Summa sidvisningar

lördag 7 september 2013

Carl IX fyller CIX år

Idag fyller Göteborgs enda kungliga ryttarstaty, "Kopparmärra", 109 år. Jag råkade för någon vecka sedan få i min hand nedanstående lilla häfte, Minnesblad vid Karl IX:s statyns aftäckande i Göteborg den 7 september 1904. Det innehåller fem sidor text, utan angiven författare, och är vackert tryckt på lumppapper hos Wald. Zachrissons boktryckeri. Texten, som i för tiden typiska vändningar, framhåller konungens historiska förtjänster, inte minst för Göteborgs del, lämnar också ytterst detaljerade uppgifter om "den till sina dimensioner ansenligaste staty, som hittills rests i vårt land". Ryttare med häst, men utan postament och sockel vägde sålunda 3.259 kg och var 5 meter och 6 cm i höjd.


Uppförandet av en staty över Karl IX, grundaren av det första Göteborg på Hisingen, tillkom främst på privat initiativ. Ledande i det arbetet var översten Albert Jacobsson vid Göta artilleriregemente, som själv både kontaktade den tilltänkte skulptören John Börjesson och ledde insamlingen av penningmedel. Göteborg var vid denna tid inte särskilt rikt försedd med offentliga konstverk; det fanns egentligen bara fyra: Gustav II Adolf-statyn, som tillkom 1854, Bältespännarna 1859, "Johanna i Brunnsparken" 1883 och John Ericsson-statyn 1899. Börjesson var verksam vid Konstakademien i Stockholm, men hade sina rötter i Tölö i Halland och hade som ung haft viss anknytning till Göteborg. Vid denna tid var han närmast att betrakta som "nationalbildhuggare" och hade bland annat åstadkommit statyerna av Nils Ericson vid Centralstationen och Axel Oxenstierna vid Riddarhuset i Stockholm, Karl X Gustaf på Stortorget i Malmö och Magnus Stenbock i Helsingborg. Efter en tveksam start visade det sig att insamlingen gick snabbare än förväntat och på tre månader fick man ihop de 75.000 kr som behövdes. Staden åtog sig att bidra med medel för sockeln till statyn.

För att skaffa sig en bild av hur ryttarstatyn bäst skulle kunna placeras körde man omkring med en av pappskivor och bräder konstruerad "provryttare" på olika centrala platser i staden. Bild från Stadsmuseets samlingar.
Betydligt svårare var det att komma till beslut om var den väldiga ryttarstatyn skulle placeras. Många förslag diskuterades, bland annat vid Färjenäs (platsen för Karl IX:s Göteborg) och på Drottningtorget, men man lyckades småningom enas om Kungsportsplatsen. Men även där fanns förespråkare för olika placeringar. Det blev till slut så att den ställdes "mitt i gatan", som vid denna tid ju inte var särskilt hårt trafikerad, vackert synlig från både Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan, och vänd mot den öppna platsen, alltså med ansiktet åt öster. De många turerna i Karl IX-statyns tillkomsthistoria har tidigare väl skildrats i en artikel "Kopparmärra" av Maja Kjellin. Hur det kom sig att en stridshingst i brons fick detta synnerligen inkorrekta folkliga namn är dock fortfarande höljt i dunkel.

Hur som helst, under stor pompa och ståt och i närvaro av majestätet Oscar II, iklädd storamiralsuniform, invigdes statyn den 7 september 1904. "Med sin väldiga, klangsköna stämma, som lät hvarje ord nå fram äfven till de aflägsnaste skarorna af åhörare" höll konungen ett kort tal, varefter landshövdingens hustru, friherrinnan Lagerbring "framträdde till statyns fot och drog ned täckelset från den präktiga stoden". Körer sjöng, musikkårer spelade och folkmassorna hurrade. Förhoppningsvis ramlade inte några av de djärva ungdomar, som tagit kringliggande tak i besittning, ner under hänförelsen.

Hovfotografen Aron Jonason och många andra fotografer var flitigt i elden och deras bilder från avtäckningen spreds i dagspress, tidskrifter och inte minst som vykort av olika förlag.

Täckelset faller från Karl IX-statyn den 7 september 1904. Bild Aron Jonason. Från Stadsmuseets samlingar.
Under drygt 30 år stod sedan ryttarstatyn på sin sockel på sitt podium där mitt i gatan. Med åren ökade både bil- och spårvagnstrafiken och det blev alltmer uppenbart att statyn hindrade dess framfart, den skymde sikten och det var svårt att komma åt att beundra konstverket på nära håll. Och nära fick man gå om man ville läsa de långa inskriptionerna, som finns på sockelns alla sidor. Lättast att läsa - fast kanske svårast att tyda - var inskriptionen på verkets främre kortsida "Jehovah solatium meum" (Gud min tröst; Karl IX:s valspråk).

I mitten av 1930-talet ökade kraven på en flyttning av statyn. Men än en gång och med förnyad kraft kom diskussionen igång om varthän den skulle flyttas. Både i officiella motioner och i talrika insändare framfördes Kungstorget, platsen vid Stora teatern och Kungsladugård som alternativ. Förespråkare för Centralstationen och Färjenäs fick nytt liv. Ånyo körde man omkring med en pappmodell på vagn för att hitta rätt placering. Men beslutet blev att rulla statyn tvärs över gatan, vända på den och ställa upp den på sin nuvarande plats. Nedmonteringen inleddes i november 1935 och den invigdes på sin nya plats den 5 mars 1936. Åsikter har även efter detta framförts att placeringen inte gör konstverket full rättvisa, det vänder sin "bästa sida" bort från den öppna platsen. Så kanske ha ekipaget ännu inte kommit till ro. Här och var i skriverier om statyn citeras en okänd skald
                           Min arma staty, där trafiken stockats,
                           den får visst ej ro förr'n den hamnar på Wockatz.

Men så var det detta med Minnesbladet. Maja Kjellin skriver något förvånande "Till invigningen utkom dessutom en exklusiv trycksak, endast utgiven i tre exemplar. Detta Minnesblad återger i sammandrag Carl IX:s historia och den stora ryttarstatyns tillkomst och beskrivning". Fullt så exklusiv var nog ändå inte upplagan: förutom mitt exemplar äger Stadsmuseet minst fyra exemplar, UB Göteborg minst ett och tre ligger ute till försäljning (i prisläge 200-300 kr) på nätet. Men både i Kungliga bibliotekets samlingar och i LIBRIS lyser det lilla häftet med sin frånvaro.
_______________________________

Kjellin, Maja: "Kopparmärra". - Göteborgs historiska museum, årstryck 1963 (sid. 93-109).
Öhnander, Bengt A.: Ryttaren som aldrig får ro. - Göteborgs-Posten 1993-05-27.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar