Det blev att gå hem och läsa på, men inte fann jag mycket skrivet om den. Gården skulle ha legat en bit uppför älven, på östra sidan - och faktiskt i Historiskt kartverk, utgivet till Göteborgsutställningen, fanns på en karta från 1921 namnet Lafin. En gård belägen nära den gamla landsvägen norrut mot Lilla Edet, mellan Hospitalskyrkogården och renhållningsverkets station i Skräppekärr.
Inte heller på Stadsmuseet hittade jag någon som kände till gården, men det gick ändå att plocka fram en del information. Det hade verkligen funnits ett landeri på platsen, som ursprungligen hette Skräppekärr. Som barn vet jag att jag hört någon vuxen säga ungefär "ja den där brôten får man köra till Skräppekärr" och aldrig hade jag då trott annat än att Skräppekärr hade med skräp att göra. Ett ställe där man dumpade skräp - vilket man ju faktiskt också gjorde. Men namnet är mycket gammalt, den äldsta formen var Skräppe, och namnet sägs ha med verbet skräppa=bullra att göra. Landeriets mark omfattade i gamla tider området mellan Lärjeholm i norr (gränsen däremot var också länsgräns) och Hospitalet i söder, Göta älv i väster och bergbranten i öster. Beteckningen landeri hade i äldre tider en vidare innebörd än vad vi känner från 1700-talets göteborgska landerier. Någon egentlig bebyggelse utöver ett litet torp fanns inte på Skräppekärr förrän under 1800-talets senare del.
Först i slutet av 1700-talet dyker namnet Lafin upp, ibland stavat La fin (=slutet, stadens sista utpost åt detta håll). Möjligen var det Skräppekärrs torp som kallades så. Namnet fick sedan följa med när den egentliga landeribyggnaden på Skräppekärr uppfördes någon gång kring 1870. Så här såg den ut på 1950-talet.
Idag är byggnaden borta. Riktigt när den revs har jag inte lyckats få klarhet i, men förmodligen någon gång under 1970-talet. Av tidningsklipp från 1969-70 framgår att den då - tillsammans med bl a Lärjeholms gård - var i farozonen, men räddades kvar genom insatser från bl a museichefen Allan T. Nilsson. Det var förstås vägar som skulle fram. Några år senare fick den trots allt lämna in, medan Lärjeholms huvudbyggnad fortfarande står kvar.
Nåja, vi for i alla fall ut till platsen för det gamla Lafin. Vår ciceron Britt Gustafsson, 91 år, hade alltså växt upp på gården och mindes allt liv och rörelse som fanns kring den förr i tiden. Då fanns inte bara huvudbyggnaden utan också stall och uthus, en vacker allé upp från stora vägen och hon mindes särskilt en stor silverpoppel, som stod framför huset. Fastigheten, som ägdes eller disponerades av Renhållningsstyrelsen innehåll två lägenheter i var sitt plan. Föräldrarna, Robert och Anna Ering, med två barn bodde i övervåningen, i undervåningen fanns Nils Frisk med sin familj, varav sonen senare lät tala om sig i andra sammanhang - han blev professor i indoeuropeisk språkforskning och under den tid jag studerade på Göteborgs universitet var han "min rektor", Jöns Ivan Hjalmar Frisk. Både Ering och Frisk innehade chefstjänster på Renhållningsverkets avfallshanteringsstation i Skräppekärr, som låg på gångavstånd, nere vid älven.
Britt hade med sig en bild, som sannolikt hade tagits 1936. Framför huvudbyggnaden på Skräppekärr eller Lafin, som det då kallades, står Britt med hunden Tello, brodern Einar, föräldrarna samt några äldre släktingar. Bakom det prydliga bostadshuset låg stall och bodar, till vänster gick allén upp från stora vägen. Men nu var det 2013 och hur vi letade kunde vi inte hitta minsta återstod av den forna glansen. Husen var borta, den vackra allén var borta och någon silverpoppel kunde vi inte se skymten av. Det enda som minde om gången tid var Renhållningsverkets ännu bevarade arbetarbostäder som fortfarande ligger i en rad utefter Gamlestadsvägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar