Summa sidvisningar

lördag 22 oktober 2011

Stig Allan Agroths göteborgsteckningar

"Hagapojken" Stig Allan Agroth måste närmast ha varit besatt av att teckna av gamla hus och rivningshotade stadsmiljöer, i sin egen stadsdel till en början och i andra delar av staden och omgivningarna under senare år. I flera decennier dokumenterade han, främst i enkla tuschteckningar - någon gång i akvareller, linoleumsnitt eller andra tekniker - det Göteborg som var på väg att försvinna. Så här skriver Sven Schånberg om honom 1971

Stig Allan började att rita av sin barndoms kvarter i Haga 1945. Med en hart när otrolig energi steg han upp på morgnarna en kvart i fem för att cykla till platsen för dagens tecknande. En och en halv timma brukade han arbeta febrilt, innan han begav sig till sitt förvärvsarbete ... Ett starkt uttrycksbehov parat med hembygdskänsla drev honom, och driver honom fortfarande, ut i hemstaden för att hinna före grävskoporna till det Göteborg som vi minns från seklets början.

Konstnären har själv beskrivit hur det startade

En god vän som kände min kärlek till min barndoms Haga och trettiotalets Göteborg visade mig Erik Asklunds stockholmsbok Ensamma lyktor, utgiven 1947 ... Aldrig tidigare hade jag mött någon som så målade med ord. En sådan kärleksförklaring på prosa till den goda staden Göteborg var inte lätt att åstadkomma. Men en dokumentation av stadsdelarna, med tusch och penna, först då Haga, Annedal - kortbyxårens jaktmarker - senare de övriga stadsdelarna? Tanken svindlade! Här hade jag en uppgift!

Stig Allan Agroth föddes 1920 och avled 2007. Han hade sitt yrkesarbete - om jag förstått det rätt - på Annons-Krantz reklambyrå vid Kungsportsplatsen. Bodde i Haga på Husargatan 28 som barn och ung men gifte sig och fick barn och flyttade senare till en lägenhet i Kallebäck. Barndomens hus gick upp i rök efter en vindsbrand 1964. Sedan barnaåren var han en hängiven samlare. "Han samlar inte bara på minnen, han samlar på allt, tidningsklipp, bilder, gamla nostalgiska annonser ... rakblad, gamla schampoburkar, tvålar och annat som salutfördes i Haga på den tid det begav sig. Han har också samlat på butiksägare, alla på Husargatan har han dokumenterat och de flesta har han intervjuat och skaffat foton på" skriver Ingrid Wirsin med anledning av att Stig Allans skolklass, Algotpojkarna, firade 60-årsjubileum.

Och samlade på teckningar av göteborgska hus gjorde han verkligen. Både han själv och andra har vittnat om de många tusen teckningar som blev resultatet av åtminstone fyra decenniers idoga dokumentation. Efter hand blev hans gärning allmänt känd och i synnerhet Länssparbanken engagerade sig i att göra urval av hans teckningar tillgängliga för allmänheten, både i form av utställningar och utgivande av mappar med reproduktioner. Han uppmärksammades också av Göteborgs stad genom dess Kulturstipendium 1978.

Hur många teckningsmappar gavs ut?
Det är omöjligt att få ett säkert grepp om hur många teckningar han gjorde, men det måste ha rört sig om flera tusen. Inte heller är det en lätt uppgift att fastställa hur många mappar med teckningsreproduktioner, som gavs ut. Själv skriver han "allt ligger i en skön röra - mapp efter mapp - ja, det går bara inte att få en överblick över allt". I artikeln från 1992 anger han själv antalet mappar till 18, i en del inledande mapptexter sägs de vara "ett tjugotal". Kungl. Bibliotekets databas LIBRIS förtecknar endast sex och årsbibliografierna i Göteborg förr och nu endast ett par stycken. Nedanstående förteckning är gjord med hjälp från olika håll, men den är säkert inte komplett (och årtalsangivelsen är osäker, tryckåret angavs sällan i mapparna). Tryckningen skedde alltid hos Rundqvists tryckeri i Göteborg, men inte heller där finns idag någon klar bild av hur många mappar som gavs ut. Med några få undantag var alla i formatet 44 x 33 cm.



Göteborgsmotiv (5 teckningar). Fem teckningar av stan som förändras. Utg. till Göteborgsjubileet 1971 av Länssparbanken, Göteborg. Inledande text av Sven Schånberg. Ljusgrön mapp.
Redbergsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla Redbergspojkar. Inledande text av Birger Hassel. (1972). Ljusbrun mapp.
Annedalsmotiv (5 teckningar). Utg. av Gamla Annedalspojkar i samarbete med Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Stig Allan Agroth. 1973. Ljusgrön mapp.
Gamlestadsmotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Gamla gamlestadsflickor och Gamla gamlestadspojkar. Inledande text av Arvid Flygare. (1973). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Motiv från Haga (10 teckningar). En stadsdel i förvandling. Inledande text av Sven Schånberg. (1973). Gulbeige mapp.
Majornamotiv (5 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Carl Johans församling. Inledande text av Birger Hassel. (1976). Ljusgrön mapp. Noterad i LIBRIS.
Nya Älvsborg (5 teckningar). Utg. av Svarta Örns Orden i Sverige. Inledande text av Per Carlsson och Gösta Bodman. (1977). Noterad i LIBRIS.
Göteborg - tio motiv från centrala stan (10 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Göteborgs hembygdsförbund. Inledande text av Birger Hassel. (1978). Gulbeige mapp.
Göteborgsmotiv från gamla miljöer (6 teckningar). Utg. av Länssparbanken Göteborg. Inledande text av Birger Hassel. (1981). Gulbeige mapp i A4-format. Noterad i LIBRIS.

Kungälvsmotiv (5 teckningar). Utg. av Kungälvs fornminnes- och hembygdsförening i samarbete med Länssparbanken Göteborg. (1976). Noterad i LIBRIS.
Partillemotiv (5 teckningar). Från Partille, Sävedalen och Jonsered. Utg. av Länssparbanken
Göteborg, Partille hembygdsförening och Partille Nyheter. Inledande text av Erik Hägg. 1977.
Lerumsmotiv (5 teckningar). Teckningar från samhället. Utg. av Länssparbanken Göteborg, Lerums bygdegille och Annonsbladet. Förord av Karl Erik Ljungkvist. 1978.
Kungsbackamotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av stan som förändrats.  Utg. av Länssparbanken Göteborg i samarbete med Nordhallands hembygdsförening. Inledande text av Harry Carlberg. 1980. Gulbeige mapp.
Mölnlyckemotiv (6 teckningar). Sex reproducerade teckningar av en bygd i förändring. Utg. av Länssparbanken i Göteborg i samarbete med Råda hembygdsförening. Inledande text av Bernt Strömbom. 1981. Gulbeige mapp .
Vänersborgsmotiv (6 teckningar). Utg. av Vänersborgs söners gille. 1981. Noterad i LIBRIS.

Förutom de reproduktioner som gavs ut i mappar medverkade Stig Allan Agroth också med teckningar i och på omslaget till många av Göteborgs hembygdsförbunds årsskrifter från 1970- och 80-talet. Många av teckningarna från Haga är samlade i den bok Vid Skansbergets fot, som han gav ut tillsammans med Sven Schånberg 1989.

Stig Allan Agroth avled 2007 och man kan undra vart alla hans många tusen teckningar kan ha tagit vägen. Själv har han skrivit att han åtminstone en tid hade dem i ett bankfack, vågade inte ha dem hemma på grund av brandrisken. Ingen tillfrågad visste, men en kontakt med dottersonen Niclas har klargjort att de fortfarande befinner sig i den gamla lägenheten i Kallebäck, men i ett tämligen oöverblickbart skick. Det är bara att hoppas att den viktiga dokumentationen av göteborgska miljöer raskt på något sätt kan bli omhändertagen och bevaras för framtiden. Man kan tycka att Stadsmuseet borde vara den lämpligaste slutstationen.
__________________________

Agroth, Stig Allan: Mitt Göteborg med tusch och penna. Minnen från 40 års hustecknande. Göteborg förr och nu, vol. XXIV (1992), sid. 30-40.
Agroth, Stig Allan och Schånberg, Sven: Vid Skansbergets fot. Alingsås, 1989.
Wirsin, Ingrid: Samlar på Hagaminnen. Göteborgs-Posten 1994-12-04.

torsdag 13 oktober 2011

Inskriptionerna på Valåsberget

Boksamlare behöver inte bara syssla med böcker, även om det i dessa yttersta dagar finns anledning att kraftsamla kring just bokens materialitet. Texter i annan form är självklart också intressanta. Runtom i Göteborg finns mängder av för eftervärlden sparade texter, antingen det rör sig om inristningar i berghällar eller minnesplattor över speciella händelser. Alla berättar de en historia, hugfäster minnet av något som för "inskriptören" var angeläget att bevara åt kommande generationer.

På Valåsberget i Örgryte, idag oftare kallat Överåsberget, finns två gamla inskriptioner i berget, som de flesta inte känner till, båda belägna på den sydligaste udden av berget, varifrån man har en "milsvid" utsikt över Överås, Bö, Jakobsdal och Skår åt öster, Liseberg och stenstadens alla hus åt väster. Båda är över hundra år gamla.

Airys inskription
Den mest kända av inskriptionerna kom till år 1851, då den berömde astronomen G.B. Airy gästade kommerserådet James Dickson på Överås (där dock det nuvarande slottsliknande residenset ännu inte var uppfört och där det bakomliggande berget var i det närmaste helt kalt). Dickson hade våning på Södra hamngatan och använde mest Överås som "sommarnöje". Den 28 juli 1851 var det i alla fall total solförmörkelse och den skall ha varit bäst synlig från södra Sverige, vetenskapsmän från alla hörn i världen sökte sig då hit. 80 % av solskivan var täckt. Både Fredberg och Claes Krantz har beskrivit den uppståndelse, som rådde i Göteborg den dagen. Människor var samlade på alla öppna platser och utsikter och utrustade med sotade glas och kikare. Krantz skriver

På den stora dagen var hela staden på benen, i synnerhet befann sig en talrik publik församlad i Trädgårdsföreningen. Inga intermezzon förspordes, alla följde med intresse det storartade evenemanget. "Att åskådarna erforo ett djupt intryck av det sällsamma skådespelet", heter det i en tidningsnotis, "kunde man finna även därav, att de i allmänhet syntes hava bortglömt den annars dem emellan rådande skillnaden i stånd och villkor, och att de samtalade och meddelade sig åt varandra såsom gamla vänner och bekanta" (I krinolinens tidevarv, sid. 270).

Professor Airy hade väl funnit det lämpligt att observera solförmörkelsen just från Göteborg och kanske var Valåsberget en av de lämpligaste utsiktspunkterna. I varje fall anlände han hit i spetsen för en skara medarbetare, teleskop och annan utrustning, som släpades uppför det branta berget. Det är obekant om han kände Dickson tidigare, men det troliga är väl att denne i efterhand lät det remarkabla besöket bli förevigat med en inskription. Idag ser ristningen ut på nedanstående sätt. Texten är delvis övervuxen med lavar och mycket svårläst. Någon har funnit det lämpligt att kladda sina initialer på nedre delen av hällen och alltihop är halvt täckt av att kringstående buskar breder ut sig. Ingen har underhållit minnesmärket på många år

Texten på berghällen lyder "At this place/the solar eclipse of 28 July 1851/was observed by/G.B. Airy Astronomer Royal/of/Greenwich"
George Biddell Airy (1801-92) var "Astronomer Royal", vilket väl då och kanske fortfarande är det finaste man kan vara i den branschen, och var föreståndare för observatoriet i Greenwich under en lång period, 1835-81. Han adlades 1872. Han samlade månobservationer gjorda vid Greenwich sedan 1750, han gav ut en katalog över 2.156 stjärnor men hade också intresse i matematik och teknisk fysik. Bland brobyggare är Airys spänningsfunktion välkänd. Så här såg han ut

Personligen observerade han flera solförmörkelser utöver den i Göteborg 1851. Så här skriver han i sin postumt utgivna självbiografi, om upplevelserna på Valåsberget

We had a glorious day. We went up the hill and planted my telescope, and the sky showed a large proportion of blue. The view of scenery was inexpressibly beautiful. The progress of the eclipse brought on the wonderful changes that you know: just before the totality I saw a large piece of blue sky become pitch black; the horror of totality was very great; and then flashed into existence a broad irregular corona with red flames, instantly seen of the most fantastic kind. The darkness was such that my assistant had very great trouble in reading his box chronometer ... When the totality was more than half over I looked at N and NW, and in these regions there was the fullest rosy day-break light. After the sunlight reappeared, the black shadow went travelling away to the SE ... The day then grew worse and we came hom in pouring rain.

Rimligen var det väl Dickson, som lät ordna med inskriptionen och av allt att döma var besöket av expeditionen från Greenwich en händelse, som fastnade i örgrytebornas minne. Förmodligen med hänsyftning på denna lät bröderna Kobb döpa sitt hus på västsluttningen av berget till "Prospect Hill" och namnet lever kvar i den gata som leder upp till de fastigheter som nu klänger på bergssidan, Prospect Hillgatan.

Göternas inskription
Ett 10-tal meter längre upp på Valåsbergets "sydtopp" finns en annan, äldre och av de flesta passerande föga uppmärksammad, ristning i den sluttande berghällen, nött av väder och vind men ännu i gott ljus något så när läsbar. Texten lyder "Den 31 maj/1820 woro/några ynglin-/gar här och firade/den för 300 år/sedan märkwärdi-/ga dagen då Gustaf 1st/landsteg på/svensk botten". Så här ser ristningen ut idag


Men vilken är historien bakom denna inskription och vilka var "ynglingarna"? Och vad var det de firade? Om vi tar det sista först så är alltså 1820 året då Gustav Vasa, efter att ha tillbringat två år i fångenskap hos Kristian II på Jylland, lyckats fly därifrån och sedan länge hållit sig gömd i Lybeck, äntligen tog sig tillbaka till Sverige och landsteg på Stensö utanför Kalmar. Det är förstås också året för Stockholms blodbad och för Gustavs mytiska äventyr i Rankhyttan, Ornäs, Isala och Mora.

Och vilka var då ynglingarna? Stenström skriver i sin Örgryte genom tiderna endast att det rörde sig om "fyra svärmiska ungdomar från 'göternas' dagar". En liten artikel i Götiska minnen nr 36, 1948 kastar dock ytterligare ljus över saken. I ett protokoll från Götiska förbundet, daterat den 17 maj 1820, skriver man nämligen "framställde herr O.R. von Sydow, huruvida Förbundet borde fira den 31:e dennes, till minne af Högst salig Konung Gustaf Wasas ankomst till Sverige, sedan han undsluppit danska fångenskapen, hvilken händelse tilldragit sig den 31 Maji 1520". Förslaget bifölls enhälligt och ytterligare diskussion om formerna för firandet skedde en vecka senare. Man beslöt då att en högtidsmiddag skulle anordnas "om 40 förbundsmän ville däri deltaga". Ceremonimästaren major Virgin fick i uppdrag att ombesörja "musik, kanoner, ammunition, manskap och för en salut om 100 kanonskott". Någon middag blev det dock inte då tillräckligt antal deltagare inte gick att uppbringa. Istället fick man nöja sig med att herr von Sydow "i ett högtidligt anförande tolkade den stora dagens betydelse". Så långt protokollet, ingenting om hur inskriptionen kom till stånd. Rimligt är väl ändå att tro på ett sammanhang med diskussionerna i förbundet och att inristningen gjordes av några särskilt dådkraftiga kamrater som tog saken (och stenhuggarverktygen) i egna händer. Varför de valde just Valåsberget för sitt minnesmärke kan man också undra över, men Stenström menar att det dels kunde bero på att berget sedan gammalt användes för att signalera med vårdkasar när fienden var i faggorna och därför var ett känt område för bygdens folk, dels att ängarna nedom berget var samlingsplatsen för ungdomar då de ville öva lek och idrott.

Den lilla artikeln åtföljs av nedanstående fotografi, taget av förbundsmedlemmen N.R. Magner, och åtföljt av uppgiften att "vid klichéframställningen ha vi lyckats öka läsbarheten i betydande grad". Om detta betyder att faktiskt inskriften var tydligare för 63 år sedan eller om man har målat i eller på bokstäverna framgår inte.

__________________________________________

Airy, Wilfred (Ed.): Autobiography of Sir George Biddell Airy. Cambridge University Press, 1896.
George Biddell Airy. Omfattande biografi tillgänglig på http://en.wikipedia.org/wiki/George_Biddell_Airy.
Götiska minnen med Jubileumsskrift 50 år: 1930-1980. Göteborg, 1980.
Krantz, Claes: I krinolinens tidevarv. Göteborg, 1937.
Stenström, Fritz: Örgryte genom tiderna, del 1-2. Göteborg, 1920-24.

torsdag 6 oktober 2011

Mordet i spårvagnen

Det är alltid trevligt att träffa på tryck med göteborgsanknytning, som saknas i relevanta bibliografier och officiella databaser. En sådan liten skrift är Gunnar Hall: Mordet i spårvagnen. Detektivroman. Utgiven av Aktiebolaget Romantidning, Stockholm och tryckt i Örebro som häfte nr 14, 1954 av Alibi-magasinet.


Det är en inte särskilt originell men rappt berättad, händelsrik och bitvis våldsam historia om en man, som blir mördad, sittande på en överfull spårvagn. För den som var med på 1950-talet föreligger en hög igenkänningsfaktor, men miljöskildringen är mestadels tunn och inskränker sig ofta till namn på gator och platser som passeras. Så här börjar det

Ett gällt utdraget skrik, som övergick i en kvinnas snyftningar, kom alla spårvagnspassagerarna att lystra till. Grön vagn på väg mot Mölndal höll just på att bromsa in för att stanna vid Korsvägen. Thomas Brofeldt, som satt på sätet alldeles bakom 'Mustangens' mellersta utgång, såg hur en dam på sätet framför honom på knäsvaga ben reste sig från sin plats för att omedelbart sjunka till golvet, tydligen avsvimmad. Han rusade upp från sin plats, men samtidigt föll hans blick på en man, som suttit bredvid den sanslösa damen. Thomas såg, att mannen fallit snett framåt, så att hans huvud stöddes mot ryggstödet framför. Han var klädd i grå överrock och brun hatt, som nu stukats till mot ryggstödet. Och i nacken på mannen såg han en knappliknande tingest omgiven av blod.
  - Korsvägen nästa, hördes förarens röst i vagnens högtalare.

Det hela utvecklar sig efterhand till en affärsuppgörelse mellan en svensk köpman på villovägar, som givit sig i lag med tre tyskar. Nu har man blivit osams och det första mordet följs av flera. Hjälten är ovannämnde Thomas, sportjournalist men också intresserad av "allt som luktade kriminalitet". Han är son till kriminalkommissarien Brofeldt, och i bästa Trenterstil involverar Thomas också en ung tjusig kvinna i sökandet efter skurkarna. Det hela får förstås en lycklig upplösning, där den efterspanade tysken Kurzmuhl åker fast och de unga tu får varandra. Under tiden berättelsen pågår blir man påmind om det Göteborg som fanns på 1950-talet, då spårvagnarna stannade vid fler hållplatser än idag, när polishuset låg på Spannmålsgatan och man kunde äta lunch på Ringbaren. En uppgörelse mellan polisen och skurkarna sker i mina gamla hemtrakter, i en villaträdgård på Örgryte stomgata.

Alibi-magasinet var en av de många serier av kioskhäften som florerade under åren 1935-1955, då den samlade upplagan per vecka kunde uppgå till över 10.000 ex. Kanske var det också den mest framgångsrika av dessa alster. Redaktör var en John Lorén, som tidigt insåg vad som var säljbart och som blivit rubricerad som "giganten bland svenska häftesredaktörer". Han höll i sina författare med järnhand och han ansträngde sig också för att undvika alltför detaljerade våldsbeskrivningar och än mer varje form av sexuell anspelning. Det gällde att hålla den jagande horden av kritiker, som beskyllde utgivningen för "smutslitteratur", utan användbara argument. Kioskdeckarna ansågs vara "en styggelse, som lömskt lockade ungdomen på avvägar och förledde oskuldsfulla tonåringar till såväl brott som omoraliskt leverne".

Alibi-magasinets alster och de övriga seriernas publikationer registrerades aldrig - så vitt jag kan förstå - i de officiella bibliografierna. Gunnar Halls namn finns inte med i något författarregister och vem han var har jag ingen aning om. Förmodligen var den här omnämnda detektivberättelsen hans enda, i varje i Alibi-magasinet och i annan "bokform". Johan Wopenka har förtjänstfullt katalogiserat alla kioskdeckarna i sin bok På smekmånad med Gröna skräcken: kioskhäften i Sverige (1995), men inte heller han har något att säga om Gunnar Hall.