Summa sidvisningar

lördag 19 januari 2013

Mer om göteborgsläkare

I ett av mina första inlägg på denna blogg (2011-03-04) skrev jag om Lars Öberg och hans samlingar av minnesteckningar över göteborgsläkare. Jag aviserade där också att arbete pågick för att samla minnesord från senare år i en ny volym. Så har också skett, lagom till julen 2011 publicerades Göteborgsläkare under redaktion av Jan Westin - ansvarig för denna blogg - och Carl von Sydow.


Boken är utdelad till Göteborgs Läkaresällskaps medlemmar, men finns också tillgänglig i göteborgsbokhandeln, på nätet och från Tre Böcker förlag i Göteborg. Boken rymmer minnesord över läkare som varit ledamöter av Sällskapet och som avlidit under åren 1985-2010. Texterna bygger i betydande utsträckning på de parentationer över bortgångna medlemmar, som sedan över hundra år tillbaka årligen framsägs vid Sällskapets årshögtid i januari, den lördag som infaller närmast Pehr Dubbs dödsdag den 14 januari. I ungefär en tredjedel av fallen har dock minnesorden nyskrivits och kompletterats och alla texter har krävt redigering.

Parentation över bortgångna ledamöter vid Göteborgs Läkaresällskaps årshögtid 2012,
av tradition begången i Stadsfullmäktiges sessionssal i Börsen.
Boken utgör ett unikt dokument över ett par generationer göteborgsläkare. Såvitt känt har ingen liknande samling av minnesord över läkare publicerats från andra håll i landet. Totalt är minnen och hågkomster redovisade rörande 290 läkare. Huvuddelen av de bortgångna var födda före 1930, hälften före 1921. Det innebär att de avlade läkarexamen någon gång 1940-50, de fick vara med om de stora genombrotten med penicillin och tuberkulostatika och de fick uppleva den svenska sjukvårdens expansiva 1960-tal. De var också delaktiga i en utveckling av läkarkåren i Göteborg från 200-300 vid förra seklets mitt till över 3.000 idag. De allra flesta var män (88 %), det var ju så samhället såg ut.

Boken har sitt intresse dels genom att den skildrar ett stort antal individuella levnadsöden, dels genom att ur de samlade minnesorden stiger bilden av 1900-talsläkaren fram. Här finns många betydande profiler, både sett ur göteborgskt, svenskt och internationellt perspektiv. Främst med internationella mått sätter många  Jörgen Lehmann (som borde fått åtminstone ett delat Nobelpris i medicin 1945), men även Leif Hallberg, Lennart Hansson, Bertil Hood, Holger Hydén, Einar Ljunggren, Tage Malmström, Alf Nachemson, Örjan Ouchterlony, Ingemar Petersén, Alvar Svanborg, Lars Svennerholm, Andrzej Tarkowski, Gösta Tibblin, Lars Werkö och många, många andra satte svensk medicinsk forskning på världskartan i slutet av 1900-talet. I andra ändan av spektrum ligger de många läkare som, ofta ensamma, skötte vardagssjukvården från distriktsläkarmottagningar och privatpraktiker (en tidigare i Göteborg mycket vanlig form av yrkesutövning, bland de porträtterade c:a 50 personer). Och det är förstås tämligen ogörligt att på ett oantastligt sätt kunna avgöra vem som i sitt arbete gjorde den "mesta nyttan"?

Vid sammanställningen av minnesorden har det varit uppenbart att omfattning och detaljrikedom i hågkomsterna om de enskilda läkarna varit mycket växlande. För karismatiska personer med högt uppsatta befattningar, stort nätverk och lång karriär i Göteborg finns utförliga minnen, starkt levande hos vem man än frågor inom och utom läkarkåren. Andra kolleger minns vi nästan inte alls, en del förefaller ha verkat i det tysta, nästan okända för omgivningen. Och kanske måste det så vara - vi kan inte minnas allt lika väl.

Vad är det då som lyfts fram i minnesbilderna? Ja många av de "dygder" som betonas i texterna hör till dem som av hävd tillskrivs läkaryrket. Det är ingen tvekan om att hårt arbete är den gemensamma nämnaren, karaktärsdraget nummer ett, manifesterat såväl hos den sjukhusbundne forskaren som hos den ensamma praktikern. Nästan alla verkade ju också i en tid när hemmets skötsel och barnpassning åvilade den trogna läkarhustrun. Även om man hade börjat sluta tala om läkaryrket som ett kall, så fanns nog den känslan kvar hos många. Andra egenskaper som ofta återkommer i minnesorden är vänlighet, hjälpsamhet och engagemang. Man kan fråga sig om verkligen alla läkare i Göteborg var så exemplariska föredömen som det tycks. Det fanns rimligen under den aktuella perioden även läkare som misslyckades, misskötte sitt arbete och som kom i kontroverser med kolleger och med samhället. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att minnesorden avser endast läkare som vid sin bortgång kvarstod som medlemmar av Göteborgs Läkaresällskap. Den som det går illa för, som missköter sig och som kommer på kant med kamraterna kvarstår som regel inte i Sällskapet och försvinner därigenom från vårt sökarljus.

Boken har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning både inom läkarkåren och hos andra läsare. Den utgör tvivelsutan ett bidrag till göteborgshistorien. Tanken är att Göteborgs Läkaresällskap fortsättningsvis årligen utger ett supplement där minnet av de under året bortgångna ledamöterna tecknas. Ett första sådant upplement har utgivits till julen 2012.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar