bengt Lidner, Fritiof Nilsson Piraten och Karin Boye.


Minnesplattan på hörnet av fastigheten Magasinsgatan 7 i centrala Göteborg, där Bengt Lidner föddes. Det nuvarande huset är tämligen nyuppfört men minnesplattan är gammal.
Bengt Lidner
Bengt Lidner föddes på Magasinsgatan den 16 mars 1757, hans far var organist i den närliggande domkyrkan, men både han och hustrun dog när sonen blott var några år. Denne studerade vid Göteborgs gymnasium och skall där - åtminstone i hans egen version - en natt ha känt en "knäpp" i skallen och från att tidigare ha varit obegåvad och trög blev han nu påfallande intelligent. Historien om den "lidnerska knäppen" har levt kvar in i våra dagar. Själv genomgick jag någon sorts metamorfos i tonåren och fick av min älskade svensklärare, sedermera professorn Gustaf Fredén, höra att "nu tror jag Westin fått en lidnersk knäpp". Mitt uppsatsskrivande hade uppenbarligen fått ett lyft av alla naturskildringar jag läste och smygpoesi jag skrev under gymnasietiden.

Lidner fortsatte redan före 20-årsåldern till Lund och därifrån till Greifswald och andra tyska universitet, i omgångar åter till Stockholm, allt med varierande framgång. Efter en misslyckad och avbruten ostindisk resa och nya besök i Tyskland, Finland och Paris slutade han sitt själförbrännande liv i största fattigdom endast 35 år  gammal. Det är nog inte många som läser honom idag, men kanske någon minns från gymnasietiden första raderna i hans drama Spastaras död

                               På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
                               varhelst en usling finns, är han min vän, min bror  ...

Minnesplattan i restaurang Henriksbergs entré, uppsatt av Piratensällskapet den 9 april 2000.
Piraten
Fritiof Nilsson, småningom även kallad Piraten, var ju skåning från Vollsjö, utbildade sig till jurist i Lund och hade sedan advokatpraktik i Tranås några år, men ägnade nog den tiden mer åt historieberättande i glada vänners lag och författarskap än åt sin juristkarriär. Han hade gift sig med tandläkaren Karin Jerlov, syster till professorn och chefen för barnbördshuset i Göteborg Emil Jerlov, och när hon 1929 öppnade praktik i Göteborg följde han några år senare efter. Paret bodde på Olivedalsgatan, men Piraten var en regelbunden gäst på Henriksbergs restaurang på eftermiddagarna och där satt han och skrev ner sina barndomsminnen. "Solen lyste, späd grönska sprang ut, älven glittrade blank, larmet från hamnen var som en symfoni" som han själv uttryckt det. På hösten var det som skulle bli hans succédebut färdig, Bombi Bitt och jag. Författaren bodde kvar i Göteborg ytterligare några år, han skrev färdigt Bock i örtagård här och han hade viss tjänstgöring vid rådhusrätten. Till hans glada umgänge hörde bland annat vännen från lundaåren, adjunkten Filip Liljeholm, välkänt universalsnille och beryktad lärare på Hvitfeldtska läroverket. Liljeholm skall till yttermera visso ha varit förebilden till extralärare Philip Strand i romanen Småländsk tragedi.

 
Karin Boye
Författaren Karin Boye föddes på adressen Vasaplatsen 11 och där har Karin Boye-sällskapet på hennes födelsedag 26 oktober 1991 fäst en minnesplatta vid entrédörren. Den lilla bilden över namnteckningen är hämtad från hennes exlibris. Ensam under stjärnorna, så som hon också var på kvällen den 23 april 1941 när hon tog sitt liv. Karin Boye levde sina första nio år i Göteborg och gick sina första skolår på Mathilda Halls skola på Karl Gustavsgatan, men kom sedan aldrig att ha närmare kontakt med staden. Hon hade dock släktingar kvar i staden och är begravd på Östra kyrkogården.
 
Det är möjligt att det finns fler minnesplattor över författare i Göteborg. Om någon känner till någon sådan är jag tacksam för en rad till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com.
 
Barne, Jan-Axel: Piraten var göteborgare när han gjorde succédebut. - www.leopoldreport.com
Nilsson Piraten, Fritiof: Bland falska och äkta gentlemän i Lilla London. - www.leopoldreport.com

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (3)

För tredje gången tillåter jag mig att göra en nostalgisk resa till vad som publicerades och "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, kompletterat med vad jag själv läste det året. Till hjälp har jag liksom tidigare haft dels Wettergrens bokhandels "Julprogram", dels mitt eget, sedan oktober 1959 kontinuerligt förda, register över inköpta böcker.

 
För att avverka bestsellerlistan först (det fanns verkligen sådana i Sverige för 50 år sedan, vart tog de vägen?) så erbjöd 1964 inte några sensationer. I topp för tredje året i rad låg Per Anders Fogelström med sin nya stockholmroman Minns du den stad, såld i 65.000 exemplar. Sedan följde som så många gånger tidigare deckarförfattarna Maria Lang och Stieg Trenter (men deras bästa tid var över) och kåsörerna Cello och Kar de Mumma. Nytt var dock att Tage Danielsson efter ett par böcker, som kanske var för studentikosa för en stor publik och som sålt ganska måttligt, nu fick en stor framgång med Sagor för barn över 18 år. Längre ner på den officiella listan fanns Herbert Tingsten, Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Pocketböckerna hade nu i Sverige fått ett gediget fäste och flera nummer gick ut i upplagor om 100.000 ex. Allra störst intresse väckte Lars Görlings 491, den sålde som pocketbok i smått otroliga 315.000 exemplar. Där ser man vad publicitet och medial uppståndelse kan betyda; personligen tyckte jag de litterära kvaliteterna var högst måttliga.
 
Kanske inte det största året för blivande klassiker
Det är få av titlarna i 1964 års produktion som känns som bestående klassiker. Men PO Enquists Magnetisörens femte vinter, Lars Forssells skådespel Galenpannan och Gunnar Ekelöfs Om hösten har kanske stått sig. Och Göran Palms diktsamling Världen ser dig problematiserade diktarens roll i världen och har i alla fall blivit ihågkommen för några rader
 
                                       Jag står framför havet.
                                       Där är det.
                                       Där är havet.
                                       Jag tittar på det.
                                       Havet. Jaha.
                                       Det är som på Louvren.
 
Av översättningarna stod två i särklass bland mängden av underhållningsromaner. Dels kom första bandet ut av Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det var väl på tiden, drygt 50 år efter första utgivningen. Jag minns att jag - ivrig att försöka hitta storheten i det skrivna - kämpade länge med första delen, beundrade barndomsskildringen och hur kombinationen av lindblomste och madeleinekaka fungerade som framkallare av undanträngda minnen, men kom aldrig vidare i de andra delarna av sjubandsverket.
 
Hemingway, Göran Palm och Tage Danielsson. Blandad men läsvärd kompott. Tage Danielssons mest berömda saga, den om Karl-Bertil Jonssons julafton skrevs även den 1964, men var inte ursprungligen inkluderad i Sagor för barn över 18 år utan gavs ut som en separat julhälsning från förlaget Wahlström & Widstrand.
För mig personligen var Ernest Hemingways En fest för livet en betydligt större läsupplevelse. Den utgavs i svensk översättning samma år som den postuma engelskspråkliga upplagan, tre år efter författarens självmord. Boken är baserad på dagboksanteckningar från Hemingways år med sin första hustru i Paris på 1920-talet och ibland är det så att böcker också söker sina läsare. Nygift, omsorg om den lilla familjen, de enkla villkoren, i början av karriären, lusten men samtidigt mödan att skriva, jag kände igen mig
 
Jag arbetade alltid ända tills jag hade fått något klart och slutade alltid när jag visste vad som skulle hända härnäst. På det sättet var jag säker på att kunna fortsätta nästa dag ... Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. Så till slut brukade jag skriva en enda sann mening och sen fortsätta med den som utgångspunkt. Då blev det lätt för det fanns alltid en sann mening som jag kände till eller hade läst eller hade hört någon säga.
 
Men det fanns annat som också småningom visade sig hålla för omläsningar. John le Carrés första riktigt betydande spionroman Spionen som kom in från kylan kom nu i översättning och flera av Raymond Chandlers deckare kom i nya upplagor.
 
Böcker som vållade debatt
Ett par böcker som orsakade våldsamma reaktioner i press och media var Ingemar Hedenius Om dödshjölp och Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna. Båda var tidigt ute med inlägg i frågor som fortfarande föranleder hetsiga diskussioner. Spionen Stig Wennerström hade gripits vid midsommar året innan och nu publicerades rapporter både från en juristkommission och från en parlamentarisk nämnd, snårig men spännande läsning. Femtio år efter första världskrigets utbrott kom Jan Olof Olsson ut med första delen 1914 av sin trilogi om kriget. I år har Peter Englund uppmärksammat 100-årsminnet av samma händelse med en bok med samma titel.
 
Ytterligare en skrift som under 1964 vållande ett betydande hallyballoo var 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för färstärkt karaktärsfostran m.m. Med ett halvt sekels distans får man väl se detta som en sista krampryckning från delar av det mörkblå konservativa etablissemanget; det skriften främst riktar sig mot är kulturradikalismen, införandet av sexualundervisning i skolorna (borde enligt författarna döpas om till "familjekunskap") och den allmänna slappheten och lössläpptheten hos ungdomen.
 
Läget är alarmerande ... den tilltagande promiskuiteten är ett av många tecken på en fortskridande moralisk och andlig nedgång ... den ödesdigra förvirringen i tankesätt och livsföring på det sexuella området sammanhänger med upplösningen av personlig och samhällelig disciplin över huvud taget. Kaotiska förhållanden mellan könen hota samhällets vitalitet och hälsa och äro därför ingalunda individernas ensak. Sociologiska och historiska undersökningar ha visat att det finnes ett tydligt samband mellan, å ena sidan, kulturernas uppgång och förfall, och å den andra, fasthet och löslighet i det sexuella förhållningssättet.
 
Ytterligheterna möttes i bokfloden 1964. De 140 läkarnas "hemställan till Konungen", katalogen till Moderna museets utställning Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan (inköpt för 5 kr, idag saluförd på nätet för det 100-dubbla priset) samt Ullerstams bok om erotiska minoriteter, utgiven på Zindermans förlag i Göteborg.
Annan läsning
I min egen värld fick några andra böcker stor betydelse. Inför den första av många försommarresor till Gotland köpte jag den nyutkomna Johannes Lids Norsk og svensk flora med teckningar av hans hustru Dagny Tande Lid. Den blev sedan en mångårig följeslagare i de floristiska övningarna. På våren hade Pontus Hulthén på Moderna museet i Stockholm blivit riktigt varm i kläderna och producerade den uppmärksammade utställningen Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan. Alla var där och imponerades och förvirrades, så även jag vid ett stockholmsbesök. Det var första gången Jim Dine, Roy Lichtenstein, Claus Oldenburg och Andy Warhol presenterades för en svensk publik. Hela hösten 1964 läste jag en kvällskurs i ryska på universitetet, men kom tyvärr aldrig längre än till enkla meningar och viss läsförståelse, jag har dock kvar Steinitz Lärobok i ryska och mina ryska lexika, någon gång har de väl kommit till användning.
 
Mycket göteborgsanknuten litteratur utkom inte detta år. Kjell Hjern gav dock ut en "bilderbok" i stort format med titeln Ett svunnet Göteborg och Eva von Zweigbergk och Björn G. Breitholtz en något mindre text-och-foto-bok Litet Göteborgsalbum. Claes Krantz bidrag till julhandeln hette detta år Hemma vid havet. Den var dock till största delen en återutgivning av två tidigare bohusböcker. Möjligen kan man också notera att Peter Heimann, debattglad kirurg på Sahlgrenska, gav ut en liten bok med titeln Bättre sjukvård.

fredag 12 december 2014

Misshaglig minnesplatta

Göteborgska inskriptioner 5

Om missförhållandena på svenska barnhem under åren kring mitten av 1900-talet har åtskilligt förekommit i press, radio och TV på senare år. Många tidigare barnhems- och fosterhemsbarn har trätt fram och berättat om övergrepp, misshandel och andra former av vanvård. Som en följd härav startades intresseorganisationen Samhället styvbarn. Detta ledde i sin tur till att en statlig utredning tillsattes, Vanvårdsutredningen, som avgav sitt betänkande 2011. Den efterföljande Upprättelseutredningen föreslog att vanvårdade skulle ersättas ekonomiskt och i november 2011 lämnade regeringen vid en särskilt  ceremoni en offentlig ursäkt till de drabbade.

I Göteborg har mycket av vanvårdsdiskussionen handlat om förhållandena på Vidkärrs barnhem, beläget i östra delen av staden, invigt av stadsrådet Gustav Möller 1935 och nedlagt 1976. En bra sammanfattning av detta barnhems tillkomst och historia och  vittnesbörden om förhållandena på hemmet har lämnats av etnologen Magnus Berg i boken Ett ömmande hjärta. Här skall inte mer sägas om den bedrövliga historien, det hittills sagda och skrivna talar sitt eget tydliga språk. Endast en till synes obetydlig, men i sitt sammanhang och för de drabbade väsentlig detalj i sammanhanget skall tas upp.

Margareta Ryndels skulptur
1988 lät staden - med medel från Charles Felix Lindbergs donationsfond - på platsen för entrén till Vidkärrs barnhem placera en liten skulptur Ensam på ett fyrkantigt halvmeterhögt fundament. Skulpturen föreställer i stiliserad form ett litet barn, sittande på huk i ena hörnet med armarna tätt mot bröstet. Det är en rörande bild av barnets utsatthet och säkert skedde utplaceringen av skulpturen i god avsikt. Konstnären var den göteborgska skulptören Margareta Ryndel (1920-1996), som är representerad med flera arbeten i stadsmiljön.

Det bekymmersamma är den minnesplatta, som fästes på fundamentet och hade texten

UNDER ÅREN 1935-1976
HAR MÅNGA BARN MÖTT KÄRLEK
OCH OMTANKE PÅ VIDKÄRRS BARNHEM
OCH FÅTT EN GOD START I LIVET
 
Inskriptionen väckte sorg och vrede och upplevdes av många av de berörda som ett grovt hån. Ganska snart blev den föremål för diskussion, där bland annat Samhällets styvbarn 2004 krävde att den skulle tas ner. Så skedde också på initiativ av Park- och naturförvaltningen; men Kulturnämnden ansåg annorlunda och satte ånyo minnesplattan på plats. Vilket inom kort ledde till att plattan en gång till försvann, förmodligen nedriven av en privatperson, och i flera år efter det har den varit "försvunnen". Sedan ett par månader pågår en utställning på Stadsmuseet i Göteborg om Vidkärr och barnhemsbarnen och lagom till dennas öppnande dök plattan upp igen och kan nu beskådas på utställningen.

 
Till historien hör att Samhällets styvbarn har krävt att staden ersätter den ursprungliga minnesplattan med en ny, bärande nedanstående text. Så har dock ännu inte skett.

GÖTEBORGS STAD BER BARNHEMSBARNEN
PÅ VIDKÄRR OM URSÄKT
FÖR DEN VANVÅRD OCH DE ÖVERGREPP
SOM MÅNGA UTSATTES FÖR
UNDER SIN VISTELSE PÅ BARNHEMMET
 
Utställningen på Stadsmuseet sammanträffar historien om inskriptionen på platsen för gamla Vidkärrs barnhem med orden "Kampen om en textplatta blev en kamp om rätten till historien".
 
Margareta Ryndels skulptur en kulen novemberdag 2014.
Då och då får det lilla hukande barnet sällskap av blommor och tända ljus.
Till vänster plattan med uppgift om skulptör och donator, till höger ses märken
efter den borttagna minnesplattan.
Magnus Berg: Ett ömmande hjärta, 2013.
Patrik Nyberg: Omstridd skylt togs ned - och sattes dit igen. - Göteborgs-Posten 2007-10-23.
Bengt Sändh: Barnhemsungar, 1991.

Julkyrkan framme

Nedanstående inlägg kanske inte har så mycket med boksamlande att göra, men min nu inför julen nedtagna gamla julkyrka tillbringar i alla fall det mesta av året överst på en av mina många bokhyllor. Och den göteborgska anknytningen är helt klar - det är en gipsmodell av Örgryte gamla kyrka. Gammal och ärevördig med rötter tillbaka till 1100-talet, även om den kyrkobyggnad man ser idag huvudsakligen är ett 1700-talsverk. Något barnafinger (mitt?) har för länge sen krafsat i årtalet på tornet, så att man inte säkert kan avgöra sista siffran, men det skall stå 1748. Modellen kommer från mitt föräldrahem och - som jag minns det - tog vi ungefär vid Advent ner den från vindskontoret tillsammans med andra julsaker, placerade den på ett litet bord och försåg den med ett underrede av snö (=fetvadd eller möjligen bomull). Ibland blev också ett antal Heliga Vise Män och en och annan åsna utplacerade i snön framför kyrkan, kanske att de stod på en sträng av sand som ledde till kyrkporten. Det finns rester kvar av grönt cellofan bakom några av fönstren och baksidan av kyrkan är öppen så att man kan placera ett värmeljus i dess inre och då kan kyrkan sprida sitt milda sken från fönstren ut över snön i julkvällen. Modellens proportioner är någotsånär korrekta, tornhuvens gröna och takets röda färg stämmer hyggligt och antalet fönsteröppningar är de som återfinns idag, om än något mindre. Det är kanske mest i mina ögon men visst är väl kyrkan "stämningsfull", i synnerhet med ljus i fönstren.

 
Hur gammal min kyrka är vet jag inte, men troligen är den från 1920- eller 30-talet. När jag försökt forska i "julkyrkeseden" visar det sig att inte mycket finns skrivet, varken i böcker om julseder och jultraditioner eller på det annars informationsrika nätet. Men när jag frågat omkring bland mestadels jämnåriga vänner och släktingar visar det sig att många minns sin julkyrka; seden att ha en kyrka framme var vida spridd åtminstone i göteborgstrakten. Många minns en gipskyrka av modell liknande min, antingen avbildande Örgryte gamla eller någon annan av göteborgskyrkorna (i varje fall Tuve kyrka, Västra Frölunda gamla kyrka och Annedelskyrkan har jag fått berättelser om). Yngre personer kan däremot ha minnen av kyrkor i trä, som kom paketerade i en låda och fick byggas upp. De modellerna visade mer en kyrka av modell "Tegnérlada" och kanske var dessa mer spridda på landsbygden.
 
Intressant är att flera av mina informanter har berättat om hur det mer traditionella "julbordet" med krubba, Jesusbarn, herdar och Heliga Tre Konungar, ofta åtföljda av åsnor, lamm och kanske kameler, kunde i olika grad integreras med julkyrkan - med eller utan den konstgjorda snön. Det är egentligen ganska fascinerande att härigenom den traditionella julkrubban med syd- och mellaneuropeiska i grunden medeltida rötter, vävs ihop med vår vintriga, rimligen långt färskare julkyrkesed.
 
Det man däremot finner på nätet är ett otal annonser på Tradera och liknande adresser, där kyrkomodeller av de mest varierande former (många av dem riktigt hiskliga) saluförs till priset av någon eller ett par hundralappar. Här några exempel
 
 
Ljuset kommer som vanligt från Lund
Genom förmedling av en god vän och tips från professor Anders Jarlert har jag kommit i kontakt med teologen Bengt Arvidsson i Lund och det visar sig då att han håller på att lägga sista handen vid en kommande bok om just julkyrkoseden, den kommer ut under 2015. Han har också varit vänlig nog att dela med sig lite av sin kunskap i ämnet.
 
Julkyrkans historia hänger ihop med julkrubbornas. Julkrubbor eller "julbord" eller jullandskap fick spridning i svenska hem under senare delen av 1800-talet, men först på  1920-talet började julkrubbor introduceras i själva kyrkorummen i svenska kyrkor. Om detta har Hans Ahlfors i Lund skrivit en intressant avhandling 2012. Den äldsta julkrubban i en göteborgskyrka förefaller dock inte ha kommit till stånd förrän i mitten på förra seklet (t ex Christine 1947, Hagakyrkan 1948, St. Pauli 1948, Örgryte nya 1953). Ibland delades jullandskapen i varje fall i hemmiljö upp i en "sommardel" med krubba och herdar och en "vinterdel" med kyrka och kanske slädar. Men uppenbarligen kunde ibland de båda komponenterna blandas och figurer från Bethlehem uppträda i snön utanför kyrkan.
 
De tidiga i gips gjutna kyrkomodellerna skall ha tillverkats av till Sverige i början av 1900-talet invandrade italienska gipsgjutare. Bengt Arvidsson vet berätta att i Göteborg skall sålunda en Gervasio Bernardi ha startat ett gipsgjuteri på Otterhällan 1911; han etablerade senare G. Bernardi konstgjuteri med adress Postgatan 25. Han skall vara mannen bakom i varje fall gipsmodellen till Örgryte gamla kyrka.
 
Också på andra håll i landet göts gipskyrkor, bland annat i Skåne, och där ofta med typiska trappstegsgavlar. Seglora kyrka på Skansen var tydligen mycket populär. Under krigsåren och i mitten av 1900-talet tillkom många tillverkare av kyrkor i trä, masonit och papp och de såldes främst av olika postorderföretag. Småningom fick kyrkorna också olika typer av inre elektrisk belysning och det fanns de som var försedda med en uppvridbar speldosa som exekverade "Stilla natt" och kanske andra för julfriden lämpliga stycken.
 
Julkyrkor som samlarobjekt
Hittar slutligen en artikel i Antik & Auktion från december 2004 där man noterar att väldigt litet är skrivet om de olika typerna av julkyrkor, men sedan ger en rad exempel på olika modeller, utseenden och konstruktioner. Många av dem salufördes via postorderkataloger (se nedan från AB Br. Liljeros, Borås): "När ljuset är tänt i kyrkan och speldosans spröda toner ljuder skapas en stämning som inger julfrid och trivsel ... Hållbar sak som står sig i åratal".
 
 
Vissa modeller var särskilt populära, dit hörde bland annat Rättviks och Seglora kyrkor samt skånska trappgavelkyrkor. Alla material tycks ha använts för kyrkorna, masonit, plywood, plåt och kartong - förutom de äldsta, som säkert oftast var av gips. Veckotidningen Allers hade förstås ett klippark med en kyrka, som skulle sättas ihop av den händige. Artikeln ger flera exempel på hur antikhandlare och privatpersoner börjat få ökat intresse för julkyrkorna som samlarobjekt, där olika utföranden speglar sin tid. En väl utförd modell av Östra Hoby kyrka på Österlen får avsluta.
 
 
Också Backa kyrka i gipsmodell
Kerstin B har hört av sig och berättat om "sin julkyrka", som visar sig vara en gipsmodell av Backa kyrka på Hisingen i Göteborg. Till sin allmänna karaktär liknar den modellen av Örgryte gamla kyrka, det är nästan samma färger som använts till det tegelröda taket och till den gröna tornkupolen. Men den är mindre, blott 18 cm till torntoppen, min modell av Örgryte gamla är 27 cm hög. Det är inget sofistikerat hantverk, men den har mycket karaktär - och bär spår att ha flitigt använts under många jular. Förmodligen daterar den sig till 1930-talet
 
 
Ahlfors, Hans: Julkrubban i svenska kyrkan. Julkrubbans reception i Stockholms, Göteborgs och Lunds stifts gudtjänstrum fram till 1900-talets slut. Akad. avhandling. Lund, 2012.
Arvidsson, Bengt: Kyrka som julprydnad. Om julkyrkor i gips och annat material. Kulturteologiskt förlag, Lund (beräknas utkomma oktober 2015).
Eriksson, Peo: Nu strålar barndomens julkyrka igen. - Antik & Auktion nr 12, 2004.