Summa sidvisningar

måndag 9 december 2013

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan

Även i år tillåter jag mig att bläddra 50 år tillbaka för att utröna vad som låg på bokhandelsdiskarna inför julen 1963. Mitt hjälpmedel är det s k Julprogram, som gavs ut av Wettergrens (eller möjligen fortfarande Wettergren & Kerbers) bokhandel och som tog upp i stort sett alla böcker som givits ut under året.

Den under året i särklass mest sålda skönlitterära boken var Dag Hammarskjölds Vägmärken, som totalt såldes i inte mindre än 93.000 ex. Hammarskjölds död i en flygolycka (om det nu var en olycka) hösten året innan hade skakat om det svenska folket och intresset var enormt för den dagbok eller vitbok "rörande mina förhandlingar med mig själv - och Gud", som påträffats efter hans död och som nu i redigerad form hade publicerats lagom till julhandeln. Nummer två på bestsellerlistan var Vilhelm Mobergs Din stund på jorden. Det hade gått fyra år sedan den fjärde och sista delen av utvandrareposet hade publicerats, men nu återvände Moberg till emigranttemat, om än med annan vinkling. Fortsättningen av listan var mer förutsägbar, där fanns årets deckare av Stieg Trenter och Maria Lang (ingen av dem någon höjdare) och förstås kåsörerna Cello och Kar de Mumma, som alla såldes i mellan 25.000 och 40.000 ex. I denna välkända skara hade dock även Kerstin Ekman trängt sig in med Dödsklockan, den sista deckaren hon skrev innan författarskapet tog en annan vändning.

Den absoluta toppnoteringen på bästsäljarlistan innehade dock - liksom föregående år - årsboken När-Var-Hur, förmodligen mycket användbar som present såväl till Fars dag som till julafton, såld i 103.000 ex. Under året hade också utgivits den första svenska kartboken över Europa, Europaguiden, den såldes i 60.000 ex. Alf Henriksons Svensk historia i två delar kom ut i sin första upplaga, genom åren följd av många andra i växlande format och utstyrsel.

Ser man till den svenska skönlitteraturen i övrigt kan man notera Sven Delblancs debutbok Prästkappan, Lars Forssells skådespel Söndagspromenaden, Lars Noréns debut Syrener, snö - förmodligen inte läst av många - och en samling prosastycken av Harry Martinson Utsikt från en grästuva, hans första bok på många år.

Två böcker, som utkom 1963, blev mycket diskuterade och omdebatterade. Den ena var Rachel Carsons Tyst vår, som angrep användningen av DDT och andra biocider i jordbruket. Det var ett djärvt debattinlägg, långt före sin tid, engagerade många och för den spirande miljörörelsen blev det en bibel. Den andra var C Northcote Parkinsons Parkinsons lag, vari författaren beskrev det som många länge hade haft på känn, men som nu fick sin med matematisk skärpa fastlagda definition: Arbete utvidgar sig så att det fyller den tid som är tillgänglig för att utföra det eller Hur sju personer kan fås att utföra arbete för en. Man kan också uttrycka det som Har man mycket att göra blir det mycket gjort; har man lite att göra blir det lite gjort. Parkinson var egentligen marinhistoriker, utvidgade efter hand sina "lagar" men skrev också sjöromaner från napoleontiden och en "biografi" över Horatio Hornblower, CS Foresters fiktive sjöhjälte.

Intressant är att ta del av katalogens avsnitt om Teknik och populärvetenskap. Här återfinns titlar som TV-felsökning, TV-teknik, Datamaskiner ("om elektronhjärnor, robotmaskiner och annan databehandling"), Hur jag får ut mest av min Saab, För er som har TV, Bandspelare och  Långfärdskörning. Nog är det så att viss litteratur åldras snabbare än annan.

Vad låg på mitt eget nattduksbord?
Ja inte var det så hemskt mycket av det dagsaktuella. Med hjälp av min sparade förteckning över inköpta böcker kan jag konstatera att min läsning 1963 till största delen formades av vad som gavs ut i de nu rikt flödande pocketbokserierna och därigenom blev tillgängligt till överkomligt pris. Det mesta av "den stora litteraturen" var ännu oläst. Så det blev Huxley, Sartre, Brecht, Rilke, Oscar Wilde, Pinter, Hemingway, Salinger, Blixen men inte så mycket svenskt. Raymond Chandler dominerade bland deckarna, flera av hans böcker var redan inne på andra varvet. Och Jules Feiffer och Stephen Potter var husgudar.

En stor del av våren detta år ägnade jag åt tentamensläsning i medicin - vilket innebar att annan läsning fick maka på sig - och under tre månader trängde jag igenom Harrisons Principles of Internal Medicine från pärm till pärm. Förstås inte på nattduksbordet men väl vid skrivbordet. Så mycket invärtesmedicin som då har jag aldrig senare kunnat. Under hösten började jag vikariera som medicinunderläkare i Mölndal, där jag sedan skulle bli kvar i nästan sex år. Chefen, Gunnar Welin, blev en viktig förebild för mig och eftersom han hade ett särskilt intresse för leversjukdomar införskaffade jag förstås Sheila Sherlocks Diseases of the liver and biliary system i dess nyutkomna tredje upplaga. Dame Sheila (som hon blev 1978) vore egentligen värd en egen uppsats: hon var irländska och kom från enkla förhållanden, kämpade sig till en utbildningsplats i Edinburgh under mellankrigstiden, gjorde leverbiopsi till en praktiskt användbar diagnostisk metod, blev den förste professorn i medicin vid Royal Free Hospital i London, erhöll en rad framstående utmärkelser och förblev till sin död 2001 världens ledande leverspecialist och småningom Grand Old Lady. Hennes lärobok - skriven av henne ensam - är en "British textbook" när den är som allra bäst: klar och distinkt, men ändå personlig, väl tryckt, prydligt inbunden och med en alldeles omisskännlig inspirerande doft när man öppnar den (ber om ursäkt för mina kanske något udda biblio-olfaktoriska böjelser, men visst är det viktigt både hur en bok ser ut, känns och - ja just det: doftar - i synnerhet om man skall umgås med den under lång tid).


Jag läste förstås Hammarskjölds Vägmärken, men kan inte påstå att jag kunde ta till mig mycket av texten, jag var inte mogen för det, allt var upphöjt, vackert men till stor del ouppnåeligt. Större intryck på mig personligen gjorde då Sven Fagerbergs Svärdfäktarna., läst på en parkbänk under några soldisiga dagar i Tuilerierna i Paris. Årets vackraste bok var den engelske lantprästen Gilbert Whites Naturen i Selborne, för första gången översatt till svenska och med Gunnar Brusewitz underbara teckningar. En sådan skildring hjälper en gammal fältbiolog att hålla naturintresset levande.

August Strindberg började jag vid den här tiden intressera mig för, läste mycket av honom och om honom och plockade på mig vad jag hittade på antikvariat, men det var ännu långt till dess jag snöade in totalt. Göteborgsböcker hamnade också på mina hyllor lite då och då, inte särskilt planmässigt än så länge. Men 1963 kom två göteborgsskildringar ut, som blivit av bestående glädje. Dels var det Lars Ulvenstams Göteborg. En stad och dess människor, dels Kjell Hjerns antologi med texter om staden En bok om Göteborg.


Ulvenstams bok är den mer personliga av de två. Han berättar om människor, möten och miljöer, ofta med udda personligheter och människor utanför de styrandes krets, allt skildrat med en ömsint humor. Hjerns antologi innehåller bidrag från olika håll, många av dem med litterära kvaliteter (Ekelöf, Hillbäck, Sjöstrand, Anderberg, Sun Axelsson för att nämna några), med växlande ingångsvinklar: kultur, musik, teater, akademi, arkitektur, sjöfart, och med växlande lokalt fokus: Gårda, Slottsskogen, Lundby. Det är två sinsemellan väldigt olika böcker, men enligt min mening bland det finaste som skrivits om Göteborg och göteborgarna. Och de bär med sig en omisskännlig doft av 60-talet, igenkännbar för oss som var med redan då.

fredag 6 december 2013

Gården La Fin

Man lär så länge man lever. Att det fanns ett landeri i Göteborg, som bar det egendomliga namnet Lafin, och var det låg, och när det fanns och vart det tog vägen - det hade jag verkligen ingen aning om. Men min syster, som ibland knyter nya bekantskaper och får höra berättelser om de mest skilda ting, hade nu kommit i kontakt med en äldre kvinna, som bestämt hävdade att hon vuxit upp just på landeriet Lafin. Och vad mera: hon var beredd följa med oss och visa var gården fanns.

Det blev att gå hem och läsa på, men inte fann jag mycket skrivet om den.  Gården skulle ha legat en bit uppför älven, på östra sidan - och faktiskt i Historiskt kartverk, utgivet till Göteborgsutställningen, fanns på en karta från 1921 namnet Lafin. En gård belägen nära den gamla landsvägen norrut mot Lilla Edet, mellan Hospitalskyrkogården och renhållningsverkets station i Skräppekärr.

 
Inte heller på Stadsmuseet hittade jag någon som kände till gården, men det gick ändå att plocka fram en del information. Det hade verkligen funnits ett landeri på platsen, som ursprungligen hette  Skräppekärr. Som barn vet jag att jag hört någon vuxen säga ungefär "ja den där brôten får man köra till Skräppekärr" och aldrig hade jag då trott annat än att Skräppekärr hade med skräp att göra. Ett ställe där man dumpade skräp - vilket man ju faktiskt också gjorde. Men namnet är mycket gammalt, den äldsta formen var Skräppe, och namnet sägs ha med verbet skräppa=bullra att göra. Landeriets mark omfattade i gamla tider området mellan Lärjeholm i norr (gränsen däremot var också länsgräns) och Hospitalet i söder, Göta älv i väster och bergbranten i öster. Beteckningen landeri hade i äldre tider en vidare innebörd än vad vi känner från 1700-talets göteborgska landerier. Någon egentlig bebyggelse utöver ett litet torp fanns inte på Skräppekärr förrän under 1800-talets senare del.
 
Först i slutet av 1700-talet dyker namnet Lafin upp, ibland stavat La fin (=slutet, stadens sista utpost åt detta håll). Möjligen var det Skräppekärrs torp som kallades så. Namnet fick sedan följa med när den egentliga landeribyggnaden  på Skräppekärr uppfördes någon gång kring 1870. Så här såg den ut på 1950-talet.
 
 
Idag är byggnaden borta. Riktigt när den revs har jag inte lyckats få klarhet i, men förmodligen någon gång under 1970-talet. Av tidningsklipp från 1969-70 framgår att den då - tillsammans med bl a Lärjeholms gård - var i farozonen, men räddades kvar genom insatser från bl a museichefen Allan T. Nilsson. Det var förstås vägar som skulle fram. Några år senare fick den trots allt lämna in, medan Lärjeholms huvudbyggnad fortfarande står kvar.
 
Nåja, vi for i alla fall ut till platsen för det gamla Lafin. Vår ciceron Britt Gustafsson, 91 år, hade alltså växt upp på gården och mindes allt liv och rörelse som fanns kring den förr i tiden. Då fanns inte bara huvudbyggnaden utan också stall och uthus, en vacker allé upp från stora vägen och hon mindes särskilt en stor silverpoppel, som stod framför huset. Fastigheten, som ägdes eller disponerades av Renhållningsstyrelsen innehåll två lägenheter i var sitt plan. Föräldrarna, Robert och Anna Ering, med två barn bodde i övervåningen, i undervåningen fanns Nils Frisk med sin familj, varav sonen senare lät tala om sig i andra sammanhang - han blev professor i indoeuropeisk språkforskning och under den tid jag studerade på Göteborgs universitet var han "min rektor", Jöns Ivan Hjalmar Frisk. Både Ering och Frisk innehade chefstjänster på Renhållningsverkets avfallshanteringsstation i Skräppekärr, som låg på gångavstånd, nere vid älven.
 
Britt hade med sig en bild, som sannolikt hade tagits 1936. Framför huvudbyggnaden på Skräppekärr eller Lafin, som det då kallades, står Britt med hunden Tello, brodern Einar, föräldrarna samt några äldre släktingar. Bakom det prydliga bostadshuset låg stall och bodar, till vänster gick allén upp från stora vägen. Men nu var det 2013 och hur vi letade kunde vi inte hitta minsta återstod av den forna glansen. Husen var borta, den vackra allén var borta och någon silverpoppel kunde vi inte se skymten av. Det enda som minde om gången tid var Renhållningsverkets ännu bevarade arbetarbostäder som fortfarande ligger i en rad utefter Gamlestadsvägen.
 

torsdag 19 september 2013

Lite mer om lin- och bergbanan 1923

Jag skrev tidigare här på bloggen om de båda tillfälliga persontransportbanorna - linbanan och bergbanan - under Jubileumsutställningen 1923 (inlägget daterat 2012-02-14). Linbanan gick alltså från en liten platå nedanför Minneshallen, över Södra vägen, landade på bergshöjden i Lisebergsområdet och fortsatte ner till värdshuset. Efterhand har det kommit en del kommentarer rörande linbanans sträckning. Det har ifrågasatts om det verkligen var så att banan gjorde en "knick" vid relästationen och som stöd för detta har hänvisats till nedanstående karta (som är tillgänglig på nätet, adress www.ekeving.se/p/gbg/utst1923/linb/index.html).


Det är oklart varifrån bilden ursprungligen är hämtad, men den kommenterande texten antyder att det rör sig om preliminär sträckning; det finns också en alternativ sträckning markerad med svag röd linje, knappt synlig i bilden. Ekevings inlägg redovisar också andra bilder av hur man preliminärt tänkte sig t ex utformningen av mellanmasten. Jag har försökt att i tillgängliga arkiv i stan få fram någon karta eller bild av hur linbanan gick i verkligheten, men har tyvärr inte lyckats hitta någon sådan. Den mest tillförlitliga bilden jag kunnat få fram är nedanstående, hämtad ur Teknisk tidskrift 23 juli 1923, där en ingenjör Bo Hellström skriver om väg- och vattenbyggnadstekniken på utställningen, dock utan att gå in på själva linbanan. Men kartan är publicerad av en tekniskt kunnig person och under pågående utställning; det vore egendomligt om skribenten inte skulle ha reagerat om kartan inte visar de faktiska förhållandena.

 
Ytterligare en göteborgsskröna
Häromkvällen satt jag och pratade med en annars mycket pålitlig person om linbanan under Jubileumsutställningen, varvid han fällde kommentaren "ja men du vet väl att det var två olika linbanor". Nej det visste jag verkligen inte. Jo, den andra skulle ha gått från Överåsbergets södra översta platå ner till Liseberg. Något stöd för detta finns verkligen inte utan uppgiften får inrangeras bland övriga lokalhistoriska skrönor i Göteborg: det fanns heller inga hjälphästar som drog spårvagnarna uppför Stigbergsliden och inget kafé i den Malmska valen.
 
Fader i bergbanan
Slutligen kan jag inte i sammanhanget låta bli att publicera en nyligen påträffad bild från utställningens bergbana. Den som glatt blickar ut från vagnen är den 17-årige yngling som småningom skulle bli far till bloggskribenten.

Gustaf II Adolfstatyn i Tartu

I ett tidigare inlägg här på bloggen (daterat 2011-03-09) har jag redogjort för den göteborgska Gustaf II Adolfstatyns öden och äventyr. Jag nämnde där också att det finns en kopia av Bengt Erland Fogelbergs staty i estniska Tartu och dristade mig att förmoda att denna var av betydligt mindre storlek än originalet. Flera kollegor har jag ombett att vid besök i Tartu kontrollera statyns storlek, men ingen har återkommit med klara besked. Nu vet jag äntligen bättre, sedan jag först i en gammal årgång av Gamla Hvitfeldtares årsskrift och sedan i tidningen VI från april 1992 hittat nedanstående bild, förmodligen från gjuteriet i Tallin.

 
Man kan visserligen inte hundraprocentigt säkert utesluta att gjutaren på bilden är en ovanligt reslig estländare, men det mesta talar ändå för att statykopian är betydligt mindre än sitt göteborgska original. Vilket i och för sig kan föranleda undringar. Kopian bekostades av Uppsala universitet (till vilket universitetet i Tartu var dotteruniversitet, anlagt 1632, det andra i dåvarande Sverige). Ville man inte konkurrera med originalet, eller räckte inte pengarna? Eller var det så att man utgick från den kopia, som lär finnas på Nationalmuseum och förmodligen är mindre än göteborgsstatyn?

tisdag 17 september 2013

Lennart Tolges himla liv

I dessa yttersta dagar är det många som "skriver sitt liv". Det kan vara att man efter avslutat yrkesarbete eller av annan anledning känner för att blicka tillbaka och fundera över hur livet blev. Vad var det egentligen som hände? Vad var det jag åstadkom?  Då när livet gick som fortast. Och när man knappast hade tid till reflektioner och perspektiv. Eller att man vill lämna sin berättelse för barn och barnbarn. Drivkrafterna är olika och resultatet av mödorna kan också se väldigt olika ut. En av de som verkligen har haft ett innehållsrikt liv och har en förmåga att berätta om det är "handelsmannen" (jag hittar ingen bättre övergripande beteckning) Lennart Tolge, infödd göteborgare med sina rötter i Bagaregården. Boken är utgiven på eget förlag och heter Det blev ett himla liv.


Det är en sann entreprenör som berättar och berättelsen går i en halsbrytande fart. Allt från födelsen på Edla Höglunds privata förlossningshem vid Danska vägen 74 via ungdomsäventyr vid Ånäsfältet och Gullbergsbro till skolor och utbildningar och till en yrkesverksamhet i de mest skiftande miljöer. Det är inte möjligt att i ett referat göra skildringen rättvisa. Men läsaren får reda på hur man säljer betongblandare, sprängmedel och fritidshus, får möta intressanta personligheter i de mest intrikata situationer och från de mest skiftande miljöer och med författaren besöka nästan alla delar av klotet, inklusive Fiji, Nordkorea och DDR. Och vart den gode Tolge än kommer så blir det ett himla liv, för det mesta som ett uttryck för hans entusiasm, drivande förmåga och vinnande sätt. Han flyger operasångare i sitt privatplan, han äter lunch med Nikita Chrustjev i Kreml, han skriver en period tidningskåserier, han lär känna Per Anger, som var legationssekreterare hos Raoul Wallenberg i Budapest och han möter Ben Bellas polischef i Algeriet. Det är en väldigt rolig läsning, men man får spänna fast säkerhetsbältet innan resan börjar. Och associationerna kan som sagt vara halsbrytande, ett kapitel kan börja med stubbfräsning hos parkförvaltningen i Kiel och sluta med en bastu tillsammans med världsdirigenten Sir Charles Mackerras. Ungefär.

Men även om mycket av författarens äventyr har utspelat sig på den globala arenan så innehåller boken mycket också för en göteborgare. Lennart Tolge var under många år anställd på Volvo och under en viktig period företagets chef för Australien, Nya Zealand och Oceanien och läsaren får ta del av många interiörer, möten, personer och inte minst spelet bakom kulisserna i Volvokoncernen - och i enstaka fall är kritiken hård. Vi får höra om hans uppväxt under krigsåren, om gamla göteborgskrogar och om miljön i gamla Redbergslid. Allt är skrivet med gott humör och med ett ofattbart detaljrikt minne. Han minns inte bara namnen på de han mött, han minns repliker och datum och anger ofta både vederbörandes bostads- och företagsadress. Och allt detta av en man som vid författandet var nästan 80 år.

Boken rekommenderas verkligen till läsning. Den finns till försäljning i vissa bokhandlar, kan också erhållas genom Gamla Redbergspojkar och från författaren direkt.



lördag 7 september 2013

Carl IX fyller CIX år

Idag fyller Göteborgs enda kungliga ryttarstaty, "Kopparmärra", 109 år. Jag råkade för någon vecka sedan få i min hand nedanstående lilla häfte, Minnesblad vid Karl IX:s statyns aftäckande i Göteborg den 7 september 1904. Det innehåller fem sidor text, utan angiven författare, och är vackert tryckt på lumppapper hos Wald. Zachrissons boktryckeri. Texten, som i för tiden typiska vändningar, framhåller konungens historiska förtjänster, inte minst för Göteborgs del, lämnar också ytterst detaljerade uppgifter om "den till sina dimensioner ansenligaste staty, som hittills rests i vårt land". Ryttare med häst, men utan postament och sockel vägde sålunda 3.259 kg och var 5 meter och 6 cm i höjd.


Uppförandet av en staty över Karl IX, grundaren av det första Göteborg på Hisingen, tillkom främst på privat initiativ. Ledande i det arbetet var översten Albert Jacobsson vid Göta artilleriregemente, som själv både kontaktade den tilltänkte skulptören John Börjesson och ledde insamlingen av penningmedel. Göteborg var vid denna tid inte särskilt rikt försedd med offentliga konstverk; det fanns egentligen bara fyra: Gustav II Adolf-statyn, som tillkom 1854, Bältespännarna 1859, "Johanna i Brunnsparken" 1883 och John Ericsson-statyn 1899. Börjesson var verksam vid Konstakademien i Stockholm, men hade sina rötter i Tölö i Halland och hade som ung haft viss anknytning till Göteborg. Vid denna tid var han närmast att betrakta som "nationalbildhuggare" och hade bland annat åstadkommit statyerna av Nils Ericson vid Centralstationen och Axel Oxenstierna vid Riddarhuset i Stockholm, Karl X Gustaf på Stortorget i Malmö och Magnus Stenbock i Helsingborg. Efter en tveksam start visade det sig att insamlingen gick snabbare än förväntat och på tre månader fick man ihop de 75.000 kr som behövdes. Staden åtog sig att bidra med medel för sockeln till statyn.

För att skaffa sig en bild av hur ryttarstatyn bäst skulle kunna placeras körde man omkring med en av pappskivor och bräder konstruerad "provryttare" på olika centrala platser i staden. Bild från Stadsmuseets samlingar.
Betydligt svårare var det att komma till beslut om var den väldiga ryttarstatyn skulle placeras. Många förslag diskuterades, bland annat vid Färjenäs (platsen för Karl IX:s Göteborg) och på Drottningtorget, men man lyckades småningom enas om Kungsportsplatsen. Men även där fanns förespråkare för olika placeringar. Det blev till slut så att den ställdes "mitt i gatan", som vid denna tid ju inte var särskilt hårt trafikerad, vackert synlig från både Kungsportsavenyn och Östra Hamngatan, och vänd mot den öppna platsen, alltså med ansiktet åt öster. De många turerna i Karl IX-statyns tillkomsthistoria har tidigare väl skildrats i en artikel "Kopparmärra" av Maja Kjellin. Hur det kom sig att en stridshingst i brons fick detta synnerligen inkorrekta folkliga namn är dock fortfarande höljt i dunkel.

Hur som helst, under stor pompa och ståt och i närvaro av majestätet Oscar II, iklädd storamiralsuniform, invigdes statyn den 7 september 1904. "Med sin väldiga, klangsköna stämma, som lät hvarje ord nå fram äfven till de aflägsnaste skarorna af åhörare" höll konungen ett kort tal, varefter landshövdingens hustru, friherrinnan Lagerbring "framträdde till statyns fot och drog ned täckelset från den präktiga stoden". Körer sjöng, musikkårer spelade och folkmassorna hurrade. Förhoppningsvis ramlade inte några av de djärva ungdomar, som tagit kringliggande tak i besittning, ner under hänförelsen.

Hovfotografen Aron Jonason och många andra fotografer var flitigt i elden och deras bilder från avtäckningen spreds i dagspress, tidskrifter och inte minst som vykort av olika förlag.

Täckelset faller från Karl IX-statyn den 7 september 1904. Bild Aron Jonason. Från Stadsmuseets samlingar.
Under drygt 30 år stod sedan ryttarstatyn på sin sockel på sitt podium där mitt i gatan. Med åren ökade både bil- och spårvagnstrafiken och det blev alltmer uppenbart att statyn hindrade dess framfart, den skymde sikten och det var svårt att komma åt att beundra konstverket på nära håll. Och nära fick man gå om man ville läsa de långa inskriptionerna, som finns på sockelns alla sidor. Lättast att läsa - fast kanske svårast att tyda - var inskriptionen på verkets främre kortsida "Jehovah solatium meum" (Gud min tröst; Karl IX:s valspråk).

I mitten av 1930-talet ökade kraven på en flyttning av statyn. Men än en gång och med förnyad kraft kom diskussionen igång om varthän den skulle flyttas. Både i officiella motioner och i talrika insändare framfördes Kungstorget, platsen vid Stora teatern och Kungsladugård som alternativ. Förespråkare för Centralstationen och Färjenäs fick nytt liv. Ånyo körde man omkring med en pappmodell på vagn för att hitta rätt placering. Men beslutet blev att rulla statyn tvärs över gatan, vända på den och ställa upp den på sin nuvarande plats. Nedmonteringen inleddes i november 1935 och den invigdes på sin nya plats den 5 mars 1936. Åsikter har även efter detta framförts att placeringen inte gör konstverket full rättvisa, det vänder sin "bästa sida" bort från den öppna platsen. Så kanske ha ekipaget ännu inte kommit till ro. Här och var i skriverier om statyn citeras en okänd skald
                           Min arma staty, där trafiken stockats,
                           den får visst ej ro förr'n den hamnar på Wockatz.

Men så var det detta med Minnesbladet. Maja Kjellin skriver något förvånande "Till invigningen utkom dessutom en exklusiv trycksak, endast utgiven i tre exemplar. Detta Minnesblad återger i sammandrag Carl IX:s historia och den stora ryttarstatyns tillkomst och beskrivning". Fullt så exklusiv var nog ändå inte upplagan: förutom mitt exemplar äger Stadsmuseet minst fyra exemplar, UB Göteborg minst ett och tre ligger ute till försäljning (i prisläge 200-300 kr) på nätet. Men både i Kungliga bibliotekets samlingar och i LIBRIS lyser det lilla häftet med sin frånvaro.
_______________________________

Kjellin, Maja: "Kopparmärra". - Göteborgs historiska museum, årstryck 1963 (sid. 93-109).
Öhnander, Bengt A.: Ryttaren som aldrig får ro. - Göteborgs-Posten 1993-05-27.

måndag 2 september 2013

Den inbitne Ane Randel

Idag är det nog inte många som känner till journalisten och författaren Ane Randel, som oftast dolde sig bakom pseudonymer som "Den inbitne" eller "Ane den gamle". Men i dessa spalter, som har en viss förkärlek för glömda storheter, finns det ändå skäl att ge honom lite plats. Han har dock lämnat ett visst avtryck i den litterära göteborgshistorien.

Ane Randel (1879-1952) var värmlänning, fadern var regementspastor och farfadern var den frejdade professor Andreas Randel (1806-1864), framstående violinist, kördirigent och kompositör, kanske nuförtiden mest ihågkommen för att han arrangerade musiken till sånglustspelet Värmlänningarna. Efter några års studier i Uppsala ägnade Ane Randel resten av livet åt tidningsmannabanan, kombinerat med ett ganska fritt författande över skilda ämnen, dock oftast med en lätt ironisk touche och med en viss förkärlek för kulinariska eskapader i egna och andras köksregioner. Han var större delen av livet bosatt i Stockholm, men gjorde Göteborg den äran några år i slutet av 1910-talet. Förutom eget skrivande sysslade han en hel del med översättningar och fick beröm för tolkningarna av Villons Stora testamentet (1920) och Molières De löjliga preciöserna (1928). Han redigerade också en tidskrift Votum, som dock endast utkom med fyra nummer 1931. Mest innehöll den kritiska artiklar mot stat och myndigheter och aktuella teaterstycken, allt mot en solid konservativ värdegrund.

Ane Randel, strikt avporträtterad i Åhléns "Svenskt författarlexikon" (1942)
och i ett något friare manér av Ulf Sveningson i "Bolsjeviken i kolboxen" (2007).
Under åren i Göteborg skrev han främst för Göteborgs-Posten och var 1916 med om att starta eller var rent av den som skapade tidningens sedan dess återkommande sida Världens gång, karakteriserad av ett visst avstånd till de braskande dagsnyheterna och med ambitionen att låta de små händelserna spegla tidens gång. Ända till helt nyligen var det också Randels glasögon, om än i med tiden något modifierad form, som prydde sidans huvud.
 
 
Den versbetraktelse Invokation, som fick inleda den allra första Världens gång den 11 mars 1916 slår an tonen, både för Världens gång och för Randels övriga författarskap:
 
                                                 Världens gång ut'för mitt fönster
                                                 jag till rov åt pennan ger.
                                                 Tagen er i akt, små höns där
                                                 för en bistrare Tegnér.
                                                 Snobbar, busar,
                                                 kvinns med blusar
                                                 eller utan - allt jag ser.
 
Det främsta resultatet av göteborgsåren, som enligt Hansson-Wedels historieskrivning i Bolsjeviken i kolboxen till stor del tillbringades vid ett fönsterbord på Grand Hotel Haglund, var dock kåserisamlingen Myrrha och malört. Snällt och elakt från Göteborgs horisont, utgiven på Bonniers 1917.
 
 
Det mesta av kåserierna har dock mist sin fräschör vid det här laget. Han skriver bekymrat om svårigheterna för en stockholmare att anpassa sig till det göteborgska vädret, förstår inte invånarnas fotbollsintresse och slarviga klädsel och de många damer som han spanar in på Bräutigams, Vollmer-Meeths och Trädgårdsföreningen faller heller inte riktigt på läppen. Bäst är han i interiörerna från böckernas värld med sin - förmodligen mycket träffande - karakteristik av bibliotekarierna på Stadsbiblioteket
 
Mitt i den driftiga sjö- och handelsstaden Göteborg ligger Stadsbiblioteket, mitt i sorlet och larmet breder sig stillheten i böckernas aristokratiska värld ... Stånduret snett under Pontus Wiknersreliefen hackar ut tiden i sekunder ... Det kan hända, att vid ett av dessa enkla bord, som rycka fram i preussisk paradmarsch mot referensbibliotekets tunga gammaldags fästningsmurar födes den tanke som skall bära nästa generation framåt och uppåt
 
Men vem skymtar i dörren till det allra heligaste? En man med så omsorgsfullt vridna mustascher, att man får en stickande förnimmelse i själens ömmaste skinn. Var lugn - den mannen sticks inte. Tro heller icke, att han schackrar i korta varor. Det är överbokmalen d:r Wåhlin ... Nu blir en förhistorisk profil synlig, docenten Sverker Eks, kartläggaren av den blide Franzéns poetiska dälder ... Men in i läsesalen kommer en liten säker svartmuskig man. I famnen bär han en packe böcker med samma ömsinthet, varmed en nybliven fader lyfter sin förstfödda. Eller kanske är det den vördnadsfulla respekten hos översteprästen, när han i månaden Nisan öppnar det heliga skåpet och lyfter ut Thorarullarna för att visa dem för synagogans troende? Det är alla forskares tjänstvillige Ariadne genom boklabyrinten, d:r Aberstén ... Världens längste och magraste professor, d:r Lagercrantz, beställer med gravlik rullbas ned Aristofanes' komedier i den stora fotografiska papyrusupplagan ... Inne vid  tidskriftshyllan under väggmålningen står professor Hesselman, ungdomlig till gestalt som en student med A i mogenhet, och fördjupar sig i den sista uppsatsen i Arkiv för apornas filologi ... Och professor Helge Almqvist, unghögerns f d Uppsalariddare, långt efter det Geijerska avfallet sjunker ned vid ett bord, pejlande efter en mening i prästeståndets protokollet från salig biskop av Wingårds tid.
 
Mest njutbar är dock Randel i sina kulinariska kåserier, samlade i små volymer med titlar som Vid spisel och spett, Vid gryta och grill och Från källare och kök, utgivna i slutet av 1920-talet. Här blommar han ut i en kärleksfull prosa, som man faktiskt kan ha nöje av även idag. Så här kan det låta
 
Under det år, jag tillbragte i Göteborg hörde det till det tämligen tungusiska livets få, men strålande fest- och ljuspunkter att ibland om fredagarna äta lunch på Haglund. Min stående rätt därvid var kokt pinfärsk piggvar med smör och pepparrot. På matsedeln stod naturligtvis inte något så simpelt upptaget, och hovmästaren försökte alltid persvadera med hollandaise-, rémoulade- och andra såser, som bara äro ägnade att ta bort den underbara havssmaken hos denne fisk, som helst bör kokas i på fiskeplatsen uppytsat havsvatten. Om sedan källarmästaren har kvar en källarsval Berncasteler, som vid alla makter icke får vara äldre än världskriget, så kan man bestå sig den sällsamma sensationen att uppleva en - marin. Närmare kan man i varje fall icke som landkrabba komma skummet av Poseidons hästar, när de frustande stampa sig fram över det vinfärgade havet.
 
Och en mer vällustig beskrivning av hur man lämpligen förtär ostron har i varje fall undertecknad aldrig träffat på.
 
Men så här går den till väga, som vet, att ostronen förtjäna älskas för deras egen skull. Första regeln: inga fruntimmer i matsalen! Öppna ostran, men först i det ögonblick hon skall förtäras, alltså icke i köket, utan på tallriken. Välj alltid utsökta, feta, köttiga sorter och övertyga er riktigt säkert om, att hon var levande i dödsögonblicket - om paradoxen tillåtes. Detta sker genom att lätt vidröra kanten av gällamellerna, då dessa genom reflexrörelse hastigt draga sig tillbaka. Ostran brytes alltid mot det djupa skalet, där all "saft" uppfångas. Nu lossas ostran hastigt från skalet och föres genast utan vidare agremanger till munnen, där hon avbites mitt igenom levern - som bildar huvuddelen av "kärnan" - och tuggas. Om föremålet motsvarar, vad ni har rätt att vänta av det, bör ert tandkött samtidigt dyka ned i ostronskalet, medan munhålan översvämmas av "saften". Dröj så ett ögonblick i denna ställning, res er därefter och drick ostronsaften med efter anlag och förmåga vällustiga drag - precis som på gamla holländare över motivet "ostronätaren".
 
Från ostronens hemort på jorden, Cancale i Bretagne.
______________________________________
 
Hansson, Anders; Wedel, Kristian och Sveningson, Ulf: Bolsjeviken i kolboxen och andra historier. 90 år med Världens gång-sidan i Göteborgs-Posten, 2007.

fredag 23 augusti 2013

Oscar II:s äventyr på Linnégatan

Många göteborgare har någon gång hört talas om att "gamle kungen" Oscar II hade hemliga kärleksmöten i ett hus på Linnégatan. Om uppsatta personer går det dock ofta skrönor och det är inte alltid lätt att veta sanningshalten i dessa. I synnerhet som mediabevakningen kring förra sekelskiftet inte var på långa håll så intensiv eller närgången som idag.

För inte så länge sedan gav Maria Görts, som är byggnadsantikvarie och konstvetare och själv bosatt i det aktuella huset - Linnégatan 9 - ut en liten skrift, där hon försöker komma till rätta med historien och skrönorna. Det är trevlig läsning. Boken behandlar både hur de aktuella kvarteren kring Linnégatan byggdes ut i slutet av 1800-talet, fastighetens tillkomst, vem som har bott där och hur den överlevt olika ägare, renoveringar och förändringar. Och så då historierna om Oscar II.

 
Kontrollerbara fakta är följande: huset Linnégatan 9 uppfördes de sista åren av 1890-talet och stod färdigt 1899. Huset uppfördes av byggmästaren Nils Vilén, som också ägde flera andra fastigheter i området. Boende finns första gången registrerade i adresskalendern för 1899. Huset var pampigt till sitt yttre och än mer när det gäller utsmyckningen av ett antal paradsalar på flera våningsplan. Här fanns stuckaturer och takmålningar, vackra takkronor och kakelugnar, marmorerade väggar i trapphuset och kristallglas i fönstren.
 
Den i ett otal sammanhang traderade berättelsen säger därutöver att Vilén egentligen agerade bulvan åt Oscar II och att kungen ägde huset, och i så fall rimligen hade sin hand vid husets uppförande och våningarnas inredning. Lägenheten på andra våningsplanet hade ingen hyresgäst utan på dörren sägs ha funnits en skylt med texten Rederiet för ångaren Sofia. Något sådant rederi skall inte ha existerat utan uppgiften har tolkats som en skämtsamhet på drottningens bekostnad. Och denna våning skall kungen ha använt för sammankomster med sina göteborgska vänner men också för hemliga möten med sina älskarinnor.
 
Kungens erotiska eskapader
När det gäller Oscar II:s företrädare på tronen, hans far Oscar I och hans bror Carl XV, finns en rik flora av berättelser och skrönor, som behandlar kärleksaffärer både med hovet närstående "fina damer" och med kvinnor längre ner på den sociala skalan. Allt är säkert inte sant men hälften räcker väl. Så Oscar II hade en gedigen tradition av kungliga utomäktenskapliga förbindelser att falla tillbaka på. Många namn har nämnts som hans älskarinnor, bland de mera uppmärksammade skådespelerskorna Magda von Dolcke, Marie Friberg och Ellen Hartman i Stockholm. Med Friberg hade han i varje fall två söner. En annan vacker dam, Emma Hammarström, fick kungen syn på i biljettkassan på Nationalmuseum och med en av drottning Sofias sömmerskor hade han också en förbindelse. Båda damerna födde döttrar, som blev framstående aktriser och fick sin utbildning bekostad av kungen. Betydligt osäkrare är uppgifterna att konstnären Ivan Aguéli, ägaren till Julita gård Arthur Bäckström och kabinettskammarherren och Götaverken-grundaren James Keiller skulle ha kungligt blod i ådrorna. Men James Keiller ser verkligen på foto ut som en kopia av Gustaf V.
 
Kung Oscar II på kungaslupen Drotts kommandobrygga utanför Marstrand, omgiven av nästan bara vackra damer. Foto Aron Jonason ur dennes "Drottminnen från Marstrand", 1908.
I stort sett årligen sedan slutet på 1880-talet besökte Oscar II Marstrand med sin jakt Drott, och syntes där ständigt omgiven av sköna damer (och en och annan stilig herre). "I Marstrand flockade sig Göteborgs societet kring kungen, och framför allt kvinnorna ville vara nära honom, väl medvetna om hans och hans närmaste mäns stora aptit på damer - gifta som ogifta" skriver Maria Görts. Det förefaller väl inte osannolikt att sommarkontakter etablerade i Marstrand sedan under andra delar av året följdes upp i Göteborg. Och enligt de florerande berättelserna skall alltså kungen under sina sista 10 år (han dog 1907, 78 år gammal) ha haft paradlägenheten på Linnégatan 9 som bas för sina kärleksäventyr (eller vad man ska kalla det som den drygt 70-årige och under åtminstone sina sista 2-3 år ganska sjuklige, monarken hade för sig). I varje fall gjorde han täta göteborgsbesök denna tid, ofta för att hälsa på sin vän från somrarna på Marstrand, konsul Carl Olof Wijk. Hemligheten om kungens kvällsbesök på Linnégatan tycks ha varit vida spridd bland göteborgarna, men i offentligheten höll man tyst.
 
Några kvinnor har nämnts som kungens göteborgska älskarinnor, den ena var en känd sångerska vid Stora teatern i Göteborg, den andra en herrskapspiga i staden. Båda ska ha fått barn med kungen. Rykten finns också om att kungen hade förbindelse med en "badmadam" eller möjligen tvätteriidkerska i Marstrand och med denna hade en son, som till utseendet också var anmärkningsvärt lik Gustav V. Denne skall ha haft anställning som brevbärare i Göteborg. Om detta har Franclin Perlitz och AT Nyström lämnat mer detaljer i en artikel i tidskriften Vi från Vega.
 
Skrönorna om djävulsansiktet
En vida spridd berättelse talar om att byggmästaren och ägaren av fastigheten Linnégatan 16, belägen tvärs över gatan från nr 9, av moraliska eller andra skäl blivit så upprörd över kungens kärleksaffärer att han i fasaden lät mura in ett grinande djävulsansikte. Tanken var att detta skulle vara det första som kungen såg när han på morgonen drog undan gardinerna efter nattens övningar. Och otvivelaktigt är det så att högst upp under taket fanns ett (eller möjligen två) djävulsansikten.
 
Fasaden till Linnégatan 16 med sitt grinande djävulsansikte högst upp under taknocken. Bilden tagen 1978.
Ur Lena Carlssons "Textillärare Carlssons Göteborg", 1989.
Problemet är dock att - så vitt jag kunnat utröna - Linnégatan 16 uppfördes ett par år tidigare än "kungahuset" tvärs över gatan. Adresskalendern tar upp boende åtminstone ett år innan man flyttade in på Linnégatan 9. Det går förstås att spekulera i att djävulsansiktet ändå har samband med kungens förehavanden: att byggmästaren FO Peterson kände till kungens planer redan när huset byggdes eller att frisens blomsterslingor kompletterades med ansiktet vid ett senare tillfälle. Det kan inte heller uteslutas att ansiktet hamnade där av andra orsaker: byggmästaren räckte kanske ut tungan åt sina kollegor i byggbranschen - det måste ha rått stor konkurrens om att få bygga på de attraktiva tomterna när Linnégatan lades ut på 1890-talet. Eller kanske ville han "djävlas" i största allmänhet. Ingrid Wirsin skriver i GP juni 1985 att "fula gubbar" skulle ha suttit på flera Linnégatshus.
 
Huset Linnégatan 16 revs 1985 och därefter uppfördes den fastighet, som finns på platsen idag. Och vart tog då djävulsansiktet vägen? Ja här finns en del uppgifter, dock svårtolkade. Ingrid Wirsin anger att den skulle ha tagits tillvara av en privatperson, men skriver samtidigt att den satt placerad i anslutning till husets ingångsportal, vilket knappast stämmer. Hur som helst - någon, kanske husets nuvarande ägare, har låtit mura in en kopia av djävulsansiktet strax ovan gatuplanet, där det idag ligger ett apotek. Så kan historien - eller möjligen en god skröna - också bevaras! 

 
Maria Görts bok finns inte i bokhandeln. Den som vill komma över ett eget exemplar kan vända sig direkt till henne, hon kan nås på e-postadressen mariagorts@hotmail.com. Den kostar 100 kr.
_________________________________________
 
Barck, Sven Eric: Kungligt skvaller genom tusen år, 2000.
Beckman, Margareta: Kungar, drottningar, älskare och älskarinnor - konvenansäktenskap och kunglig sängkammarfröjd, 2012.
Görts, Maria: Oscar II:s hus fyller 110 år (1899-2009), 2009.
Nyström, AT: När Gustav V bar ut posten i Vegastaden. - Vi från Vega nr 57.
Sundberg, Ulf: Kungliga släktband, 2004.
Wirsin, Ingrid: Fula gubben räddas. - Göteborgs-Posten 1985-06-25.

tisdag 23 juli 2013

Mer om brottningarna på Cirkus

För ett par månader sedan (2013-04-19) skrev jag ett inlägg om visorna i det lilla häftet "Masthuggs-Indianens Poesi-Album". En av dem handlade om "Brottningarna på Cirkus" och den har föranlett en del grävande i tillgängliga källor. Så här lyder en del av - den faktiskt ganska roliga - texten till visan. Melodin skall vara "När sola i väster sig sänker".

Nu brottning vi fått här i staden
...
För det är ju något som duger och drar
Att se när dom "livtag" och "halv Nelson" tar,
De aktar sej bara för "flygande mara"
För de' ä' de' värsta dom har.
...
När presentationen var över,
Boulanger och Lindberg framkom,
Hur slutet där blev jag behöver
Väl inte för er tala om.

När Lindberg tog livtag om Boulangers ben,
Sen kapplöpning blev det omkring hela scen,
Vi ropa och skratta "å håll er på matta",
Men de' va' som tala te sten.

Och uti nästföljande brottning -
Beck-Olsen med Romoff nu stred -
Herr Romoff han ble' "Luftens Drottning"
Och ramla på skuldrorna ned.

Och jätten Antonovitsch hade fått två
För att under kvällen få  träna sej på
...

Brottningens historia
Brottning är förmodligen en av de äldsta "sporterna" i mänsklighetens historia. Den fanns både i Grekland och Rom (man talar i dag fortfarande om "grekisk-romersk brottning" som en särskild stil) och i andra gamla kulturer. Formerna har utvecklats olika i olika delar av världen: i Japan bedrivs den säregna sumobrottningen och på Island finns glima. I Europa fick intresset för brottning ett uppsving de sista decennierna av 1800-talet. Dels i form av professionell brottning (det som utvecklades till dagens wrestling), dels som amatörbrottning. Brottning var med redan i de första olympiska spelen i Aten 1896. Svenska brottningsförbundet bildades 1909.

Under decennierna kring förra sekelskiftet blev det populärt med turneringar med professionella brottare, ofta reste dessa runt Europa som resande cirkussällskap. Med professionaliteten var det kanske inte alltid så bevänt, men brottandet skedde helt klart mot ekonomisk ersättning och som ett av dåtidens förhållandevis fåtaliga folknöjen. Det var inte ovanligt att lokala "starka män" lockades upp på scenen för att brottas med de professionella, och ibland kröntes sådana insatser med framgång. En i Göteborg berömd sådan kamp utspelades 1896 på Gamla Idrottsplatsen mellan den turkiske sultanen Abdul Hamids "hofbrottare" Mehmet (Memish) Effendi och den göteborgske slaktaren Karl Fredrick "Våran" Gustafsson. Mycket finns skrivet om denna kamp och denne man, som också hann med att vara GAIS ordförande under en 10-årsperiod, och skall inte upprepas här. Men det enorma intresset för "Våran" Gustafssons segerrika match mot Mehmet - över 10.000 personer skall ha sett den - visar på den professionella brottningens starka ställning i folkmedvetandet vid denna tid.

Många av de kringresande brottarna var säkert stora scenpersonligheter. De tycks främst ha varit östeuropeer, skandinaver och fransmän. De hade ibland tagit sig artistnamn som Pierard le Colosse, Petischou och Daumas, men ofta var deras egentliga namn tillräckliga för att få motståndarna att bäva: Carl Abs, Ladislaw Pytlazinsky, Antoni Pierri, Bech-Olsen, Pengal, Urban Cristoph, Antonovitsch, Cyganiewics, Poddubni och G. Boulanger.

Några av portalfigurerna vid brottningsturneringarna i Göteborg 1907-1909.
Fr v den segerrike och fruktande dansken Bech-Olsen, polacken Antonovitsch och fransmannen Boulanger.
Fotot av Bech-Olsen från Köge Byhistoriske Arkiv.
Göteborgska turneringar
Bortsett från enstaka notiser i dagspressen kring matcherna är inte mycket bevarat i tryck från dessa brottarturneringar, men på UB i Göteborg finns ett par Minnes-Album från brottareturneringen om Europamästerskapet 1907 och 1909 samt ett program från en turnering 1908. Man läser i förordet:

Professionella brottare af god förmåga finna intresse för sin konst i så godt som alla delar af världen ... Genom de stora summor goda brottare kunna förtjäna, har deras antal betydligt ökats på senare år och konkurrensen har äfven i detta yrke alltmer tillspetsat sig. Härigenom har brottningskonsten, särskildt grekisk-romersk brottning, kommit på en hög ståndpunkt. På samma gång som spänningen varit driffjädern och delvis gjort professionell brottning till affär, har förtjänsten varit ett medel till att ägga brottarna att utveckla sina anlag och möjligheter, och därmed har yrkesbrottning i allmänhet kommit så betydligt framom hvad amatörer kunna prestera på mattan.
 
De deltagande brottarna beskrivs utförligt och deras kvaliteter framhålles på ett sätt som kanske mer påminner om föremål i en auktionskatalog än i en idrottskavalkad. Om Pierard le Colosse framhålls det att han "är den 'viktigaste' av de härvarande kämparna och en bland de tyngsta af alla brottare. Han är 37 år gammal, väger omkring 150 kg. Han håller följande mått: längd 186 cm, bröstomfång vid inandning 144 cm, vid utandning 126 cm, hals 47 cm, överarm 46 cm". Om Pytlazinsky sägs det "har en den mest tilltalande teknik ... iakttager det mest exemplariska lefnadssätt - hvilket ej kan sägas om alla professionella på mattan". Om Petischou "brottas i betraktande af sin ej ansenliga kroppsbyggnad ganska effektivt. Han är synnerligen harmoniskt utvecklad". Om Boulanger "är en af de elegantaste brottare, som visat sig vid täflingar i Göteborg. Han brottas synnerligen vackert, särskildt äro hans parader tilltalande".

Bech-Olsen
Dansken Bech-Olsen är möjligen värd ett särskilt kapitel. Han beskrivs i ett inlägg på nätet som "een af de mere farverige personer fra Köges historie". Han föddes 1866 och dog 1932, utbildade sig först till murare, sökte sig till Hamburg, avancerade till byggmästare och var med om att bygga nöjeskvarteren vid Reeperbahn. Sedan firman gått i konkurs insåg han att det fanns mer pengar att tjäna på brottning än på husbyggande. Kulmen i hans karriär inträffade kring 1900, då han besegrade "den frygtelige Graeker" Antonie Pierri och därigenom blev världsmästare i tungviktsbrottning. Han reste runt med professionella brottarsällskap i Europa och deltog också i turneringar i USA. Efter hemkomsten skrev han boken "Min Amerikafaerd" (1900), en dåtida bestseller. Han uppnådde efter hand en omåttlig popularitet i Danmark, hade kafé på Vesterbro i Köpenhamn "med en vaeldig omsaetning af våde varer" och blev småningom cirkusdirektör för en kringresande cirkus. Åtminstone vid ett tillfälle besökte denna också Göteborg och Lorensberg. Det diktades visor till hans ära, cigarrer döptes i hans namn och han blev den ende "dansker af folket" som fick sin bild på en tändsticksask. I Göteborg deltog han i åtminstone en av turneringarna 1907-09 (han var då 42 år och möjligen i slutet av sin aktiva brottarbana). I programmet står det "har kastat flere hundra brottare ... torde för sina år vara en tämligen enastående förmåga. Bech-Olsen är f ö en gärna hörd sångare och en man med stor belefvenhet".

Tändsticksask från Kjöbenhavns taendsikfabrik
I en annan notis på nätet berättas om Bech-Olsens kamp 1896 mot den ovan nämnde "hofbrottaren" Mehmet Effendi. Kampen ägde rum i Köpenhamn
 
Den rymliga trädgården till luststället "St Thomas" i Köpenhamn var proppfull af människor ... Bech-Olsens motståndare, en synnerligen välbyggd och kraftig man tycktes i styrka vara Bech-Olsens jämlike, och i smidighet kom han honom mycket nära, men vad som fattades honom var danskens lugna beräkning och öfverlägsna teknik ... Han angrep ytterst häftigt under kampens första hälft, och det var påtagligt att de många misslyckade angreppen tröttade honom mycket. Han bet ihop tänderna och svetten pärlade från hans panna ... I en half timme kämpade de utan resultat till dess att Bech-Olsen plötligt ändrade taktik. Han begynte nu angripa, och snart låg turkens ena skuldra tryckt mot golfvet ... Det knep emellertid hårdt för den danske kämpen under några ögonblick. Denne låg med sin ena skuldra mot golfvet och Memisch prässade den andra allt längre ned. Till sist fattades blott några tum, och det gick som en suck genom människohopen, men nu samlade Bech-Olsen hela sin jättekraft och vände sig om så att turken fick släppa taget. Publiken jublade. Efter denna kraftyttring blef kampen alt vildare, och det var klart att afgörandets stund nalkades. Så skedde också ... Denna kamp var den hårdaste Bech-Olsen haft att utkämpa och han var så medtagen att han var nära att svimma ... Snart var han dock åter vid full vigör och kunde motta sina landsmäns ovationer.
 
Slutklämmen i detta referat kanske inte skulle platsa i dagens tidningsprosa
 
Turken lär vara en frenetisk muhamedan, som til dags dato tillskrivit Allahs synnerliga nåd sina segrar. Härpå tyder ock det faktum att han bär en amulett om halsen. Kanske - säger Politiken witzigt nog - skall resultatet af söndagens brottningskamp åstadkomma ett omslag i hans religiositet, så att det kan sägas att Bech-Olsen i dubbel mening omvändt en muhamedan.
 
Bech-Olsen på samlarbild från sannolikt senare delen av karriären
Foto från Köge Byhistoriske Arkiv
För den särskilt intresserade kan det nämnas att en kort filmsekvens av en brottningskamp, där Bech-Olsen möter fransmannen Poul Pons, finns bevarad i det danska filmarkivet, filmen kan nås under adressen http://www.dfi.dk/faktaomfilm/film/da/31039.aspx?id=31039. Tafflig kvalitet men verkligen ett tidsnära dokument.
 
Slutligen, den Lindberg, som omnämns i visan kan möjligen vara gävlebrottaren Knut Lindberg, som efter avslutad brottarkarriär startade och drev Cirkus Lindberg. Brottaren Romoff  har inte gått att säkert identifiera.
 
Tack till Per Martinsson för värdefulla bidrag.
_______________________________________
 
Dansk Biografisk Leksikon (Magnus Bech-Olsen).
Kihlberg, Morgan: Brottningens historia och legendariska brottare, 1977.
Minnes-Album från Brottareturneringen i Göteborg den 1-29 februari 1908.
Minnes-Album från Brottareturneringen om Europa-Mästerskapet 1907 och 1909 i Göteborg.
Strandner, Lennart: Lorensbergs cirkus 1884-1969, 2008.
Tidningen Tammerfors 1896-10-10 (referatet av Bech-Olsens match mot Mehmet Effendi).

fredag 31 maj 2013

Typiskt Göteborg?

För ett par veckor sedan kom en bilaga med Göteborgs-Posten där Kristian Wedel och medarbetare hade samlat "de 200 mest götebosska" personerna, orden, byggnaderna, företeelserna. 200 för att tidningen i år är just 200 år gammal. Roligt initiativ men som alla listor har var och en säkert sina invändningar. Toppen är inte mycket att säga om: Sonya Hedenbratt och Sten-Åke Cederhök förmedlade på sin tid verkligen "göteborgskheten" och Chalmerskortegen är ju i varje fall en kär tradition. Men ju längre ner på listan man kommer desto fler invändningar dyker upp, särskilt mot en del av de medtagna personerna. Främst bland det jag saknade var den Malmska valen på Naturhistoriska museet, överväldigande och unik. Jag hade vidare gärna sett att Charles Felix Lindberg fått plats - det var ändå hans pengar som bekostade ett antal av de 200 numren på listan. Unikt göteborgska är också alla de inristade namnen på författare och statsmän i SA Hedlunds berg på Hisingen.

Diskussionen kring vad som nu kan vara typiskt göteborgskt föranledde mig att ta fram en liten bok med titeln just Typiskt Göteborg, utgiven på Bonniers 1968. Det är en liten behändig vacker trycksak försedd med mestadels charmerande teckningar av Svenrobert Lundquist (senare prefekt på Valand och chef för Konsthallen). Boken har stått på min hylla säkert ett par decennier, jag har bläddrat i den någon gång men inte läst den på allvar. Men det gjorde jag nu - och blev både förbryllad och
skeptisk: skulle detta verkligen vara typiskt för Göteborg?

 
Det författaren har gjort är att leta upp ett svit av udda och ofta drastiska berättelser ur Göteborgs historia, möjligen till en del sanna (dock utan att källan anges), blandat med skrönor av oklar sanningshalt och här och där uppenbara felaktigheter. Det handlar om supande och horande biskopar, präster, poliser och andra stadens styresmän, om skökor, mördare, slagsmål och avrättningar. Vad av allt detta som skulle vara typiskt för Göteborg är inte helt lätt att begripa. Författaren är möjligen mest ute för att provocera, något som ju var på modet åren kring 1968.
 
En poäng är dock att författaren lyfter fram och kommenterar skalden Wadmans bouppteckning, som han kallar Den vackraste göteborgsdikten och avslutar "Ogift. En liten soffa. Två stycken takpannor. Ingen säng. - Ett brännvinsglas. Men ingen tallrik. - Inga andra böcker än sina egna".
 
Och Pappa Dubb får en anmärkningsvärt mild behandling. Dessutom ett härligt porträtt i Lundquists speciella manér.
 
 
Och vem var då författaren? Rune Olausson (f. 1933) hade vid tiden för publikationen av Typiskt Göteborg publicerat ett par romaner, varit musikkritiker och medverkat i radio och TV. Senare gav han sig i kast med en bred publicistisk verksamhet, skrev bl a manus för TV-programmet Partaj, författade romaner, dikter och samhällskritik, skrev barn- och ungdomsböcker (delvis under pseudonym), översatte och introducerade klassiker. Möjligen gör han så fortfarande.
 
Boken bestods med ett antal nedgörande recensioner, den sågades verkligen unisont, såväl i Göteborg som Stockholm. "Det är en typisk plojförfattare" skrev Sven Schånberg med ett för tiden karakteristiskt språkbruk. "Till plojen hör att med bibehållen allvarlig min låta undslippa sig meningslösheter som vore de guldkorn av vishet". Bengt Anderberg går också hårt åt författaren, samtidigt som han passar på att ge en egen rejäl känga åt sin födelsestad "Staden är ingenting att sälja. Den är en tungusisk håla, gjord för urinvånare. Vad skall man visa en främling här? E 6:an söder ut eller norr ut?" Lars Lagerstedt i Svenska Dagbladet rubricerar sin anmälan "Bisarrerier om Göteborg".
 
Så läst och kommenterad får nu detta udda nummer i göteborgianasamlingen återgå till sin hylla och vila i frid.
________________________________________
 
Bengt Anderberg: Typiskt Göteborg? - Expressen 1968-10-23.
Bo Heurling (red.): Författaren själv. Bra Böcker, 1993.
Lars Lagerstedt: Bisarrerier om Göteborg. - Svenska Dagbladet 1968-11-06.
Sven Schånberg: En göteborgsploj. - Göteborgs-Posten 1968-10-17.

tisdag 28 maj 2013

Härlanda kyrkoruin

Ett av göteborgarnas mest bortglömda och ändå mest remarkabla byggnadsverk är ruinen efter den medeltida kyrkan i Härlanda. Man når den antingen via Munkebäcksgatan eller Härlandavägen, något hundratal meter NV om den moderna Härlanda kyrka, ritad av Peter Celsing och invigd 1958.

 
Kyrkans historia är intressant och spännande. Det som finns i skriftliga källor är dock mycket magert. Det viktigaste dokumentet är ett brev från Gustav Vasa den 28 augusti 1528, vari han stadgar att Härlanda kyrka, tillsammans med St. Olofs kyrka i gamla Lödöse och ett Helga kors kapell (som man inte känner belägenheten av) "må nedbrytes". Motiveringen var tvåfaldig: dels behövdes byggnadsmaterial till byggandet av kyrka i det av kungen prioriterade Nya Lödöse, dels kunde höjden, på vilken kyrkan låg, bli användbar för en potentiell angripare (läs dansken). Han skriver "om feyd påkomme, som gudht förbjudhe, komme thå samma kyrke och capell fijenderne til måtto stadhen under ögonen". Nedrivningen kom också till stånd; hur mycket av stenen som verkligen användes som byggnadsmaterial i Nylödöse är dock inte känt, man kan väl förmoda att också kringboende under tiden efter raseringen använde sten från kyrkan.
 
Under kommande sekel omnämns i ett brev 1692 från rådmannen i Göteborg Lars Böker till Olof Rudbeck att ruinen "ännu för ögonen wisas", men Cederbourg nämner inget därom i sin göteborgshistoria från 1739. Några år senare, 1747, finns dock en markering på en karta av S. Anthelius "rudera af Herlanda kyrka" (Stadsingenjörskontoret). Därefter inträder den totala tystnaden.
 
Hos kringboende var dock området känt som "Kyrkbacken", vilket inte hindrade att man lät området beväxas med sly och buskar och delvis fungera som avstjälpningsplats mellan potatislanden. I början av 1920-talet började man bygga villor på Bagargårdsbergens östsida i närheten av Stora Härlanda gård (som låg ungefär där den nya kyrkan ligger i dag). Möjligen togs vid dessa byggen en del sten från det gamla röset, i varje fall kom det till myndigheternas kännedom att den skräpiga kullen kunde gömma ett fornminne och på hösten 1925 kom en utgrävning till stånd. Området såg då ut som på nedanstående bild (ur Stadsmuseets samlingar).
 
 
Utgrävningen skedde i stor hast inför den stundande vintern och i pressen noterades att "sällan torde stadens arbetare ha jobbat med mera energi än nu. De unnade sig varken ro eller rast". Arbetet leddes av museiintendenten Carl R. af Ugglas, som "icke utan en viss förtjusning" berättade om det "synnerligen sällsynta fyndet". Efter utgrävningens avslutande iordningsställdes kyrkplatsen med ruinen till en park. En stenmur byggdes runt området och ett högt träkors restes i det tidigare koret. Nedanstående bild är från ett vykort daterat 1945, idag är träden uppvuxna och platsen lummig till sin karaktär.
 
 
Vad var det som grävdes fram?
Den framgrävda ruinen bestod av murrester i höjd varierande mellan 0.5 och 1.5 m. Kyrkan var inte stor, den mätte knappt 20 x 10 m och bestod av ett mot öster något avsmalnande rektangulärt långhus och ett kor med rak östvägg. Murarna var kraftiga, drygt metertjocka. Materialet är granit och det ansågs påfallande väl hugget. Inga spår av tegel kunde finnas. Kyrkan hade två portar, båda i långhuset, en på västra gaveln och en i sydgaveln, ett par meter från sydvästra hörnet. Koret var i sämre skick än ruinen i övrigt, man kunde egentligen inte sluta sig till några detaljer därifrån.
 
Av särskilt intresse ansågs vara resterna av en s k triumfbåge, öppningen mellan långhus och kor. Öppningen var smal, endast 1.3 meter, så församlingen kan inte ha sett särskilt mycket av prästernas agerande i koret. Ett par av stenarna till rundbågen hittades. På vardera sidan av rundbågen fanns sedan en uttagen halvrund nisch med måtten 0.4 x 1.2 m, omfattad med kraftiga stenlister. ”Utan tvivel ha nischerna omslutit eller rättare bildat bakgrund för var sitt sidoaltare” skriver af Ugglas.

Nischerna, den omsorgsfulla stenbehandlingen, den raka altarväggen och portalernas placering ansågs ha likheter med ett par kyrkor på norska Östlandet från 1100-talet. Af Ugglas menade att kyrkan har sitt ursprung från denna tid och mera hade påverkats från Norge än från kyrkor i det närmare liggande Skara stift. Eftersom någon ombyggnad av kyrkan aldrig skett ger ansågs murresterna ge en god bild av hur andra västsvenska kyrkor från denna tid kan ha tett sig.
 
Hur kyrkan sett ut i sin krafts dagar kan man inte säkerställa. Man kan förmoda att fönstren var få och små som på övriga medeltida kyrkor; några minimala glasfragment med spår av färg skall ha påträffats vid utgrävningen. Avsaknaden av tegel anses tyda på att taket bör ha varit ett plant trätak. I Stadsmuseets samlingar finns en (icke daterad eller signerad) skiss som visar ett möjligt utseende på kyrkan

I samband med utgrävningen påträffades på flera ställen, i anslutning till kyrkogrunden och murresterna, skelett. De var alla gravsatta så nära kyrkan som möjligt och med ansiktet mot den uppgående solen.
 
Sammanfattningsvis kan konstateras att vi i murresterna från den gamla Härlanda kyrka har kvar det äldsta byggnadsverket inom Göteborgs gränser, förmodligen tillkommet i senare halvan av 1100-talet. Det kan möjligen vara så att delar av kyrkomuren till Örgryte gamla kyrka är lika gamla, men huvuddelen är yngre. I takt med Göteborgs expansion har på senare år tillkommit ett antal medeltidskyrkor på Hisingen och i nordost (Björlanda, Torslanda, Tuve, Lundby, Angered och Bergum), men de anses alla vara från 1200-talet.

Den vänstra bilden visar ingången till långhuset från väster. Den högra bilden ingången till koret och den högra av de kring koringången placerade nischerna/sidoaltarna.
Kyrkoruinen och det iordningsställda utrymmet innanför den omgivande muren är väl värd ett besök. "Där härskar en egendomlig frid" skrev Claes Hylinger i en Spaning i Göteborgs-Posten 1991. "Nånting är det som påverkar en, och man går gärna in där. Stannar en stund och går vidare styrkt". Tyvärr måste man konstatera att själva ruinen idag är i begynnande sönderfall: stenar är lossryckta från murkrönen och det vackra korset slokar betänkligt och är murket i tvärarmen. Med rätt ledning skulle några arbetslösa ungdomar säkert på en vecka kunna återställa ordningen.
____________________________________

Claes Hylinger: Vandraren vid  ruinen. - Göteborgs-Posten 1991-07-21.
Medeltidskyrkan vid Härlanda. - Förslag om platsens ordnande uppgjort av arkitekt Anjou. - Göteborgs-Tidningen 1925-12-03.
Carl R. af Ugglas: Härlanda kyrka. - Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1926-02-06.
(Gunnar Wallin): 800-årig kyrkogrund framgrävd vid Härlanda. Göteborgs hittills äldsta kulturhistoriska minnesmärke bragt i dagen. - Ett fynd av sällsynt beskaffenhet. - Göteborgs-Tidningen 1925-11-08

onsdag 22 maj 2013

Kolerakyrkogården på Ranängsbergen

Den epidemiska koleran sköljde i flera vågor fram över Europa och Sverige under 1800-talet. För vårt land och för Göteborg blev epidemien 1834 den mest förödande. Till Göteborg kom smittan med ett fartyg, som anlöpte hamnen. Det var en exceptionellt varm sommar det året, långa perioder låg temperaturen över 30 gr och det bidrog säkert till smittans spridning. Epidemien startade den 26 juli, nådde sin kulmen kring den 15 augusti - då ungefär 100 personer dog om dagen - och var i stort sett över i början av september. Då hade nära 2.000 personer fått sätta livet till, en tiondel av stadens befolkning. För att gravsätta de avlidna så fort som möjligt anordnades i utkanterna av staden ett antal särskilda kolerakyrkogårdar. Sådana är kända från övre delen av nuvarande Övre Husargatan, på Levgrens äng, i Bräcka på Hisingen och i Angered, förmodligen användes fler platser. Kolerakyrkogården i Kallebäck anlades dock först i samband med epidemiskovet 1866.

Även i det som då kallades Ranängsbergen finns en kolerakyrkogård. Området hörde då till Örgryte socken och motsvaras i dag av västra delarna av stadsdelen Lunden; närmast ligger det radhusområde som kallas Pauli Backe. Vid krönet av St. Paulibacken står idag en sten som minner om den gamla kyrkogården.

Kolerastenen på krönet av St. Pauligatan. Texten går dåligt fram på bilderna, men på framsidan (vänstra bilden) finns ett inristat kors och orden "År 1834". På baksidan står det "Kolerakyrkogården på Ranbergen". Ristningen på framsidan är enkelt gjord och förmodligen från tiden då stenen restes. Texten på baksidan är prydligt inhuggen med bokstäver av modernare snitt.
Örgryte socken hade faktiskt redan 1831 vidtagit vissa åtgärder ifall den fruktade farsoten skulle komma till trakten. Bl a hade en speciell begravningsplats avsatts på Ranängsbergens södra sluttning, där bebyggelsen vid den aktuella tiden måste ha varit mycket gles. Man hade också beslutat att i händelse koleran bröt ut skulle fattigstugan utrymmas och istället upplåtas som sjukhus. Ekonomiska medel fanns också avsatta. Totalt inträffade under 1834 års epidemi 98 dödsfall i socknen, säkert främst "fattigt folk" i de tättbebyggda områdena. I september 1834 - när epidemien dragit över - noterades i Örgryte sockenstämmas protokoll:

Alldenstund antalet af de fattiga i församlingens fattighus genom farsoten förminskat sig och församlingen tog i betraktande nödvändigheten, att hafva ett sjukhus, i den händelse koleran ånyo skulle utbryta, beslutades att utpensionera de fattiga och uthyra fattighuset med villkor för hyresfolket att lämna detsamma om och när församlingen någon gång skulle finna det nödigt.

Exakta avgränsningen av den gamla kolerakyrkogården är inte känd, den omfattar dock huvuddelen eller hela stadsäga nr 9893. Området motsvaras av den mark, som ligger under den lilla trädbevuxna slänten där minnesstenen är placerad och sannolikt också under delar av St. Pauligatan just i kröken vid Överåsvallen.

Kartan från 1975 är svårläst då den både innehåller den äldre bebyggelsen i området (de kraftigare markerade husen) och den planerade nya bebyggelsen och den därtill hörande parkeringsanläggningen. Huvuddelen av den planerade kolerakyrkogården kan dock förmodas ha legat inom stadsäga 9893. Nuvarande minnessten markerad med röd prick. Nere till vänster syns mynningen av Valåsgatan. Överåsvallen ligger höger om kartutsnittet.
 
När radhusområdet Pauli Backe skulle byggas (1976-78) visade det sig att det planerade parkeringsdäcket skulle inkräkta på kyrkogårdsområdet. Efter krav från både Museinämnden och Riksantikvarieämbetet gjordes  därför i november 1975 en mindre utgrävning av det övre hörnet av det förmodade kyrkogårdsområdet. Ett 10 m schakt grävdes med en bredd av 1 m "ner till orörd nivå". Inga fynd som kunde härröra från begravningsplatsen påträffades dock. Skälen härtill kan förstås vara flera: det kanske trots allt inte var exakt här kyrkogården låg (de första kända kartorna över området med kyrkogården markerad ritades nästan 100 år senare), kyrkogården kanske inte användes i den omfattning man räknat med eller kanske just det hörn som undersöktes inte behövde utnyttjas för gravsättning
 
Det mesta av ovanstående är hämtat ur en liten skrift, som författades av undertecknad i anslutning till radhusområdet Pauli Backes 30-årsjubileum 2008. Den har aldrig varit till försäljning i bokhandeln. Om någon är intresserad har jag kvar något 10-tal exemplar, som jag gärna skickar mot 75 kr (inklusive porto). Hör av er i så fall via e-post till adressen jan.westin.goteborg@gmail.com.
_______________________________________________________________
 
F. Stenström: Örgryte genom tiderna (del 1-2), 1920-24.
Jan Westin: Pauli Backe. Ett bostadsområde i östra Göteborg, dess tillkomst och omgivningar, 2008.
Skrivelse från Göteborgs historiska museum till Riksantikvarieämbetet ang. Provundersökning, kv. Drällen, daterad 1975-12-03.