Summa sidvisningar

onsdag 15 februari 2012

Om göteborgsk gatunumrering

Man ska ju lära så länge man lever och häromdagen lärde jag mig ett definitivt nytt ord, bustrofedon. Det är ett ord med grekiskt ursprung (bous = oxe, och strophe = vända) och används bl a för ett skrivsätt, där varannan rad går från vänster till höger och varannan från höger till vänster. Möjligen kan man våga sig på att därav konstruera adjektivet bustrofedonsk. Björn Collinder har i sin Stora ordboken ("korsordslösarens bäste vän") en bra översättning = plogfårevis.

Exempel på det bustrofedonska skrivsättet finns såväl i hieroglyfer som i en del romerska inskriptioner. Det används idag bland annat för att i vissa länder numrera kart- eller geografiska områdessektioner. Den för vårt ämne intressantaste användningen är dock som princip för gatunumrering. När jag nu gick omkring och skröt med mitt nyinlärda ord så imponerade det dock föga på min dotter, som är bosatt i Edinburgh, men hemma på besök. Hennes måttligt upphetsade kommentar var "Jamen så trodde jag alla gator var numrerade". Och det är förståeligt, i Storbritannien används nämligen sedan länge denna princip för gatunumrering: man startar i ena ändan, numrerar ena sidan (vänster) i en följd så långt gatan går, vänder därefter och numrerar vidare utefter andra sidan. Och till yttermera visso, så länge hon bodde hemma var det på en göteborgsgata, som använder samma numreringsprincip, Överås parkväg. För Göteborgs del torde dock detta sätt att numrera vara ett sällsynt undantag, jag har bara hört talas om ett annat exempel, Bygatan i Västra Frölunda (eller rättare sagt en del av).

Den princip för gatunumrering, som används i Sverige och de flesta andra europeiska länder, kom sannolikt till stånd som följd av franskt inflytande; Napoleon föreskrev i sin "code civil" att gator skulle vara numrerade med udda nummer på ena sidan och jämna nummer på andra sidan. Olika principer finns dock om de udda numren skall vara till vänster (som i Stockholm) eller höger (som i Göteborg). Om man granskar gamla göteborgskartor kan man finna exempel, som kan tolkas som tillämpning av att den bustrofedonska principen, så t ex i nedanstående utsnitt från en karta från 1807 (återgiven i Gudrun Lönnroth (red.): Hus för hus i Göteborgs stadskärna, 2003; sid. 30). 


Man skall notera att fastigheterna i Göteborg var organiserade i rotar, som i centrala staden omfattade vardera en öst-västlig gata, inkluderande angränsande delar av tvärgatorna, se t ex http://gbgtomter.se/kvarterskarta.html.

I illustrationen ovan kan man se att fastigheterna i den 6:e roten, Köpmansgatan, börjar numreras på sydsidan från öster till väster, men man låter också numren gå in på de tvärgator man möter, Östra Hamngatan och Tyggårdsgatan. När man når Smedjegatan vänder numreringen och går på nordsidan åt andra hållet. Genom att roten omfattar en gata, och fastigheterna numrerats konsekutivt på detta sätt, kan onekligen fastighetsnumreringen sägas vara bustrofedonsk. Men man skall noter att det här handlar om fastighetsnumrering och inte gatunummer, vilka infördes långt senare i Göteborg.

Mats Fröier och Ove Drejenstam har bidragit med faktauppgifter till detta inlägg.

tisdag 14 februari 2012

Linbana & bergbana 1923

Som två av de många arrangemangen under Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 byggdes både en bergbana och en linbana. Eftersom det hänt att även välkända göteborgsskribenter blandat ihop de båda kan det möjligen vara på plats med ett klarläggande. På kartan nedan framgår tydligt de båda tillfälliga banornas sträckning (bilden är hämtad ur en sammanställning gjord av Staffan Lillienberg).


Linbanan startade alltså söder om Huvudrestaurangen och öster om Minneshallen (ungefär på platsen för nuvarande Universitetsbiblioteket) och gick över Södra vägen till Liseberg. På bergknallen som nu ligger strax norr om "Synålen" angjorde den ett uppbyggt torn, gjorde en lätt krök och landade småningom strax intill Värdshuset. På platsen för tornet finns nu en minnesplatta i berget. Linbanan var inte klar till invigningen av utställningen men från den 24 maj trafikerades den med två gondoler, som vardera tog 12 (senare ökat till 15) passagerare. Åklängden var 375 meter och restiden drygt fyra minuter. Bortsett från minnesplattan på Liseberg finns idag inga lämningar av konstruktionen.


Bergbanan hade sin dalstation i bergsslänten en bit söder om Näckrosdammen, mellan dåvarande Konstindustrihallen och Sjöfartsutställningarna. Därifrån gick den upp på berget och slutade strax norr om nuvarande Johannebergs vattentorn, där en annan av utställningens attraktioner, ett högt fyrtorn hade rests. Åklängden var 210 meter och nivåskillnaden 46 meter. Bergbanan var dubbelspårig och hade två vagnar, som vardera tog 24 passagerare och som drogs upp och ner med kablar. Maskineriet var beläget vid den övre stationen. Restiden var 3 1/2 minut.

Av byggnaderna på berget finns idag betongfundamentet till fyrtornet kvar, det mäter 8 x 8 meter och är lätt att hitta. Ett tiotal meter väster om fyrtornsgrunden finns ännu rester av fundamentet till maskineriet vid bergbanans övre station. Det finns också i sluttningen några rester av fundament som bar upp banan.

Rätt skall vara rätt! Linbanan och bergbanan var alltså två helt från varandra fristående arrangemang.
För detaljuppgifter tackar jag Mats Fröier och Staffan Lillienberg.
Bilden nedan (och många fler) från både linbanan och bergbanan finns i Stadsmuseets bildkatalog på nätet med adressen http://carlotta.gotlib.goteborg.se/

måndag 13 februari 2012

Göteborgska kolportageromaner

På kort tid har två tryckalster kommit mig att gräva något litet i de göteborgska kolportageromanernas historia. Dels kom jag över en inbunden årgång av Göteborgs-Följetongen från 1904-05, dels ropade jag på senaste västgötaauktionen in en volym, i oväntat prydligt skick, innehållande Göteborgs Mysterier och dess fortsättning (eller om det nu var början, se nedan).

Begreppet "kolportageroman" (av latinska comportare = forsla och franska colporter = försälja under kringvandring) står för en typ av underhållningslitteratur, som utvecklades i mitten av 1850-talet och hade sin blomstringstid i Sverige mellan 1890 och 1910. Karakteristiskt är att dessa texter utkom häftesvis och oftast såldes genom ett abonnemangsystem, ibland kunde de sammanföras och ges ut som romaner - eller romaner ges ut som häften, uppfinningsrikedomen bland författare och förläggare var stor. Inte sällan dyker samma texter upp under olika titlar, ibland tryckte man bara om titelsidan (med en ny titel). Innehållsmässigt rör det sig vanligen om de mest förfärliga historier, där dagsaktuella sensationer, grova förbrytelser, liderliga kärleksförhållanden, kolsvarta bovar, ljushyllta oskyldiga kvinnor, våld och ond  bråd död blandas i kapitel efter kapitel - inte sällan kom den samlade texten upp i över tusen sidor. Det är läsning för "enkelt folk" som i många fall säkert inte hade många andra möjligheter till litterär underhållning.


Utgivare av Göteborgs-Följetongen var densamme C.R.A. Fredberg (1863-1933) som idag är mest känd för sitt trebandsverk Det gamla Göteborg. Även om denna personligt skrivna och detaljrika skildring av det gamla Göteborgs historia blev hans främsta gåva till eftervärlden, så omfattade hans litterära produktion mycket annat - från ungdomsdikter, flera hemska romaner, helgtidskrifter typ Påsken, Pingsten m fl, flitigt bedriven journalistik och revyförfattande, ja till och med två helaftonspjäser Lars Gathenhjelm och I Ostindiska kompaniets dagar. Ibland, kanske när han bredde på som värst, uppträdde han under pseudonym, t ex när Böljans dotter eller Smugglarbandet på Djäfvulsskäret (1888-90) angavs författad av Dargar Göte. Göteborgs-Följetongen, som utkom ären 1903-08 gav nog Fredberg mer bekymmer än inkomster, det var en ständig press att få ut ett 16-sidigt häfte varje vecka. Trots att man till stor del tryckte av tidigare utgivet material så bar det sig inte i längden.

Fredberg skrev själv en hel del av materialet. I de årgångar jag kom över finns bl a den fruktansvärda Vålnaden på Gula Brickan författad av Peter Bull & Co. (förmodligen pseudonym för Fredberg själv) och Majlidens ros. Men där finns också romaner med Stockholmsmotiv, t ex Den röda hästskon eller Pärlstickargrändens hemlighet med Karl Benzon som angiven författare och i varje nummer finns med ett par illustrationer, med tydlig angivelse av vilken berättelse de hör till. Förmodligen också av ekonomiska skäl återkommer bilderna med ungefär ett halvårs mellanrum. Efter 52 nummer kom Gula Brickan äntligen till slutet. Och slutet blev trots allt i dur

Med dessa ord tryckte han en varm kyss på hennes läppar. Därute sjöng lärkan allt högre och solen lyste med rikare glans. Den nya vårdagen gaf löften om att inga skuggor af det förflutna mera skulle falla öfver deras lif.

Men numreringen är förvillande och visar sig bero på att redaktionen räknar ett år (=52 nr) från september till september. Nr 1-16 är således 2:a årgången (1904), nr 17-52 3:e årgången (1905). Man noterar vidare att det sällan framgår av de tryckta häftena vem som är upphovsman till följetongerna, och aldrig vem som är redaktör eller ansvarig utgivare.



Hur det egentligen förhåller sig med de Göteborgska Mysterierna och Hemligheterna är det inte heller så lätt att avgöra. Mitt exemplar inleds med Göteborgs Mysterier, romantiserad skildring ur Göteborgslifvet från början af detta århundrade, omfattande 527 sidor och med tryckår 1895. Därefter följer Göteborgs Hemligheter, romantiserad berättelse ur Göteborgslifvet. 2:a delen, Till en blodbefläckad hemlighet, omfattande 336 sidor och med tryckår 1891. Någon författare till den första delen anges inte, däremot att "Bearbetning och lokalisering" skett "af A-n; som författare till andra delen anges "Zoé", vem det nu är.

På UB i Göteborg finns två volymer, den ena betitlad Göteborgs Mysterier, den andra Göteborgs Hemligheter. Samma texter finns i båda volymerna och är också identiska med mitt exemplar, men titelsidorna är omkastade, så Hemligheterna har blivit Mysterier och tvärtom. Även tryckåren växlar, det förefaller som dessa texter första gången gavs ut 1890. "A-n" och som det heter på en annan titelsida "O. A-n" står förmodligen för Olof Andrén, vars förlag givit ut en av volymerna. Bakom pseudonymen "Zoé" anger både Dag Hedman och Dan Korn att göteborgsredaktören Johan Anshelm Häthén döljer sig. Hedman har flera exempel på Häthén och Andréns kompanjonskap i kolportagegenren, bl a författade och utgav de Dödsdömd eller På schavotten och i fängelset (1891-92), totalt omfattande 1.432 sidor; den texten utkom senare i nya emissioner med än mer upphetsande titlar, först Gisela eller En hemlighetsfull börd, och sedan för tredje gången som Furstinnan af Frankenthal eller Jägmästarens dotter. Ja det är sannerligen inte lätt att hitta rätt bland de omtryckta och med skiftande titlar och författare försedda texterna. Det enda man kan trösta sig med är att - vad än titeln säger - så döljs inga litterära upplevelser där bakom. Det är möjligen läsbart men definitivt inte njutbart för en nutida läsare.
_______________________________________

Dag Hedman: Den svenska kolportageromanen - en kort presentation och probleminventering. I Dag Hedman (red.): Brott, kärlek, äventyr. Lund, 1995.
Johannes Vretblad: Fredbergiana. En krönika om en krönikör. Göteborg, 1957.