Summa sidvisningar

tisdag 23 december 2014

Skalders hus i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 6

Göteborg är ju inte precis översållat med minnesmärken över skalders födelseplatser och författares arbetsmiljöer. Vilket möjligen kan ha samband med att antalet minnesvärda göteborgska skönlitterära andar har varit ganska få. Men Wadman har hedrats med en byst, som vandrat omkring på olika ställen i stan, Bellman (som ju inte hade mycket med Göteborg att göra) har en byst på Trädgårdsföreningen, Karin Boye har fått en liten fin staty framför Stadsbiblioteket, Evert Taube är ihågkommen på flera platser och Karl Gerhards huvud har återvänt till sitt fundament.

Men nu var det inskriptioner som frågan gällde. Och då har jag inte lyckats hitta minnesplattor över mer än tre författare: Bengt Lidner, Fritiof Nilsson Piraten och Karin Boye.


Minnesplattan på hörnet av fastigheten Magasinsgatan 7 i centrala Göteborg, där Bengt Lidner föddes. Det nuvarande huset är tämligen nyuppfört men minnesplattan är gammal.
Bengt Lidner
Bengt Lidner föddes på Magasinsgatan den 16 mars 1757, hans far var organist i den närliggande domkyrkan, men både han och hustrun dog när sonen blott var några år. Denne studerade vid Göteborgs gymnasium och skall där - åtminstone i hans egen version - en natt ha känt en "knäpp" i skallen och från att tidigare ha varit obegåvad och trög blev han nu påfallande intelligent. Historien om den "lidnerska knäppen" har levt kvar in i våra dagar. Själv genomgick jag någon sorts metamorfos i tonåren och fick av min älskade svensklärare, sedermera professorn Gustaf Fredén, höra att "nu tror jag Westin fått en lidnersk knäpp". Mitt uppsatsskrivande hade uppenbarligen fått ett lyft av alla naturskildringar jag läste och smygpoesi jag skrev under gymnasietiden.

Lidner fortsatte redan före 20-årsåldern till Lund och därifrån till Greifswald och andra tyska universitet, i omgångar åter till Stockholm, allt med varierande framgång. Efter en misslyckad och avbruten ostindisk resa och nya besök i Tyskland, Finland och Paris slutade han sitt själförbrännande liv i största fattigdom endast 35 år  gammal. Det är nog inte många som läser honom idag, men kanske någon minns från gymnasietiden första raderna i hans drama Spastaras död

                               På Nova Semblas fjäll, i Ceylons brända dalar,
                               varhelst en usling finns, är han min vän, min bror  ...

Minnesplattan i restaurang Henriksbergs entré, uppsatt av Piratensällskapet den 9 april 2000.
Piraten
Fritiof Nilsson, småningom även kallad Piraten, var ju skåning från Vollsjö, utbildade sig till jurist i Lund och hade sedan advokatpraktik i Tranås några år, men ägnade nog den tiden mer åt historieberättande i glada vänners lag och författarskap än åt sin juristkarriär. Han hade gift sig med tandläkaren Karin Jerlov, syster till professorn och chefen för barnbördshuset i Göteborg Emil Jerlov, och när hon 1929 öppnade praktik i Göteborg följde han några år senare efter. Paret bodde på Olivedalsgatan, men Piraten var en regelbunden gäst på Henriksbergs restaurang på eftermiddagarna och där satt han och skrev ner sina barndomsminnen. "Solen lyste, späd grönska sprang ut, älven glittrade blank, larmet från hamnen var som en symfoni" som han själv uttryckt det. På hösten var det som skulle bli hans succédebut färdig, Bombi Bitt och jag. Författaren bodde kvar i Göteborg ytterligare några år, han skrev färdigt Bock i örtagård här och han hade viss tjänstgöring vid rådhusrätten. Till hans glada umgänge hörde bland annat vännen från lundaåren, adjunkten Filip Liljeholm, välkänt universalsnille och beryktad lärare på Hvitfeldtska läroverket. Liljeholm skall till yttermera visso ha varit förebilden till extralärare Philip Strand i romanen Småländsk tragedi.

 
Karin Boye
Författaren Karin Boye föddes på adressen Vasaplatsen 11 och där har Karin Boye-sällskapet på hennes födelsedag 26 oktober 1991 fäst en minnesplatta vid entrédörren. Den lilla bilden över namnteckningen är hämtad från hennes exlibris. Ensam under stjärnorna, så som hon också var på kvällen den 23 april 1941 när hon tog sitt liv. Karin Boye levde sina första nio år i Göteborg och gick sina första skolår på Mathilda Halls skola på Karl Gustavsgatan, men kom sedan aldrig att ha närmare kontakt med staden. Hon hade dock släktingar kvar i staden och är begravd på Östra kyrkogården.
 
Det är möjligt att det finns fler minnesplattor över författare i Göteborg. Om någon känner till någon sådan är jag tacksam för en rad till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com.
 
Barne, Jan-Axel: Piraten var göteborgare när han gjorde succédebut. - www.leopoldreport.com
Nilsson Piraten, Fritiof: Bland falska och äkta gentlemän i Lilla London. - www.leopoldreport.com

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (3)

För tredje gången tillåter jag mig att göra en nostalgisk resa till vad som publicerades och "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, kompletterat med vad jag själv läste det året. Till hjälp har jag liksom tidigare haft dels Wettergrens bokhandels "Julprogram", dels mitt eget, sedan oktober 1959 kontinuerligt förda, register över inköpta böcker.

 
För att avverka bestsellerlistan först (det fanns verkligen sådana i Sverige för 50 år sedan, vart tog de vägen?) så erbjöd 1964 inte några sensationer. I topp för tredje året i rad låg Per Anders Fogelström med sin nya stockholmroman Minns du den stad, såld i 65.000 exemplar. Sedan följde som så många gånger tidigare deckarförfattarna Maria Lang och Stieg Trenter (men deras bästa tid var över) och kåsörerna Cello och Kar de Mumma. Nytt var dock att Tage Danielsson efter ett par böcker, som kanske var för studentikosa för en stor publik och som sålt ganska måttligt, nu fick en stor framgång med Sagor för barn över 18 år. Längre ner på den officiella listan fanns Herbert Tingsten, Pär Lagerkvist och Sara Lidman. Pocketböckerna hade nu i Sverige fått ett gediget fäste och flera nummer gick ut i upplagor om 100.000 ex. Allra störst intresse väckte Lars Görlings 491, den sålde som pocketbok i smått otroliga 315.000 exemplar. Där ser man vad publicitet och medial uppståndelse kan betyda; personligen tyckte jag de litterära kvaliteterna var högst måttliga.
 
Kanske inte det största året för blivande klassiker
Det är få av titlarna i 1964 års produktion som känns som bestående klassiker. Men PO Enquists Magnetisörens femte vinter, Lars Forssells skådespel Galenpannan och Gunnar Ekelöfs Om hösten har kanske stått sig. Och Göran Palms diktsamling Världen ser dig problematiserade diktarens roll i världen och har i alla fall blivit ihågkommen för några rader
 
                                       Jag står framför havet.
                                       Där är det.
                                       Där är havet.
                                       Jag tittar på det.
                                       Havet. Jaha.
                                       Det är som på Louvren.
 
Av översättningarna stod två i särklass bland mängden av underhållningsromaner. Dels kom första bandet ut av Gunnel Vallquists översättning av Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det var väl på tiden, drygt 50 år efter första utgivningen. Jag minns att jag - ivrig att försöka hitta storheten i det skrivna - kämpade länge med första delen, beundrade barndomsskildringen och hur kombinationen av lindblomste och madeleinekaka fungerade som framkallare av undanträngda minnen, men kom aldrig vidare i de andra delarna av sjubandsverket.
 
Hemingway, Göran Palm och Tage Danielsson. Blandad men läsvärd kompott. Tage Danielssons mest berömda saga, den om Karl-Bertil Jonssons julafton skrevs även den 1964, men var inte ursprungligen inkluderad i Sagor för barn över 18 år utan gavs ut som en separat julhälsning från förlaget Wahlström & Widstrand.
För mig personligen var Ernest Hemingways En fest för livet en betydligt större läsupplevelse. Den utgavs i svensk översättning samma år som den postuma engelskspråkliga upplagan, tre år efter författarens självmord. Boken är baserad på dagboksanteckningar från Hemingways år med sin första hustru i Paris på 1920-talet och ibland är det så att böcker också söker sina läsare. Nygift, omsorg om den lilla familjen, de enkla villkoren, i början av karriären, lusten men samtidigt mödan att skriva, jag kände igen mig
 
Jag arbetade alltid ända tills jag hade fått något klart och slutade alltid när jag visste vad som skulle hända härnäst. På det sättet var jag säker på att kunna fortsätta nästa dag ... Det enda du behöver göra är att skriva en enda sann mening. Skriv den sannaste mening som du känner till. Så till slut brukade jag skriva en enda sann mening och sen fortsätta med den som utgångspunkt. Då blev det lätt för det fanns alltid en sann mening som jag kände till eller hade läst eller hade hört någon säga.
 
Men det fanns annat som också småningom visade sig hålla för omläsningar. John le Carrés första riktigt betydande spionroman Spionen som kom in från kylan kom nu i översättning och flera av Raymond Chandlers deckare kom i nya upplagor.
 
Böcker som vållade debatt
Ett par böcker som orsakade våldsamma reaktioner i press och media var Ingemar Hedenius Om dödshjölp och Lars Ullerstams De erotiska minoriteterna. Båda var tidigt ute med inlägg i frågor som fortfarande föranleder hetsiga diskussioner. Spionen Stig Wennerström hade gripits vid midsommar året innan och nu publicerades rapporter både från en juristkommission och från en parlamentarisk nämnd, snårig men spännande läsning. Femtio år efter första världskrigets utbrott kom Jan Olof Olsson ut med första delen 1914 av sin trilogi om kriget. I år har Peter Englund uppmärksammat 100-årsminnet av samma händelse med en bok med samma titel.
 
Ytterligare en skrift som under 1964 vållande ett betydande hallyballoo var 140 läkares hemställan till Konungen om åtgärder för färstärkt karaktärsfostran m.m. Med ett halvt sekels distans får man väl se detta som en sista krampryckning från delar av det mörkblå konservativa etablissemanget; det skriften främst riktar sig mot är kulturradikalismen, införandet av sexualundervisning i skolorna (borde enligt författarna döpas om till "familjekunskap") och den allmänna slappheten och lössläpptheten hos ungdomen.
 
Läget är alarmerande ... den tilltagande promiskuiteten är ett av många tecken på en fortskridande moralisk och andlig nedgång ... den ödesdigra förvirringen i tankesätt och livsföring på det sexuella området sammanhänger med upplösningen av personlig och samhällelig disciplin över huvud taget. Kaotiska förhållanden mellan könen hota samhällets vitalitet och hälsa och äro därför ingalunda individernas ensak. Sociologiska och historiska undersökningar ha visat att det finnes ett tydligt samband mellan, å ena sidan, kulturernas uppgång och förfall, och å den andra, fasthet och löslighet i det sexuella förhållningssättet.
 
Ytterligheterna möttes i bokfloden 1964. De 140 läkarnas "hemställan till Konungen", katalogen till Moderna museets utställning Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan (inköpt för 5 kr, idag saluförd på nätet för det 100-dubbla priset) samt Ullerstams bok om erotiska minoriteter, utgiven på Zindermans förlag i Göteborg.
Annan läsning
I min egen värld fick några andra böcker stor betydelse. Inför den första av många försommarresor till Gotland köpte jag den nyutkomna Johannes Lids Norsk og svensk flora med teckningar av hans hustru Dagny Tande Lid. Den blev sedan en mångårig följeslagare i de floristiska övningarna. På våren hade Pontus Hulthén på Moderna museet i Stockholm blivit riktigt varm i kläderna och producerade den uppmärksammade utställningen Amerikansk pop-konst: 106 former av kärlek och förtvivlan. Alla var där och imponerades och förvirrades, så även jag vid ett stockholmsbesök. Det var första gången Jim Dine, Roy Lichtenstein, Claus Oldenburg och Andy Warhol presenterades för en svensk publik. Hela hösten 1964 läste jag en kvällskurs i ryska på universitetet, men kom tyvärr aldrig längre än till enkla meningar och viss läsförståelse, jag har dock kvar Steinitz Lärobok i ryska och mina ryska lexika, någon gång har de väl kommit till användning.
 
Mycket göteborgsanknuten litteratur utkom inte detta år. Kjell Hjern gav dock ut en "bilderbok" i stort format med titeln Ett svunnet Göteborg och Eva von Zweigbergk och Björn G. Breitholtz en något mindre text-och-foto-bok Litet Göteborgsalbum. Claes Krantz bidrag till julhandeln hette detta år Hemma vid havet. Den var dock till största delen en återutgivning av två tidigare bohusböcker. Möjligen kan man också notera att Peter Heimann, debattglad kirurg på Sahlgrenska, gav ut en liten bok med titeln Bättre sjukvård.

fredag 12 december 2014

Misshaglig minnesplatta

Göteborgska inskriptioner 5

Om missförhållandena på svenska barnhem under åren kring mitten av 1900-talet har åtskilligt förekommit i press, radio och TV på senare år. Många tidigare barnhems- och fosterhemsbarn har trätt fram och berättat om övergrepp, misshandel och andra former av vanvård. Som en följd härav startades intresseorganisationen Samhället styvbarn. Detta ledde i sin tur till att en statlig utredning tillsattes, Vanvårdsutredningen, som avgav sitt betänkande 2011. Den efterföljande Upprättelseutredningen föreslog att vanvårdade skulle ersättas ekonomiskt och i november 2011 lämnade regeringen vid en särskilt  ceremoni en offentlig ursäkt till de drabbade.

I Göteborg har mycket av vanvårdsdiskussionen handlat om förhållandena på Vidkärrs barnhem, beläget i östra delen av staden, invigt av stadsrådet Gustav Möller 1935 och nedlagt 1976. En bra sammanfattning av detta barnhems tillkomst och historia och  vittnesbörden om förhållandena på hemmet har lämnats av etnologen Magnus Berg i boken Ett ömmande hjärta. Här skall inte mer sägas om den bedrövliga historien, det hittills sagda och skrivna talar sitt eget tydliga språk. Endast en till synes obetydlig, men i sitt sammanhang och för de drabbade väsentlig detalj i sammanhanget skall tas upp.

Margareta Ryndels skulptur
1988 lät staden - med medel från Charles Felix Lindbergs donationsfond - på platsen för entrén till Vidkärrs barnhem placera en liten skulptur Ensam på ett fyrkantigt halvmeterhögt fundament. Skulpturen föreställer i stiliserad form ett litet barn, sittande på huk i ena hörnet med armarna tätt mot bröstet. Det är en rörande bild av barnets utsatthet och säkert skedde utplaceringen av skulpturen i god avsikt. Konstnären var den göteborgska skulptören Margareta Ryndel (1920-1996), som är representerad med flera arbeten i stadsmiljön.

Det bekymmersamma är den minnesplatta, som fästes på fundamentet och hade texten

UNDER ÅREN 1935-1976
HAR MÅNGA BARN MÖTT KÄRLEK
OCH OMTANKE PÅ VIDKÄRRS BARNHEM
OCH FÅTT EN GOD START I LIVET
 
Inskriptionen väckte sorg och vrede och upplevdes av många av de berörda som ett grovt hån. Ganska snart blev den föremål för diskussion, där bland annat Samhällets styvbarn 2004 krävde att den skulle tas ner. Så skedde också på initiativ av Park- och naturförvaltningen; men Kulturnämnden ansåg annorlunda och satte ånyo minnesplattan på plats. Vilket inom kort ledde till att plattan en gång till försvann, förmodligen nedriven av en privatperson, och i flera år efter det har den varit "försvunnen". Sedan ett par månader pågår en utställning på Stadsmuseet i Göteborg om Vidkärr och barnhemsbarnen och lagom till dennas öppnande dök plattan upp igen och kan nu beskådas på utställningen.

