Summa sidvisningar

lördag 19 januari 2013

Mer om göteborgsläkare

I ett av mina första inlägg på denna blogg (2011-03-04) skrev jag om Lars Öberg och hans samlingar av minnesteckningar över göteborgsläkare. Jag aviserade där också att arbete pågick för att samla minnesord från senare år i en ny volym. Så har också skett, lagom till julen 2011 publicerades Göteborgsläkare under redaktion av Jan Westin - ansvarig för denna blogg - och Carl von Sydow.


Boken är utdelad till Göteborgs Läkaresällskaps medlemmar, men finns också tillgänglig i göteborgsbokhandeln, på nätet och från Tre Böcker förlag i Göteborg. Boken rymmer minnesord över läkare som varit ledamöter av Sällskapet och som avlidit under åren 1985-2010. Texterna bygger i betydande utsträckning på de parentationer över bortgångna medlemmar, som sedan över hundra år tillbaka årligen framsägs vid Sällskapets årshögtid i januari, den lördag som infaller närmast Pehr Dubbs dödsdag den 14 januari. I ungefär en tredjedel av fallen har dock minnesorden nyskrivits och kompletterats och alla texter har krävt redigering.

Parentation över bortgångna ledamöter vid Göteborgs Läkaresällskaps årshögtid 2012,
av tradition begången i Stadsfullmäktiges sessionssal i Börsen.
Boken utgör ett unikt dokument över ett par generationer göteborgsläkare. Såvitt känt har ingen liknande samling av minnesord över läkare publicerats från andra håll i landet. Totalt är minnen och hågkomster redovisade rörande 290 läkare. Huvuddelen av de bortgångna var födda före 1930, hälften före 1921. Det innebär att de avlade läkarexamen någon gång 1940-50, de fick vara med om de stora genombrotten med penicillin och tuberkulostatika och de fick uppleva den svenska sjukvårdens expansiva 1960-tal. De var också delaktiga i en utveckling av läkarkåren i Göteborg från 200-300 vid förra seklets mitt till över 3.000 idag. De allra flesta var män (88 %), det var ju så samhället såg ut.

Boken har sitt intresse dels genom att den skildrar ett stort antal individuella levnadsöden, dels genom att ur de samlade minnesorden stiger bilden av 1900-talsläkaren fram. Här finns många betydande profiler, både sett ur göteborgskt, svenskt och internationellt perspektiv. Främst med internationella mått sätter många  Jörgen Lehmann (som borde fått åtminstone ett delat Nobelpris i medicin 1945), men även Leif Hallberg, Lennart Hansson, Bertil Hood, Holger Hydén, Einar Ljunggren, Tage Malmström, Alf Nachemson, Örjan Ouchterlony, Ingemar Petersén, Alvar Svanborg, Lars Svennerholm, Andrzej Tarkowski, Gösta Tibblin, Lars Werkö och många, många andra satte svensk medicinsk forskning på världskartan i slutet av 1900-talet. I andra ändan av spektrum ligger de många läkare som, ofta ensamma, skötte vardagssjukvården från distriktsläkarmottagningar och privatpraktiker (en tidigare i Göteborg mycket vanlig form av yrkesutövning, bland de porträtterade c:a 50 personer). Och det är förstås tämligen ogörligt att på ett oantastligt sätt kunna avgöra vem som i sitt arbete gjorde den "mesta nyttan"?

Vid sammanställningen av minnesorden har det varit uppenbart att omfattning och detaljrikedom i hågkomsterna om de enskilda läkarna varit mycket växlande. För karismatiska personer med högt uppsatta befattningar, stort nätverk och lång karriär i Göteborg finns utförliga minnen, starkt levande hos vem man än frågor inom och utom läkarkåren. Andra kolleger minns vi nästan inte alls, en del förefaller ha verkat i det tysta, nästan okända för omgivningen. Och kanske måste det så vara - vi kan inte minnas allt lika väl.

Vad är det då som lyfts fram i minnesbilderna? Ja många av de "dygder" som betonas i texterna hör till dem som av hävd tillskrivs läkaryrket. Det är ingen tvekan om att hårt arbete är den gemensamma nämnaren, karaktärsdraget nummer ett, manifesterat såväl hos den sjukhusbundne forskaren som hos den ensamma praktikern. Nästan alla verkade ju också i en tid när hemmets skötsel och barnpassning åvilade den trogna läkarhustrun. Även om man hade börjat sluta tala om läkaryrket som ett kall, så fanns nog den känslan kvar hos många. Andra egenskaper som ofta återkommer i minnesorden är vänlighet, hjälpsamhet och engagemang. Man kan fråga sig om verkligen alla läkare i Göteborg var så exemplariska föredömen som det tycks. Det fanns rimligen under den aktuella perioden även läkare som misslyckades, misskötte sitt arbete och som kom i kontroverser med kolleger och med samhället. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att minnesorden avser endast läkare som vid sin bortgång kvarstod som medlemmar av Göteborgs Läkaresällskap. Den som det går illa för, som missköter sig och som kommer på kant med kamraterna kvarstår som regel inte i Sällskapet och försvinner därigenom från vårt sökarljus.

Boken har rönt stor uppmärksamhet och uppskattning både inom läkarkåren och hos andra läsare. Den utgör tvivelsutan ett bidrag till göteborgshistorien. Tanken är att Göteborgs Läkaresällskap fortsättningsvis årligen utger ett supplement där minnet av de under året bortgångna ledamöterna tecknas. Ett första sådant upplement har utgivits till julen 2012.

tisdag 15 januari 2013

I fåtöljen och på nattduksbordet för 50 år sedan

I mitt förra inlägg skrev jag om de svenska förlagens nyutgivna litteratur, vad som "låg på bokhandelsdisken" för 50 år sedan, dvs 1962. Redan ett par år tidigare (oktober 1959) hade jag inlett en kontinuerlig registrering av alla mina inköpta eller på annat sätt förvärvade böcker, en sorts primitiv accessionskatalog - som nu är inne på sitt 53:e år. Det är därför möjligt att komplettera föregående inlägg med vad jag, en då 26-årig, nygift, just hemifrånflyttad ung man med stort bokligt och litterärt intresse, faktiskt läste under år 1962. I slutskedet av mina medicinska studier innebar året mycket tentamensläsande, varvat med vikariat på olika kliniker, främst i Västsverige - med också mycken tid för fördjupad läsning i skilda ämnen.


Det som först frapperar vid genomläsning av listan på de 207 numren i katalogen för 1962 är den enorma genomslagskraft, som - åtminstone för mig - de i Sverige nyligen introducerade pocketböckerna hade. Totalt under året blev det 61 pocketböcker, varav 25 på svenska (Delfin, Prisma, Zebra), resten huvudsakligen på engelska, mest Penguins och Pelicans. Det var nytt, det var fräscht och attraktivt, det var billigt. Och gjorde i ett svep en massa litteratur av olika slag lätt tillgänglig. Bokhandeln nappade - som jag minns det - snabbt på den nya trenden och hämtade från annan detaljhandel mantrat "störtexponering vid gondolgaveln". Varje gång man besökte en bokhandel låg där en ny trave med läckra pocketböcker.

Vad gäller innehållet var det dominerande för mig under året kontakt med den klassiska deckarlitteraturen. Jag kan fortfarande fysiskt förknippa läsandet av Dorothy Sayers Lord Peter-deckare och Raymond Chandlers hela produktion av sju romaner med vikariats- och jourrum i Skövde och Vänersborg. I synnerhet Chandler har sedan följt mig genom livet. 

Andra upptäckter bland pocketutgåvorna var Hemingway, Camus, Faulkner, Brecht och Hesse. TE Lawrence's Seven Pillars of Wisdom läste jag på den soliga gräsmattan utanför barmpoliklinikfönstret i Falköping till dess den föll i sär. Piratens Tre terminer bar jag med mig och läste på alla upptänkliga ställen i flera månader.

Idag är mycket av pocketböckerna försvunna åt olika håll: sönderlästa, överlåtna till barnen, ibland ersatta av bättre versioner. De böcker jag köpte ur den traditionella nyutgivna produktionen har hållit bättre och står i stor utsträckning kvar i mina hyllor. På våren köpte jag Hemingways Vårflod, nyutgivna diktsamlingar av Ekelöf, Lars Forssell och Tomas Tranströmer, av Lars Gustafsson både diktboken Ballongfararna och romanen Följeslagarna. På hösten nyutgåvan av Erik Rosenbergs fågelbok Oset och Kvismaren och James Joyce's självbiografiska Ett porträtt av författaren som ung. Som julklapp fick jag Tolkiens Bilbo - en hobbits äventyr i Britt G. Hallqvists översättning och med Tove Janssons illustrationer (långt innan Tolkien blev särskilt känd). Flera utgåvor av James Thurber och flera samlingar av teckningar av den just åren kring 1962 mycket hypade Jules Feiffer studerades flitigt.


I övrigt noterar jag bland titlarna ett förhållandevis snabbt övergående intresse för främmande religioner (Zen, Tao, hinduism), inslag av heminredningsböcker och boksamlande, kataloger från konstutställningar (bl a Fyra amerikaner på Moderna museet), men endast enstaka inköp av Strindberg (som senare dominerade en lång period) och av göteborgiana - det intresset hade inte på allvar vaknat. 

Och vilken bok "betydde mest" för mig 1962, eller annorlunda uttryckt; vilken bok har jag flest gånger återvänt till efter 1962? Ja vid sidan av Tranströmer, som jag ständigt läser, i Hemligheter finns bl a "I februari stod levandet still" och "När han kom ner på gatan efter kärleksmötet" och Dagsmeja

Morgonluften avlämnade sina brev med frimärken som glödde.
Snön lyste och alla bördor lättade - ett kilo vägde 700 gram inte mer.

så är det är nog faktiskt  Raymond Chandlers bästa, Kvinnan i sjön (1943). För hans stämningsskapande stil, hans detaljerade miljöbeskrivningar, hans komplicerade intrig (som egentligen inte alls är komplicerad, det är alla hans utvikningar som gör den komplicerad) och för alla de lakoniska repliker som han lägger i Philip Marlowes mun. Så här kan det låta (i Mårten Edlunds översättning)

Vi åt inte frukost i Alhambra och jag fyllde på tanken. Vi for Highway 70 ut och svepte snart förbi långtradarna på vår väg mot de böjande jordbruksdistrikten. Jag körde, Degarmo satt dyster i hörnet med händerna djupt nere i fickorna. - Jag såg de frodiga snörräta raderna av apelsinträn rulla förbi som ekrarna på ett hjul. Jag lyssnade på däckens kvidande mot stenläggningen och jag kände mig trött och utsliten av för mycket sinnesrörelse och brist på sömn. - Vi nådde den långa stigningen söder om San Dimas som höjer sig upp mot en ås och sen sänker sig ner mot Pomona. Det är yttersta delen av dimbältet och början på det ökenliknande område där solen är lätt och torr som gammal sherry på morgonen, het som en masugn på förmiddan och sjunker som en ilsken tegelsten i skymningen.

Och den som hörde Tomas Tengbys bearbetning av Kvinnan i sjön som radioföljetong 1985 - med sin oändligt vemodiga signaturmelodi - bär den ständigt med sig genom läsningen. Snälla Sveriges Radio, kan vi inte nån gång få höra den i repris?

onsdag 2 januari 2013

På bokhandelsdisken för 50 år sedan

Intressant kan vara att gå tillbaka i tiden och försöka få ett grepp om vad människor läste ett visst år, vad som då låg på "bokhandelsdisken". För inte var det som idag att man fritt fick botanisera bland hyllorna och deras innehåll. Under många år gav Wettergren & Kerbers bokhandel i Göteborg (som sedermera blev Wettergrens och småningom såldes till Bokia) inför julen ut ett litet häfte, där årets nyutkomna böcker presenterades. I mina gömmor hittar jag häftena för 1962, 50 år efter den nyss förlupna julen, och för 1963, där upplagesiffrorna för det gångna året fanns med.


Så vilka var då bästsäljarna för 50 år sedan? Ja överst bland skönlitteraturen - med 45.000 sålda exemplar - låg Per Anders Fogelströms Barn av sin stad, andra delen i hans stockholmssvit och uppföljare till Mina drömmars stad, som kom ut två år tidigare. Sedan följde nya böcker av den tidens pålitliga storsäljande deckarförfattare, Stieg Trenters Sturemordet och Maria Langs Främmande man, ingen av dem dock bland deras bättre alster. Årligen återkommande var också kåserier av signaturerna Cello och Kar de Mumma. Sten Bergman sålde alltid bra, det här året hette hans bok Det fagra landet och behandlade Japan. Intressant nog fanns också en lyriker med på 10-topplistan, Nils Ferlin, vars posthuma samling En gammal cylinderhatt, såldes i 22.000 exemplar. Det är nog inte många poeter som når upp till sådana siffror idag.

Bland facklitteraturen var en bok i särklass när det gällde försäljningssiffror, När-Var-Hur 1963 såldes i imponerande 103.000 exemplar. Serien började utges 1944 och var i många år en efterlängtad julklapp till katalogbitande familjefäder, sista årgången kom 2007. 

Om man gräver djupare i utgivningen för 1962 i jakten på vad som måhända blivit bestående till våra dagar blir utbytet förhållandevis sparsamt. Av den svenska skönlitteraturen har väl inte mycket mer än Pär Lagerkvists Pilgrim på havet, Tomas Tranströmers Den halvfärdiga himlen (hans tredje diktsamling), Ivar Lo-Johanssons Lyckan, Sven Delblancs debutbok Eremitkräftan ("en djupt personlig roman, framförd med stor intensitet och betydande berättarkraft"), Lars Görlings beryktade 491 och en samling av Dag Hammarskjölds Tal stått emot tidens nötande tand. Av översatta böcker noterar man åtminstone en blivande klassiker, Joseph Hellers Moment 22 och inte mindre än sex titlar av Henry Miller (någon dammlucka måste ha brustit). Av memoarer noteras uppföljare av Herbert Tingsten och Sven Stolpe och böcker om Ingemar Bergman av både Jörn Donner och Marianne Höök. Per Wästberg skrev om Afrika och om Östermalm, Gunnar Gren lärde ut Vi spelar fotboll och kokboksutgivningen utgjorde en rännil (tre nya titlar) jämfört med dagens syndaflod. Samma förhållande sågs när det gäller deckarna - förutom Trenter och Lang noteras egentligen endast Kerstin Ekmans Den brinnande ugnen, som nog hållit bättre genom åren. En fortfarande klart läsvärd bok är Jan-Olof Olssons och Margareta Sjögrens Amerikafeber. 

Utgivningen av debattböcker och titlar i kontroversiella ämnen var påfallande stor. En sensation var det när Inge och Sten Hegeler publicerade Kärlekens ABZ och minst lika mycket debatt vållade Kristina Ahlmark-Michanek som i Jungfrutro och dubbelmoral gjorde upp med sexuella fördomar och förespråkade en friare och öppnare sexualsyn, något som Sverige inte var riktigt moget för 1962. Filmregissören Bo Widerberg, som 1962 ännu inte var filmregissör, gav sig i Visionen i svensk film på vad han uppfattade som den konstnärliga stagnationen i svensk film och i synnerhet Ingemar Bergman, som han rubricerade som "vår andes Dalahäst i världen". Att han verkligen hade något självständigt att komma med blev några år senare helt klart med filmerna Kvarteret Korpen (1963) och Elvira Madigan (1967). Mycket uppmärksammad blev professor Georg Borgströms bok Mat för miljarder, där han diskuterade den ökade diskrepansen mellan jordens tillgängliga naturresurser och befolkningsexplosionens krav. Och kanske allra mest diskuterad blev pastor Eric Grönlunds "översättning" av Markusevangeliet till ungdomsprosa, "Vi vann!" sa Markus.


Den som letar i julkatalogen efter titlar med göteborgsanknytning hittar inte heller särskilt mycket. Sven Schånberg och Lennart Thölén gav dock ut Göteborg - staden vid älv och hav, som fortfarande är läsvärd, Estrid Ancker gav ut sin biografi Torgny Segerstedt och Gustaf Thordén i Uddevalla sina memoarer Alla mina skepp. Av göteborgsintresse är också Göran Haglunds Hur man skall handla vid livshotande olycksfall. Haglund var en av de första narkos- och intensivvårdsöverläkarna i Göteborg och är särskilt ihågkommen för sina insatser under den stora polioepidemien 1953. Han pläderade redan i mitten av 1940-talet, som en av de första i landet, för användning av mun-mot-mun-metoden för återupplivning. Berömda är hans framträdanden, både för Göteborgs Läkaresällskap och under provsändningarna av TV på Liseberg, där ett frivilligt "offer" lät sig curariseras och därefter hållas vid liv med mun-mot-mun-andning till dess bedövningen släppte.