 
Till historien hör att Samhällets styvbarn har krävt att staden ersätter den ursprungliga minnesplattan med en ny, bärande nedanstående text. Så har dock ännu inte skett.

GÖTEBORGS STAD BER BARNHEMSBARNEN
PÅ VIDKÄRR OM URSÄKT
FÖR DEN VANVÅRD OCH DE ÖVERGREPP
SOM MÅNGA UTSATTES FÖR
UNDER SIN VISTELSE PÅ BARNHEMMET
 
Utställningen på Stadsmuseet sammanträffar historien om inskriptionen på platsen för gamla Vidkärrs barnhem med orden "Kampen om en textplatta blev en kamp om rätten till historien".
 
Margareta Ryndels skulptur en kulen novemberdag 2014.
Då och då får det lilla hukande barnet sällskap av blommor och tända ljus.
Till vänster plattan med uppgift om skulptör och donator, till höger ses märken
efter den borttagna minnesplattan.
Magnus Berg: Ett ömmande hjärta, 2013.
Patrik Nyberg: Omstridd skylt togs ned - och sattes dit igen. - Göteborgs-Posten 2007-10-23.
Bengt Sändh: Barnhemsungar, 1991.

Julkyrkan framme

Nedanstående inlägg kanske inte har så mycket med boksamlande att göra, men min nu inför julen nedtagna gamla julkyrka tillbringar i alla fall det mesta av året överst på en av mina många bokhyllor. Och den göteborgska anknytningen är helt klar - det är en gipsmodell av Örgryte gamla kyrka. Gammal och ärevördig med rötter tillbaka till 1100-talet, även om den kyrkobyggnad man ser idag huvudsakligen är ett 1700-talsverk. Något barnafinger (mitt?) har för länge sen krafsat i årtalet på tornet, så att man inte säkert kan avgöra sista siffran, men det skall stå 1748. Modellen kommer från mitt föräldrahem och - som jag minns det - tog vi ungefär vid Advent ner den från vindskontoret tillsammans med andra julsaker, placerade den på ett litet bord och försåg den med ett underrede av snö (=fetvadd eller möjligen bomull). Ibland blev också ett antal Heliga Vise Män och en och annan åsna utplacerade i snön framför kyrkan, kanske att de stod på en sträng av sand som ledde till kyrkporten. Det finns rester kvar av grönt cellofan bakom några av fönstren och baksidan av kyrkan är öppen så att man kan placera ett värmeljus i dess inre och då kan kyrkan sprida sitt milda sken från fönstren ut över snön i julkvällen. Modellens proportioner är någotsånär korrekta, tornhuvens gröna och takets röda färg stämmer hyggligt och antalet fönsteröppningar är de som återfinns idag, om än något mindre. Det är kanske mest i mina ögon men visst är väl kyrkan "stämningsfull", i synnerhet med ljus i fönstren.

 
Hur gammal min kyrka är vet jag inte, men troligen är den från 1920- eller 30-talet. När jag försökt forska i "julkyrkeseden" visar det sig att inte mycket finns skrivet, varken i böcker om julseder och jultraditioner eller på det annars informationsrika nätet. Men när jag frågat omkring bland mestadels jämnåriga vänner och släktingar visar det sig att många minns sin julkyrka; seden att ha en kyrka framme var vida spridd åtminstone i göteborgstrakten. Många minns en gipskyrka av modell liknande min, antingen avbildande Örgryte gamla eller någon annan av göteborgskyrkorna (i varje fall Tuve kyrka, Västra Frölunda gamla kyrka och Annedelskyrkan har jag fått berättelser om). Yngre personer kan däremot ha minnen av kyrkor i trä, som kom paketerade i en låda och fick byggas upp. De modellerna visade mer en kyrka av modell "Tegnérlada" och kanske var dessa mer spridda på landsbygden.
 
Intressant är att flera av mina informanter har berättat om hur det mer traditionella "julbordet" med krubba, Jesusbarn, herdar och Heliga Tre Konungar, ofta åtföljda av åsnor, lamm och kanske kameler, kunde i olika grad integreras med julkyrkan - med eller utan den konstgjorda snön. Det är egentligen ganska fascinerande att härigenom den traditionella julkrubban med syd- och mellaneuropeiska i grunden medeltida rötter, vävs ihop med vår vintriga, rimligen långt färskare julkyrkesed.
 
Det man däremot finner på nätet är ett otal annonser på Tradera och liknande adresser, där kyrkomodeller av de mest varierande former (många av dem riktigt hiskliga) saluförs till priset av någon eller ett par hundralappar. Här några exempel
 
 
Ljuset kommer som vanligt från Lund
Genom förmedling av en god vän och tips från professor Anders Jarlert har jag kommit i kontakt med teologen Bengt Arvidsson i Lund och det visar sig då att han håller på att lägga sista handen vid en kommande bok om just julkyrkoseden, den kommer ut under 2015. Han har också varit vänlig nog att dela med sig lite av sin kunskap i ämnet.
 
Julkyrkans historia hänger ihop med julkrubbornas. Julkrubbor eller "julbord" eller jullandskap fick spridning i svenska hem under senare delen av 1800-talet, men först på  1920-talet började julkrubbor introduceras i själva kyrkorummen i svenska kyrkor. Om detta har Hans Ahlfors i Lund skrivit en intressant avhandling 2012. Den äldsta julkrubban i en göteborgskyrka förefaller dock inte ha kommit till stånd förrän i mitten på förra seklet (t ex Christine 1947, Hagakyrkan 1948, St. Pauli 1948, Örgryte nya 1953). Ibland delades jullandskapen i varje fall i hemmiljö upp i en "sommardel" med krubba och herdar och en "vinterdel" med kyrka och kanske slädar. Men uppenbarligen kunde ibland de båda komponenterna blandas och figurer från Bethlehem uppträda i snön utanför kyrkan.
 
De tidiga i gips gjutna kyrkomodellerna skall ha tillverkats av till Sverige i början av 1900-talet invandrade italienska gipsgjutare. Bengt Arvidsson vet berätta att i Göteborg skall sålunda en Gervasio Bernardi ha startat ett gipsgjuteri på Otterhällan 1911; han etablerade senare G. Bernardi konstgjuteri med adress Postgatan 25. Han skall vara mannen bakom i varje fall gipsmodellen till Örgryte gamla kyrka.
 
Också på andra håll i landet göts gipskyrkor, bland annat i Skåne, och där ofta med typiska trappstegsgavlar. Seglora kyrka på Skansen var tydligen mycket populär. Under krigsåren och i mitten av 1900-talet tillkom många tillverkare av kyrkor i trä, masonit och papp och de såldes främst av olika postorderföretag. Småningom fick kyrkorna också olika typer av inre elektrisk belysning och det fanns de som var försedda med en uppvridbar speldosa som exekverade "Stilla natt" och kanske andra för julfriden lämpliga stycken.
 
Julkyrkor som samlarobjekt
Hittar slutligen en artikel i Antik & Auktion från december 2004 där man noterar att väldigt litet är skrivet om de olika typerna av julkyrkor, men sedan ger en rad exempel på olika modeller, utseenden och konstruktioner. Många av dem salufördes via postorderkataloger (se nedan från AB Br. Liljeros, Borås): "När ljuset är tänt i kyrkan och speldosans spröda toner ljuder skapas en stämning som inger julfrid och trivsel ... Hållbar sak som står sig i åratal".
 
 
Vissa modeller var särskilt populära, dit hörde bland annat Rättviks och Seglora kyrkor samt skånska trappgavelkyrkor. Alla material tycks ha använts för kyrkorna, masonit, plywood, plåt och kartong - förutom de äldsta, som säkert oftast var av gips. Veckotidningen Allers hade förstås ett klippark med en kyrka, som skulle sättas ihop av den händige. Artikeln ger flera exempel på hur antikhandlare och privatpersoner börjat få ökat intresse för julkyrkorna som samlarobjekt, där olika utföranden speglar sin tid. En väl utförd modell av Östra Hoby kyrka på Österlen får avsluta.
 
 
Också Backa kyrka i gipsmodell
Kerstin B har hört av sig och berättat om "sin julkyrka", som visar sig vara en gipsmodell av Backa kyrka på Hisingen i Göteborg. Till sin allmänna karaktär liknar den modellen av Örgryte gamla kyrka, det är nästan samma färger som använts till det tegelröda taket och till den gröna tornkupolen. Men den är mindre, blott 18 cm till torntoppen, min modell av Örgryte gamla är 27 cm hög. Det är inget sofistikerat hantverk, men den har mycket karaktär - och bär spår att ha flitigt använts under många jular. Förmodligen daterar den sig till 1930-talet
 
 
Ahlfors, Hans: Julkrubban i svenska kyrkan. Julkrubbans reception i Stockholms, Göteborgs och Lunds stifts gudtjänstrum fram till 1900-talets slut. Akad. avhandling. Lund, 2012.
Arvidsson, Bengt: Kyrka som julprydnad. Om julkyrkor i gips och annat material. Kulturteologiskt förlag, Lund (beräknas utkomma oktober 2015).
Eriksson, Peo: Nu strålar barndomens julkyrka igen. - Antik & Auktion nr 12, 2004.

onsdag 19 november 2014

Kallebäcksvattnets gamla slutstation

Göteborgska inskriptioner 4

Det är nästan ofrånkomligt att följa upp föregående inlägg med att beskriva den inskription, som än i dag återfinns på en av slutpunkterna för vattenledningarna från Kallebäcks källa, nämligen Domkyrkobrunnen. Så här står det

NÄR DIG LEKAMLIG TÖRST
TILL JORDISKT WATTEN DRIFVER
LÅT SJÄLEN NJUTA DET
SOM LIFSENS KÄLLA GIFVER
DET ENA HAR DU HÄR
SÖK TEMPLET SOM DÄR STÅR
ATT BLIFVA UNDERVIST
HUR DU DET ANDRA FÅR

Versens innebörd är väl inte helt solklar, men det förefaller som författaren har sett som sin uppgift att förmedla till den som hämtar vatten ur kranen, att också annan törst finnes där den näraliggande helgedomen gärna står till tjänst.


Tappstället vid Domkyrkan var ett av de tre möjligheterna att få del av kallebäcksvattnet som skapades, när vattenledningen drogs fram i sina trärör till staden innanför vallgraven 1785-87. Urspungligen fanns vattenkranarna i den södra domkyrkoväggen mot Kungsgatan, men 1816 flyttades de till ett nyuppförd liten byggnad (källhus?) i Västra Hamnen mitt för Domkyrkan. När kanalen lades igen 1903 flyttades det en bit närmre kyrkan och ytterligare en bit närmre 1967. Tappställen fanns också vid den imposanta vattenreservoaren, som fram till 1899 stod vid det som senare blev Kungsportsplatsen, ungefär där vi idag har Carl IX:s staty, och vid Stora Torget/Östra Hamngatan.

På nedanstående bild kan man se hur källhuset tedde sig 1890. På bilden ser man också en av de värmestugor för stadens kuskar, som Beatrice Dickson på Överås donerade pengar till och lät uppföra. Hon var säkert mån om att kuskarna inte skulle frysa, men kanske framför allt att de inte skulle besöka någon näraliggande ölstuga för att värma sig - hon vigde sitt liv åt att värna sedligheten och bekämpa alkoholmissbruket.

söndag 16 november 2014

Stenen vid Gustafs källa

Göteborgska inskriptioner 3

Har man intresse för det skrivna ordet är avståndet inte särskilt långt till att också inkludera inskriptioner av olika slag i intressesfären. Jag har vid ett par tidigare tillfällen omnämnt och kommenterat göteborgska inskriptioner här på bloggen: Linnés villrunor (2011-08-21) och inskriptionerna på Valåsberget (2011-10-13). Genom åren har jag samlat en hel del material kring detta ämne och jag avser att i fortsättningen återkomma till det då och då.

Denna gången något om texterna på minnesstenen vid Kallebäcks källa (som jag alltid sagt) eller (som den väl officiellt heter) Gustafs källa.

 
Källan i Kallebäck är omnämnd redan från slutet av 1600-talet, men först 1786-87 blev - efter många turer - en vattenledning anlagd från källan ner till staden, vattnet leddes genom ihåliga stockar av asp och furu. Tappningsställen ordnades ungefär där Karl IX-statyn står idag, framför Domkyrkan (där tapphuset finns kvar, fast flyttat) och vid Stora Torget. Över själva källan byggdes det brunnshus, ritat av stadsarkitekten C.W. Carlberg, som fortfarande står kvar och nu är byggnadsminnesmärke. I mitten av november 1787 gjorde kung Gustaf III ett besök i Göteborg och på vägen därifrån i riktning mot Borås lyckades man påpassligt få kungen att inviga källan. En samtida källa skriver
 
Kongl. Maj:t behagade visa den höga nåd att oaktat kall och mindre angenäm väderlek stiga utur vagnen och begiva Sig till Cisternen. Så snart dörren till densamma öppnades och Kongl. Maj:t var i begrepp att bese dess invärtes byggnad, uppsteg oförmodeligen från bottnen av Cisternen, som inuti var av ljus upplyst, och presenterade sig för Hans Maj:t ett såsom Watten-Nymph i skimrande dräkt välklätt ungt fruntimmer, vilket i underdånighet uppvaktade med några versar, däruti Nymphen å egna och de övriga Najadernas wägnar underdånigst utbad sig, att till minnets befästande därav få den nåden att kallas Gustafs Källa.
 
Versarna ifråga var författade av borgmästaren Daniel Pettersson, känd för att i högtidliga sammanhang lätt utbrista i svassiga lyriska ordalag. Konungen räcktes en kristallpokal, varur han kunde avsmaka vattnet. Pokalen lär fortfarande finnas till beskådande på Stadsmuseet och den bär på foten inskriptionen "Gustafs källas Naiader/till sin nådigste Konung/underdånigst den 17/November 1787". Vem det "unga fruntimmer" som agerade nymf var, förtäljer inte historien. Hon förärades dock en guldmedalj av kungen innan han for sin väg.
 
Den minnessten som nu står invid källhuset restes dock först betydligt senare, sommaren 1801. Själva marmorblocket hade skänkts av chefen för Kolmårdens marmorbruk, greve C.J. Gyllenborg, men av oklar anledningar blivit liggande i över 10 års tid. På minnesstenen finns en inskription på latin av följande lydelse
 
GAUDETE NAJADES!
REX CLEMENTISSIMUS
GUSTAVUS III
RECEPTACULUM VESTRUM
INGRESSUS
AQUAS A SE GUSTATAS
IN POSTERUM
AUGUSTO SUO NOMINE
APPELLANDAS
BENIGNISSIME VOLUIT
DIE XVII. NOVEMBR.
ANNI MDCCLXXXVII
 
För den som har lite av sitt skollatin i behåll kan man hjälpligt åstadkomma en översättning. Det blir ungefär så här "Fröjdens najader! Den allra nådigaste konung Gustaf III, inträdd i Eder tillflyktsort, havande låtit sig vattnet smaka, önskar källan i all välvillighet fortsättningsvis vara uppkallad efter hans vördnadsbjudande namn".
 
Nu är det så att allting har en baksida, så även denna sten. Om man gör sig besväret att gå runt densamma finner man nämligen där följande inskription
 
Af Kallebäcks källa man
mig fordom Namn har gifvit,
men sen af Götheborg
jag köpt och hägnad blifvit,
Kung GUSTAF mig besökt,
mig Nådigst unnadt är,
at jag härefter Namn
af GUSTAFS Källa bär,
den 17 November 1787.
 
Och inte nog med detta. 1937 firades 150-årsminnet av att Kallebäcksledningen öppnades. Konung Gustaf V var då närvarande vid en jubileumsceremoni ute vid källan. Det ursprungliga ceremonielet spelades nu åter upp med Wanja Rothgardt, vid tiden känd film- och teaterskådespelare, och två andra unga kvinnor som nymfer. Kungen erhöll några klunkar vatten ur en speciellt tillverkad Orreforspokal, blev därefter placerad på en liten kudde framför stenen, vecklade ihop sina långa ben och skrev i nåder sin namnteckning på fundamentet. På åtminstone två andra ställen i Göteborg har "gamle kungen" plitat ner sin namnteckning, kanske fler?
 
 
 
Bjur, Hans: Vattenbyggnadskonst i Göteborg under 200 år. Göteborg, 1988.
Göteborgs Tidningar 22 november 1787,
Källorna i Kallebäck. Utgiven av Pripps bryggerier, Göteborg, 1976.
Reyde, Folke: När kungen kom till Göteborg. Händelser vid Gustaf III:s besök i staden. - Göteborg förr och nu IV, 1966, sid. 39-55

tisdag 11 november 2014

En amerikan i Göteborg

Det är alltid trevligt att läsa vad utlänningar skriver om sina besök i Sverige, i synnerhet när den besökande också passerat Göteborg. En som har ovanligt mycket (gott) att skriva om Sverige och också om Göteborg är amerikanen William Widgery Thomas J:r (1839-1927). Han inledde sina vistelser i Sverige 1863, då han i tre år var amerikansk konsul i Göteborg, och han avslutade sina uppdrag i landet som Förenta Staternas ambassadör i Stockholm i tre omgångar 1883-85, 1889-1894 och 1898-1905.

 
Thomas ådagalade allt från sin första kontakt med Sverige ett stort intresse och engagemang för vårt land. När han första gången kom hit var han endast 23 år, men han lärde sig snabbt tala flytande svenska och översatte bl a Viktor Rydbergs Den siste atenaren. Bland hans första projekt var vidare att uppmuntra svensk-norsk emigration till hans hemstat i USA, Maine. Han skriver "Besides all other reasons, I believe these honest, pious, plodding Swedes would form an excellent balance to the fickle, merry, light-hearted Irish, who are now crowding in such goodly numbers to our shores". 1870 lyckades han också skapa en koloni av svenskar i norra Maines "vilda skogar", där han också själv bodde en tid. Kolonien kallades förstås New Sweden och tillväxte senare genom ytterligare invandringar.
 
W.W.Thomas uppehöll viktiga positioner i sin hemstat och var också mycket populär bland skandinaver i USA som helhet. Han var huvudtalare när 250-årsminnet av Delaware-kolonien firades 1888 och han fick förtroendet 1890 att föra John Ericssons stoft åter till hemlandet. Han var en ofta anlitad föreläsare om "Sverige och svenskarna" på olika håll i USA. "Mer än någon annan infödd amerikan har Thomas förvärfvat kännedom om Sverige samt gjort det kändt och aktadt i Amerika" skriver Nordisk familjebok i sin andra upplaga. - Han gifte sig till yttermera visso 1887 med en svenska, Dagmar Törnebladh, och när hon avled 1912 äktade han hennes yngre syster Aina .
 
Under sin andra period som ambassadör i Stockholm skrev han samman minnen och upplevelser från sina besök i Sverige och kontakter med svenskar, såväl i de högsta kretsar kring konungen Oscar II som under sina många resor i vårt land. Boken kom samtidigt (1892) ut i USA under titeln "Sweden and the Swedes" och i Sverige under titeln "Från slott till koja".
 
Det besök i Göteborg som han berättar om ägde rum 1883
 
Först hägrade fram ur hafvet en liten blå prick öfver babords reling. Det var Marstrands fästning, som tronade på sin klippbrant ... vi letade oss fram genom en labyrint af klippskär ... vi seglade uppför elfven förbi det övergivna fästet Elfsborg, som tronade på sin klippö, förbi den uppblomstrande badorten "Långedrag" på bergssluttningen, der en liten grönskande trädgård liksom skyler sig bakom en väldig stenmur ... vi foro förbi stora fyrkantiga staplar af plankor längs efter Masthuggets strand och gledo så in i Göteborgs lilla lugna hamn.
 
Författaren - som alltså tidigare vistats i flera år i Göteborg - gläds nu åt att "än en gång vandra på Göteborgs breda, jämna och väl stenlagda gator, att luta sig öfver räckena på dess vackra granitbroar och skåda ner i det mörka, lugna vattnet i de vida kanaler som löpa fram midt igenom och längs dess förnämsta trafikleder". Han noterar att Göta Källare ligger kvar men att "det lilla vattenfallet, som satte den gamla quarnen i gång, hade blifvit flyttadt några hundra fot längre uppåt strömmen och det gamla quarnhjulet hade gått till ro". Det lilla badhuset hade försvunnit från Brunnsparken men där nu spelade nu en vacker fontän. Och han fortsätter
 
Vid middagstiden marscherade vaktparaden , såsom förr, från kasernen öfver de breda hamngatorna, och då den lilla truppen af kraftfulla unga artillerister i blå uniform och byxor med svarta glänsande skinnbeslag kom tågande under starkt skrammel och klingande af sablar och sporrar, stodo bondflickorna med sina breda ansigten, med sjaletter på hufvudet, blickade, som förr, med ett gillande småleende på soldaterna och reste sig på tå, i det de markerade takten till musikens toner och gnolade för sig själfva, medan de satte hälarna ned i marken.
 
Vänner tar med resenären på en tur i stadens centrum och i omgivningarna. Man far "långs den breda Kungsportsavenyen emellan långa rader af ståtliga byggnader, lika rikt utsirade med ornamenter och lika imponerande som något hus i Paris eller Newyork".
 
Vi åkte vidare den gamla "Danska vägen" rundt, förbi Örgryte lilla vitrappade kyrka med dess fyrkantiga tvärt afhuggna torn och den tysta kyrkogården, omkring hvilken en muntert sorlande bäck löper, och vidare förbi präktiga landtställen  med slätklippta gräsplaner och väldiga gamla ekar. Danska vägen går ut på landet och leder tillbaka till staden efter att hafva gjort en sväng af nära en half mil, på den taga de goda göteborgare, när de äro bortbjudna på middag, sin förmiddagspromenad. - Vi spisade middag på Lorentzberg. Huru trefligt var det icke att än en gång befinna sig i smörgåsbordets land, där man kan gå till ett sidobord och breda sin smörgås samt lägga en fet skifva rökt halmstadlax därpå och vandra omkring i rummet, ätande och pratande en hel qvarts timme innan man sätter sig till bords!
 
Sedan besöker den gode Thomas Trädgårdsföreningen, beskådar den yppiga växtligheten i Palmhuset, lyssnar till musikkåren som spelar från sin paviljong och noterar folklivet:
 
Huru hela den göteborgska världen vandrar förbi på den breda, sandade promenaden. Där gå långa, bleka och smärta flickor, förnäma och rika, med moderna hattar för dagen, från hvilka vingar skjuta upp, liknande vingarna på Odens hjälm. Där vandra ock grinande bondflickor med ingenting annat på hufvudet än en svart silkessjalett, som, knuten under hakan, faller ned på deras breda skuldror i form af ett V med långa fransar.
 
Han besöker domkyrkan, beskådar folklivet på Drottningtorget och gör också en utflykt med ångbåten till Billdal, där han möter vem om inte Viktor Rydberg. Och sista kvällen i Göteborg gör han en tur till Hisingen. Han konstaterar att "den gamla färjan, som en färjkarl plägade i sakta mak med tillhjälp af en järnkedja hala öfver till andra sidan" är försvunnen och ersatt med en "stilfull bro". Han är inviterad till S.A.Hedlund, som möter honom med utsträckta händer och ett välkomnande leende:
 
Du skall nu få se, att jag gjort dig odödlig, sade vår värd och förde mig till en lodrät bergvägg, som reste sig i ena änden af trädgården, och se! - på klippväggens släta yta, öfver hvilken vildt vin slingrade sig, var mitt namn inristadt tätt invid Fredrika Bremers och Victor Rydbergs. - Här, sade doktor Hedlund, låter jag inrista namnen på de gäster, hvilka jag vill göra lika oförgängliga som klippan, och, tillägger han med en blinkning, jag är säker på att du förlåter mig att jag icke till ditt namn gjort den öfverflödiga tillsatsen 'Junior', om du besinnar att det kostar mig en krona bokstafven att öfverlemna dig åt eftervärlden.
 
Ja den gode William Widgery Thomas J:r har verkligen mycket att berätta om livet i Sverige åren kring 1870-80, han har varit "överallt" och kan redogöra i detalj både för hur audiensen för Oscar II gick till, om seder och bruk kring midsommar och jul, om hovlivet och förnäma middagar, om jakt och fiske längs östersjökusten och inte minst om resor som han gör i Bohuslän, där han lämnar intressanta och läsvärda upplysningar om livet i Marstrand och Lysekil. Hans bok rekommenderas verkligen till läsning.
 

fredag 7 november 2014

En ytterst obehaglig skrift

Är man intresserad av göteborgsk lokalhistoria och samlar Göteborgslitteratur är det alltid spännande när någon ny skrift dyker upp, som man inte hört talas om tidigare. Så var det med nedanstående lilla häfte, som jag kom över från en privatperson på nätet. Tryckt 1926, fickformat, 24 sidor tryckta på billigt papper, en lista på affärer och privatpersoner. Vad var detta?

 
 
Det fanns under mellankrigstiden ett judehat inom icke obetydliga kretsar av den svenska befolkningen, inte minst i Göteborg. I november 1923 bildades här Svenska antisemitiska föreningen med målsättningen att sprida rasistiska uppfattningar om judar. Man kan säga att denna förening var en förelöpare till de nazistiska partier, som i Sverige tillkom på 1930-talet. Man använde sig av föreläsningar, smädeskrifter och föredragsturnéer runtom i landet. Hakkorset var föreningens symbol. Initiativtagare och föreningens ledande person under nästan ett decennium var Barthold Lundén (1878-1932), prästson, Chalmersutbildad ingenjör, musiker och publicist.
 
Tillsammans med sin vän, författaren Willy Grebst startade han redan 1912 tidningen Vidi. Den var till en början mest ett konservativt inriktat "boulevardblad", som skvallrade om artister och andra kändisar, klagade på modernismen i konsten och vädrade sitt missnöje mot tendenser i den lokala politiken. Tidningen såldes framför allt som lösnummer på lördagarna. I synnerhet sedan Lundén övertagit redaktörskapet efter kompanjonens död 1920 utvecklades den dock till en starkt antisemitisk publikation. För att markera tidningens ändrade karaktär döpte han om den till Barthold Lundéns Vidi. Den fortsatte utkomma fram till Lundéns död 1932.
 
Det är en rätt skakande upplevelse att bläddra i en årgång (1926) av tidningen. Det är både hätska utfall mot judar i allmänhet och mot enskilda personer, bland de främsta hatobjekten är Isaac Grünewald och Sven Hedin. På nästan varje sida finns uppmaningar av typen "Gynna icke juden! Gynna den svenske affärsmannen!" eller "Judedömet har segrat! Sverige är ej längre vårt!" eller "Svenskar! Den Judiska Faran är öfverhängande och för hvarje dag rycker den oss allt närmare in på lifvet!" eller "Krossa det judiska väldet!" Sommaren 1926 publicerar Lundén i fyra nummer av tidningen en "följetong" bestående av namn och adresser på affärer, fabriker och basarer med judiska innehavare. Han ber läsarna om överseende med att listorna säkert inte är fullständiga och vill ha hjälp med kompletteringar. "Och klipp åtminstone ur den och bevara den och tänk på den vid förekommande behof". I lagom tid för julhandeln presenteras sedan - på läsekretsens enträgna uppmaning - listorna i form av det ovan nämnda lilla häftet, som saluföres till ett pris av 10 öre. Det är underförstått att det lilla formatet skall göra att man ständigt kan bära listan på judiska affärsinnehavare med sig - och förstås undvika att gynna dessa.
 
 
Det som framför allt slår den som nu bläddrar igenom tidningen är två saker
För det första är det uppenbart att det tämligen vidriga innehållet i tidningen inte hindrar att ett stort antal av stadens då ledande affärer, teatrar och restauranger stödjer tidningen genom att delta med ibland braskande annonser. Där återfinns t ex Ströms, Ferd. Lundqvist, Meeths, Waidele, Kanolds, Almedahls, Carl Johnsson och Olof Asklund bland handlarna, Henriksberg, Eggers, Lorensberg och Stora Teatern.
 
För det andra att argumentationen, nästan till sina minsta detaljer, är igenkännbar i dagens politiska debatt. Då gällde det hatet mot judar, nu gäller det hatet (och rädslan för) muslimer. Lena Berggren skriver i en nyutkommen bok Blodets renhet: En studie av svensk antisemitism (2014):
 
Det finns dock nutida exempel på att resonemang som till sin uppbyggnad och i sin retorik ser ut precis som antisemitismen, men som inte i sak är antisemitisk utan istället vänder sig mot muslimer. Det har i princip skett en direkt överföring av den antisemitiska diskursens utanverk, dess konspirationstänkande, stereotyper och tankefigurer, dess retorik och tankegångar till en ny grupp.
 

tisdag 4 november 2014

Koleran i Göteborg 1853

Kolerafarsoten svepte fram över Sverige i upprepade vågor från 1834 till slutet av 1860-talet. En hel del finns skrivet om epidemin, som skakade Göteborg på sensommaren 1834 - då den skördade c:a 1800 offer (motsvarande nästan var 10:e invånare) - men mindre om de övriga epidemierna 1850, 1853, 1855-59 och 1866. Det var därför spännande att komma över Sundhets-Collegii underdåniga berättelse om Kolerafarsoten i Sverge år 1853, en diger och detaljerad lunta på 382 sidor och med tabeller och kartor.
 
Sundhets-Collegiets (det som senare blev Medicinalstyrelsen) utförliga rapport om koleraepidemin 1853.
Veterligen är detta den svenska epidemi, som på detta sätt blev mest detaljerat redovisad
Påfallande är likheten mellan epidemierna 1834 och 1853, båda startade i värsta sommarvärmen i juli-augusti, båda startade i de västra förstäderna, spred sig efter någon vecka till själva staden, och drabbade främst boende i tättbefolkade hus med dåliga sanitära förhållanden. Den fasansfulla starten av epidemien 1853 beskrivs i följande ord
 
Den 11 Aug. insjuknade hos handlanden Eriksson i huset n:o 133 i 1:sta roten i den s k Melins äng, dess 6 år gamla dotter, Emma Charlotta, med kräkningar och magplågor, förbättrades mot aftonen men blef åter sämre och dog kl. 4 på morgonen ... Den 12 Aug. på morgonen insjuknade brodern Daniel Reinhold, 4 år gammal, och vårdades af D:r Betzen, var följande dag bättre men förämrades åter och afled d. 15 ... Den 13 insjuknade Erikssons piga Anna Greta Olsson, 60 år gammal, fanns af D:r Betzen angripen af elakartad kolera och affördes genast till församlingens sjukhus der hon dog d. 15 ... Samma dag anmäldes 4 i närmaste hus derintill sammanboende personer insjuknade, nemligen timmermannen Hanssons 2 yngre barn af hvilka det ena afled samma dag, en arbetskarl från Lilla Edet och en väfvare från Majnabbe, hvilka båda sednare affördes till sjukhus der arbetskarlen från Edet afled d. 14.
 
Så här beskrevs starten av 1834 års epidemi i en notis i Göteborgs Handels och Sjöfarts Tidning av den 30 juli. Historien upprepar sig.
 
Sjömannen Anders Ryberg, 52 år gammal, utgick fullkomligt välmående till sitt arbete sistl. Lördag. Emellan kl. 7 och 8 öfverfölls han af uppkastningar och diarrhé, hvilket snart upphörde, han måste hembäras och afled på e.m. kl. 1/2 till 4. - Hans hustru Anna Pehrsdotter, 55 år, som såg mannen vid hemkomsten, afsvimmade och fick likaledes magplågor. Hon afled Söndags morgon, kl. 5. ... Märkvärdigt är  att en 8-årig fosterdotter till dem, som Söndags afton af sin fader ledsagades från deras boning å Majberget till Stampen, och var munter och rask kl. 10 på aftonen, vaknade kl. 5 Måndags morgon med magplågor och afled kl. 10 f.m.
 
Epidemin 1853 nådde sin kulmen efter ungefär en månad, men enstaka ströfall inträffade ända in i december. Totalt avled inom Göteborg 583 personer, vilket trots allt var färre än vid 1834 års epidemi. Antingen var sjukdomen av en något mildare variant, eller var man nu bättre förberedd. Rapporten redovisar också de avlidnas yrken mm.
 
 Ungefär en femtedel var barn, nästan hälften utgjordes av "enkelt folk" (daglönare, sjöfarande och deras hustrur). En enstaka likbärare och ett par sjuksköterskor insjuknade men ingen avled, ingen av läkarna drabbades. Antalet avlidna "ståndspersoner" var endast 20. Rapporten innehåller många ögonblicksbilder, som belyser den prekära situationen, här är en, ur provinsialläkaren Monténs rapport
 
Sundhetsnämndernes goda vilja i afseende på sjukvården strandade stundom ohjelpligen emot den förskräckelse, som der och hvar egde rum. Allmogens motvilja att handtera en sjuk eller död var ofta så stor, att den icke af de vänligast och alfvarligaste föreställningar kunde öfvervinnas; ja en gång måste jag såsom ultima ratio gripa ledamoten af sundhetsnämnden i håret innan han följde med mig in, då jag icke ensam förmådde bära ut en gumma, som legat död 36 timmar i samma rum der mannen och 2:ne barn lågo sjuka.
 
Det är ofrånkomligt att reflektera över likheterna mellan kolerautbrotten i vår närhet i mitten av 1800-talet och den stora Ebolaepidemin i Västafrika, som ännu i november 2014 är under okontrollerad tillväxt. I båda fallen var och är den prioriterade uppgiften att stoppa smittspridningen.

Göteborgspolisen bedriver tidig PR

Vid ett antikvariatsbesök helt nyligen kunde jag inte låta bli att tillhandla mig ett litet häfte med titeln Göteborgspolisen - Din Polis, tryckt 1945 och förmodligen tillställd stadens samtliga hushåll, i varje fall är den tillägnad Göteborgs invånare av självaste polischefen, som då hette Ernst Fontell (som alla äldre göteborgare känner som skaparen av de s k fontellarna, en sorts belysta svart-gula trafikdelare, under många år försvunna, men nu åter synliga här och var i stan).
 
 
Den lilla broschyren ger ett titthål in till en värld, som var betydligt mer idyllisk än idag. "Din egen polis består av omkring åttahundra befattningshavare". Polisstationer fanns det en i vart och ett av de fem polisdistrikten. Poliskioskerna fanns det betydligt fler "De äro som regel inrymda i spårvägens eller pressbyråns kiosker och äro lätt igenkännliga på den blåvita polisskylten med orangegul lampa. Deras viktigaste uppgift är att tillhandahålla allmänheten direkttelefon till polisen". Vidare kan man läsa att "de uniformerade poliskonstaplarna ... patrullera dag och natt på stadens gator, vaka över ordning och trygga din säkerhet". Det var minsann ordning och reda på den tiden. På ett ställe anar man dock att det kanske låg annat än allmän PR (ordet uppträdde dock först 1959 i svenskan) bakom utgivandet av pamfletten
 
Poliskonstapeln är som nämnts specialutbildad för sin uppgift. Han vet därför bättre än allmänheten hur han bör handla i en situation, där han ingriper. Tänk på detta! ... Bistå honom när så behövs, och försvåra inte hans påfrestande arbete genom kritik eller på annat sätt medan han utför sin gärning ... Att oansvariga element ta parti mot polisen, då den gör ett ingripande, är förklarligt, men att kultiverade och omdömesgilla personer uppträda på detta sätt, förekommer praktiskt taget endast i Sverige. I andra länder i Europa är ett sådant handlingssätt uteslutet, enär polisens auktoritet där har ingått i folkets medvetande och betraktas som en naturlig sak.
 
Det har runnit lite vatten under broarna sedan dess. Men det ovan antydda problemet förefaller fortfarande vara aktuellt.

torsdag 17 april 2014

Villorna längs Örgrytevägen 2

I ett tidigare inlägg skrev jag något om villorna, som förr låg på norra sidan av Örgrytevägen, mellan Underås bro och Örgryte gamla kyrka. Nu vandrar vi vidare i området kring förra sekelskiftet och har med oss i bagaget några ord från en artikel i GT 1921

När man kommer från den bullrande staden med dess tutande bilar, pinglande spårvagnar och skramlande åkarkärror och vid Korsvägen svänger in på denna väg, är det som man möter en ny värld. Den bjuder på så många idyller denna väg och det vilar en säregen stämning över den.

På den södra sidan av vägen låg mellan Mölndalsån och inkörsporten till Jakobsdals ägor tre magnifika villor, alla uppförda i slutet av 1870-talet.

Utsnitt ur Rönnbäcks handritade karta över Örgryte socken från 1908

Alla tre var vackert namngivna enligt tidens sed. Längst ner mot Underås bro låg Villa Speranza, i mitten Villa Castagna och längst upp mot Västkustbanan Villa Sofiero. Fritz Stenström skriver i andra delen av Örgryte genom tiderna detaljerat - och med rikliga utvikningar - om dessa hus och deras många ägare. Alla tre var byggda på mark, som delvis hade hört till Underås, delvis till Jakobsdal. Sofiero var det äldsta av husen. Tyvärr kan jag inte här redovisa någon bild på det, men den som är intresserad kan gå in på adressen www.kamerareportage.se och söka efter en bild som heter Trädfällning på Örgrytevägen 1928. Huset i bakgrunden är Villa Sofiero. Det byggdes någon gång i mitten av 1870-talet och bland dess första ägare var Georg Jacobson - mera om honom nedan - och hans kompanjon Tegnér. Jacobson bodde där till 1890, då han först flyttade till Underås, sedan efter ett par år till Villa Castagna. I myllret av gestalter, som hade sin boning i dessa örgrytevillor tycks sedan Stenström tappa bort Sofieros vidare öden.

Två av villorna på Örgrytevägens södra sida. Till vänster Villa Speranza (vykort),
till höger Villa Castagna, senare Örgryte sockenstuga (ur Stenström)
Jacobson köpte snart resten av marken ner till Mölndalsån men sålde av tomterna väster om Sofiero till den värmländske brukspatronen Carl Adelsköld, som var aktiv i byggbranschen i Göteborg. Han lät på tomtförvärvet uppföra två hus 1878; det mittersta döptes till Castagna (det stod en vacker gammal kastanj framför huset); det längst ner vid ån fick småningom namnet Speranza (efter en kapten Fleetwood, som övertog huset och vars "förande fartyg" hette just så.
 
Speranza
Om Speranza har Stenström inte mycket mer att berätta än att fastigheten småningom övertogs av Göteborgs diakonisällskap. Och så skedde verkligen, Diakonisällskapet hade bildats 1920 på tillskyndan av bl a biskopen Rodhe och kyrkoherdarna Block, Rundgren och Thölén, och den 6 juni 1921 fattade man beslut om att inköpa Villa Speranza för den kommande verksamheten. Priset var 100.000 kr, en ansenlig summa på den tiden. De första eleverna antogs kommande år, men snart blev verksamheten av en sådan omfattning att större lokaler krävdes och 1926 - när breddningen av Örgrytevägen hade börjat inkräkta på den vackra trädgården - avflyttade man till egendomen Bräcke i Lundby på Hisingen.
 
Villa Speranza, när den var i Göteborgs diakonisällskaps ägo 1922-26
och den första kullen av diakonissor, intagna 1922 (bilderna ur Axel Hellman: Västsverige och diakonien, 1948)
Sockenstugan
Enligt Stenström hade Villa Castagna på 1880-talet ett flertal ägare i olika omgångar, bland dem grosshandlaren Gustaf Hernlund, som var porslinssamlare och till följd av någon anatomisk variant kallades "smörnäsan". Han sålde dock fastigheten 1892 till Örgryte kommun, som inrättade den som sockenstuga. Där hade kommunförvaltningen sitt kontor och där hölls sammanträdena med sockenstämman fram till Örgrytes anslutning till Göteborg 1922. Den ovannämnde Georg Jacobson var ordförande i socknen fram till sin död 1920. Han var en stark och kraftfull ledare. Stenström skriver
 
Vem av hans vänner och bekanta kan inte ännu klart och tydligt i föreställningen återkalla hans livslevande gestalt, sittande i all sin pondus vid det stora grönklädda skrivbordet på kommunalrummet med längdernas tjocka folianter framför sig. På sagda bord rådde annars ett fruktansvärt kaos, belamrat som det var med handlingar och skriverier i det oändliga, ej att förglömma det färskaste exemplaret av danska Politiken, som var hans förströelseläsning. Men i Georg Jacobsons hjärna var det så mycket mer reda och ordning som i ett kortregister, tack vare hans avundsvärda minne.
 
Jacobson hade mycket att bestyra, han hade vid sidan av ordförandeskapet i socknen också ansvaret för fattigvården och han brukade på morgnarna ha en lång kö av hjälpbehövande utanför sitt rum. Han var uppenbarligen ett exempel på som det kunde vara för drygt 100 år sedan,  att "en man skötte allt"; det är svårt att så här i efterhand förstå att han kunde hålla alla bollar i luften. 
 
Förutom allt annan beskrivs han också som en "hängiven dyrkare av naturen" och en "friluftsman och kallbadare", han vurmade för krukväxter och exotiska fåglar och han samlade porslin. Omtalad var hans flytt av bohaget från den tidigare våningen vid Grönsakstorget till Sofiero, på en pråm, stakad via Vallgraven, Slussen, Fattighusån och Mölndalsån, fram till Underås.
 
På pråmen satt han själv i bakstammen med uppsikt över det hela, som en hövding på sitt drakskepp ... och så gick färden sakta och varligt med alla hans blomsterkrukor, fågelburar, papegojor, möbler och porsliner.
 
Silkesodlaren
Men från 1892 tog Jacobson sitt säte i övervåningen till Villa Castagna, där han pysslades om av sin trotjänarinna Johanna, som också skötte hans stora porslinssamling. Men utöver allt annat hade Jacobson också en hobby, som han var hängiven: han var silkesodlare. Bakom villan hade han både mullbärsträd och flera land med svartrot (Scorzonera), som tydligen gillades av silkesmasklarverna. Detta sitt stora fritidsintresse ägnade han stor möda, han var mycket aktiv i Svenska silkesodlareföreningen och han gav ut en liten skrift i ämnet, för att om möjligt värva fler intresserade odlare.
 
Kommunstyrelseordföranden och silkesmaskodlaren Georg Jacobson
Jacobsons lilla häfte om Silkesodlingens historia och råd till presumtiva odlare från 1900
Det är nästan rörande att läsa om hur den store kommunalmannen månar om de små silkeslarvernas väl och ve. När Scorzonerabladen blir 6-7 cm höga tar han försiktigt fram de första äggen för kläckning och de lägges i ett boningsrum med väl kontrollerad, försiktigt höjd temperatur och frisk lufttillförsel. Tobaksrökning är förbjuden, "ett par drag i en cigarr eller pipa i rummet kan döda dem". När larverna börjar krypa ut (på morgnarna) "tilläggas dem genast friska blad, hvilka förut befriats från det hvita fjun hvarmed de äro behäftade". Larverna får inte störas i sin sömn vid hudombytena och när fjärilarna kommer fram "må deras parning alltid ske ostörd och i ett mörkt rum ... i synnerhet hanarna lida mycket av dagsljuset och blifva oroliga". - Man kan försöka tänka sig den uppburne kommunalmannen på morgnar och kvällar ägna sig åt sina larver och på dagarna åt alla sockenbornas ärenden. Sina silkeskokonger skickade han sedan till Köpenhamn, varifrån han fick levererat siden till halsdukar, flaggor och vimplar, som han förärade sina vänner.
 
Vad hände sedan?
Stenströms skildring slutar vid tryckningen av hans andra del av Örgryte genom tiderna, 1924. Det sista han skriver om Villa Castagna är "Villan är (nu) ytterligt deklasserad ... mullbärsträden är nedhuggna, scorzoneran borta och trädgården har ej mycket kvar av sin gamla pynt och trivsel, men sådan är världens gång". Vad hände med de stora villorna efter den tiden? Ja, det ena som är klart är att från 1920 och ett decennium framåt breddades Örgrytevägen i olika omgångar, bland annat för framdragning av spårvägslinjen till St. Sigfrids plan. Delar av de till villorna hörande trädgårdarna togs i anspråk, många av de träd som tidigare kantade gatan höggs ner, järnvägsviadukten byggdes om och likaså bron över Mölndalsån. Mycket av charmen med de gamla villorna försvann nog redan då. Det andra som är klart är att den riktigt stora omdaningen av området skedde i slutet av 1960-talet, då motorvägen (E 6) lades ut på Västkustbanans betydligt breddade gamla banvall och upp- och nerfartsramper till denna byggdes på båda sidor om Örgrytevägen. Då revs alla de gamla husen på båda sidor av vägen, på södra sidan kom parkeringsdäck för Liseberg, på norra sidan det stora parkerings- och affärshuset Fokus.
 
Vad som hände mellan 1930 och 1960 är dåligt dokumenterat. En del borde jag känna till eftersom min skolväg från Jakobsdal till Hvitfeldtska, från 1946 och åtta år framåt, gick längs (resterna av) de gamla husen. Men jag måste ha haft mycket annat i tankarna de åren. Det jag minns är att husen på norra sidan av vägen fortfarande i stor utsträckning fungerade som privatvillor (men där flyttade på 1950-talet också in en bilhandlare), medan de på södra sidan successivt togs i bruk för andra ändamål än ståndsmässigt boende. I den gamla Villa Castagna minns både min syster och jag att det fanns ett möbelsnickeri som möjligen hette Albin Gustafssons Eftr och som vi faktiskt i något fall anlitade. Där fanns också länge kvar lokaler för socialförvaltningen och kanske andra kommunala verksamheter. Sofiero och Speranza byggdes nog om för hyreslägenheter och där fanns boende kvar fram till slutet, men det mesta av Speranza togs efter hand över av GAKO (Göteborgs Allmännyttiga och Kooperativa Bostadsföretag), aktivt i stadens bostadsbyggande på 1950- och 1960-talen. Bakom själva villaområdet låg ett par småindustrier, bland annat en hartsoljefabrik. Längre bort fanns Kanolds fabriksområde.
 
Jag slutar här för att förhoppningsvis inom kort kunna återkomma med en tredje del av Villorna längs Örgrytevägen. Då för att berätta om den bebyggelse, som låg västerut från Underås bro ner mot det vi idag kallar Korsvägen, bland annat om det frejdade Ulltorp, där en tid Albert Engström höll till, och om småhusen i Vassnöden.
 
Den väl påpälsade damen har ställt upp sig för fotografering på Underås bro. Bakom henne går den gamla slingriga och idylliska Örgrytevägen vidare ner mot Korsvägen. Till vänster det gamla mälteriet, som låg där Rondo idag breder ut sig.