Summa sidvisningar

onsdag 11 april 2018

Schrebers kammargymnastik

Kammarensemble, kammarspel, kammarlärd och möjligen kammarrättspresident - men kammargymnastik var för mig ett nytt ord. Men för några dagar sedan kom jag för några kronor över en liten skrift med titeln Kammargymnastik. Till helsans bibehållande och återvinnande eller System af fristående gymnastiska öfningar utan redskaper eller biträde såsom medel till helsa och lefnadsfriskhet för båda könen, alla åldrar och yrken. Den såg intressant ut. Författare var den medicine doktorn Dan. Gottl. M. Schreber. Boken är tryckt 1867 i Gefle, omfattar 96 sidor och innehåller två utförliga planscher (se nedan). Någon hade ansett skriften så värdefull att den bundits in i ett visserligen enkelt men dock prydligt klotband. Bilagt fanns ett par handskrivna, sannolikt samtida, blad där ägaren plockat sina egna godbitar bland rörelseövningarna: armhäfning, benuppvinkling, bålvridning, armvridning, vexelknästräckning, bensvängning, armlyftning åt sidorna etc.

Skriften Kammargymnastik blev vida spridd och kom ut i sammanlagt 31 upplagor , mitt exemplar
är av den nionde tyska upplagan, översättningen till svenska av C.A. Engström är i sin tur tredje upplagan.
Originalet trycktes på tyska 1855 och den första svenska översättningen kom 1863.
Efter inledande övergripande tankar rörande "den utbildade kroppens vårdslösande af krafternas allsidiga användning" kristalliserar författaren ut sitt huvudbudskap:

Vi finna deraf det oafvisliga behofvet af en helsogymnastik för alla dem, hvilkas lefnadsförhållanden för öfrigt medgifva dem nästan ingen annan muskelverksamhet än blotta gåendet. Och om ock understundom enskilda personer blifva förskonade från de svåra bestraffningarne för bristande rörelse, så gör sig dock denna i alla händelser gällande genom tidigare ålderdom och slapphet, genom kroppens krökning och sammansjunkande, genom inträdande styfhet i lederna, allmän kraftlöshet o.s.v. ... Hos muskelverksamma och för öfrigt naturenligt lefvande menniskor hörer, till och med under mindre gynnsamma klimatiska förhållanden, full vigör ännu vid 70 till 80 år icke till förvånande sällsyntheter. Lef måttligt, rörligt och förnöjsamt - dessa äro de tre ord, hvilka helsans filosofi tillropar oss och hvilkas efterföljd lofvar oss en lyckad ålderdom. 

Och även om uttryckssättet är lite ålderdomligt ter sig rekommendationerna så här drygt 160 år senare snarast anmärkningsvärt klarsynta och efterföljansvärda. Däremot upplever den nutida läsaren mer besvärande den starka kopplingen mellan olika rörelseövningar och den etiska dimensionen: uppnåendet av inre frihet, förädling av det egna jaget och modig kamp över andliga svårigheter.

Ty på det trogna uppfyllandet af dessa båda bud, det hygieniska och det ethiska, beror hela hemligheten af den svåraste, men ädlaste och vigtigaste af alla konster, lefnadskonsten, det är: att lefva rigtigt.

Detaljerade kroppsrörelseövningar
Författaren redovisar sedan i detalj de 16 olika "särskilda rörelseformerna inom sundhets-kammar-gymnastiken, allt från enkel kretsrörelse med hufvudet till den något mer komplicerade vältrande på rygg. De olika rörelserna demonstreras med illustrationer på de två planscher som medföljer skriften. Här ett urval:



Intressant nog återfinns både manliga och kvinnliga drag hos de skisserade rörelseutövarna och författaren anger ju också redan i titeln att övningarna är avsedda "för båda könen, alla åldrar och yrken". Sannolikt en för tiden anmärkningsvärd jämlikhetsaspekt!

Nå vem var då författaren till denna utmärkta skrift. Jo, Daniel Gottlob Moritz Schreber (kallad Moritz) (1808-1861) var som framgår av titelbladet en väletablerad och akademiskt meriterad ortoped och också direktör för "ortopediska och helsogymnastiska anstalten i Leipzig". Hans engagemang var folkhälsan i vid mening, även om denna skrift just fokuserar på vikten av gymnastiska övningar. Här handlar det ju mest om gymnastik utan redskap, men i varje fall längre fram under sin karriär utvecklade han olika apparater och åtgärder, som alla syftade till att i vid mening disciplinera barn: iskalla bad, remmar som höll fast barnet i sängen på natten (så det inte blev frestat att beröra sig själv) och olika redskap för att i skolbänken vidmakthålla en korrekt hållning. Som en del i hans filosofi kan även ses ansträngningarna att inrätta hälsobefrämjande kolonilotter, något som i Tyskland kommit att kallas Schrebergärten. Wikipedia-skribenten tillägger lakoniskt att "sina pedagogiska uppfostringsprinciper praktiserade Schreber inom den egna familjen. Hos sina egna barn inpräntade han med tortyrmässiga både psykiska och fysiska metoder rigida lydnads-, förhållnings- och moralregler." Det låter ju inte så bra.

Till vänster fadern Moritz Schreber och till höger den mera världsberömde sonen Daniel Paul Schreber.
Det är näraliggande att i bilderna läsa in den moraliserande fadern och den psykiskt känslige sonen.
Sonen blev vansinnig
Det visar sig också - efter lite letande på nätet - att den som är mest välkänd i familjen Schreber inte är fadern Moritz utan sonen Daniel Paul (1842-1911), som efter utbildning till jurist småningom nådde positionen som ordförande vid högsta domstolen i Dresden. Vid 42 års ålder drabbades han av en svår psykos, som rimligen idag skulle rubriceras som schizofreni (dementia praecox). I en period mellan ett par av sina sjukhusvistelser (han vårdades sammanlagt 14 år på sinnessjukhus)  publicerade han 1903 en skrift med titeln Denkwürdigkeiten eines Nervenkranken. Sannolikt som en inlaga i försöken att slippa interneringen. Här redogör han för sina grandiosa vanföreställningar, förföljelsefantasier, berättelser om direktkontakt med både Gud och Solen och  spekulationer om kosmos som en väldig arkitektur av nerver. Skriften fångades upp av Freud, som i en berömd avhandling Psychoanalytische Bemerkungen zu einem autobiographisch beschriebenen Fall von Paranoia (Dementia Paranoides) (1911) tolkade vanföreställningarna i psykoanalytiska termer och bl.a. uppfattade dem som tecken på en undertryckt homosexualitet, något som dock senare uttolkare ifrågasatt. Det har också diskuterats i vad mån faderns hårda uppfostran kan ha bidragit till sonens psykiska sjukdom.

Daniel Paul Schrebers livsöde har blivit föremål även för skönlitterära omgestaltningar, senast i den svenske författaren Fabian Kastners roman Lekmannen (2013), som fick stor (positiv) uppmärksamhet när den kom ut. 

Så kan det vara. Världen är full av de mest fantastiska berättelser, det är spännande att försöka finna dem och se vad som kan dölja sig bakom förlåten.
-------------------
https://sv.wikipedia.org/wiki/Moritz_Schreber.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Daniel_Paul_Schreber.
Fabian Kastner: Lekmannen, 1903 recenserad i SvD och Sydsvenskan 2013-05-28.
Anders Ottosson: Sjukgymnasten - vart tog han vägen? Akad.avhandl. Göteborg.2007.

tisdag 13 mars 2018

På bokhandelsdisk och nattduksbord 1967 (6)

Något försenat kommer här en liten återblick på bokutgivnings- och läsåret 1967 - för att inte bryta traditionen. Vad av det som gavs ut åstadkom rubriker för 50 år sedan och vad av detta lever kvar idag? Och vad hann jag själv med att läsa - under ett år som i stor utsträckning handlade om barnaskötsel (n=2) och yrkeskarriär. Till stöd har jag som vanligt haft Wettergrens julprogram för år 1967 och min egen bibliotekskatalog.


Svensk skönlitteratur
Mitt intryck så här 50 år efteråt är att 1967 - vad gäller skönlitteraturen - var ett "mellanår". Men Gunnar Ekelöf gav ut tredje delen av sin Diwantrilogi, Vägvisare till underjorden, och den anses väl höra till det mest anmärkningsvärda och bestående han gjort. För mig, som visserligen var van lyrikläsare, förblev den trots flera försök till omläsning ett obestigligt monument. Och Pär Lagerkvist, fortsatte sina mytiska berättelser, men Mariamne berörde i varje fall inte mig med samma kraft som Barabbas och Sibyllan. hade gjort. Kanske var det en generationsfråga, både Lagerkvist (född 1891) och Ekelöf (född 1907) svävade högt däruppe. Lars Gustafsson däremot var född samma år som jag och hans skriverier följde jag noga redan från början av 60-talet och nu gav han för första gången ut en novellsamling, Förberedelser till flykt. Det är korta men väldigt fina texter, jag önskar att jag hade kunnat skriva så distinkt och ändå med en sådan lätthet.

Också Per Olof Sundmans Ingenjör Andrées luftfärd blev uppmärksammad och omdiskuterad på hösten 1967, men den läste jag själv först långt senare. Jan Olof Olsson ("Jolo") gav ut De tre från Haparanda, en skröna fullt i klass med Frank Hellers bästa, men inte heller den läste jag nu utan tog del av först när den kom som TV-serie flera år senare.


Mästerverk
Två böcker ur 1967 års utgivning har för mig blivit ständiga följeslagare. Dels ett av Tage Danielssons vid den tiden årligen utkommande mästerverk, som alltid var försedda med kongeniala teckningar av Per Åhlin. Det här året tog Tage ett samlat grepp på svensk diktkonst i alla dess dittillsvarande former och stämningslägen, Tage Danielssons samlade dikter 1967-1967. Parodiska höjdpunkter! Men också genom alltihop en samhällskritisk grunduppfattning och ett ständigt ifrågasättande. Under skämtet fanns det hela tiden allvar (som hos alla stora humorister). "Utan tvivel är man inte riktigt klok", Tages bevingade ord. Det gäller att kunna ta ett steg åt sidan, betrakta och sedan ge skenhelighet, uppblåsthet, girighet och självpåtagen storhet något rimligare proportioner. Vid den här tiden höll jag på en del med texter till studentrevyer och medicinarspex och Tage var ständigt den stora förebilden. Och tänk att det fanns en tid när man kunde förutsätta att Kellgren och Tegnér fanns med inom publikens/läsarnas referensramar. Avskedssonetten är lysande:

Du som förhäxats av min ordmagi,
som fått din världsbild skakad ifrån grunden,
du som ryckts med av språkets melodi, 
betagen, glömsk av allt, fördrömd, trollbunden -

grip nu den sista flyende sekunden 
av skönhet, av fonetisk harmoni!
Om några ögonblick är allt förbi.
Du vandrar sorgsen ut ur lagerlunden.

Man säjer inte tack till ett geni
för charm, begåvning, tjuskraft, grace, espri.
Så tacka inte mej för den här stunden.

Allt jag rör vid blir till poesi.
Jag kan helt enkelt inte låta bli.
Det är som när ett bakben lyfts av hunden.

Den andra boken som blivit följeslagare, omläst många gånger, är Sjöwall-Wahlöös polisroman Mannen på balkongen. Det var den tredje delen i serien "romaner om ett brott" med Martin Beck, senare filmatiserad med Gösta Ekman i huvudrollen. Beck hade väl nu avancerat till kriminalkomissarie och samhällskritiken hade ännu inte blivit för dominerande. Läsning som håller.


Två helt andra böcker
På den tiden tillbringade familjen en månad varje sommar på Gotland, mestadels i Gnisvärd strax söder om Visby. Fårö var den skimrande pärlan som låg lite svåråtkomlig i norr, krävde färjetransport och det blev därför inte så ofta vi var där. Olle Hammarlunds bok om Fårö, Fårets gröna öga, föranledde dock många upptäcktsresor dit, om Gotland är särpräglat så är verkligen Fårö det än mer. Ljuva minnen vid återläsning av denna text!

Gunnar Inghe hade ett par år i början av 60-talet varit professor i socialmedicin i Göteborg, men flyttade snabbt tillbaka till Stockholm när tillfälle gavs. Han var socialist, socialläkare, förde utslagnas och utstöttas talan och tillhörde inte de tystlåtna i samhället. Han gav tillsammans med hustrun Maj-Britt 1967 ut boken Den ofärdiga välfärden som blev vida spridd och åstadkom en hel del rabalder. Läste den med intresse. Dessa människor och deras problem hörde vi inte mycket talas om under läkarutbildningen.

Stadsbiblioteket någon månad före invigningen (ur Biblioteksbladets specialnummer om det nya
biblioteket (1967, nr 3-4) och det återupptryckta invigningstalet av Astrid Lindgren.
Stadsbiblioteket vid Götaplatsen invigt 
Kanske kan det i det här sammanhanget också vara på sin plats att erinra om att det nya Stadsbiblioteket vid Götaplatsen invigdes detta år, den 2 april. Invigningen förrättades av Astrid Lindgren, hennes tal trycktes dock upp först vid återinvigningen 50 år senare.

Det finns anledning tro att den skrift som fick störst spridning i Sverige under 1967 inte var någon bokhandelsprodukt utan den "Handledning från Statens högertrafikkommission" rörande övergången till högertrafik söndagen den 3 september, som sändes ut till alla hushåll i landet.

fredag 2 mars 2018

Liten men nyttig bok från Pellerins

Det kanske inte är så många som observerat det, men den här bloggen har nu legat nere i nästan ett års tid. Och är det något en blogg inte skall göra så är det att ligga nere. Omständigheterna har dock varit sådana, andra projekt har krävt tid och mycket annat har kommit emellan. Och onekligen kan man konstatera att det var lättare förr att ha många bollar i luften samtidigt. Men nu gör jag ett försök att återuppta skrivandet - om vad som faller mig in, om sådant som har någon anknytning till vad som skrivits och publicerats om Göteborg och där jag tror mig ha något att bidra med - så får vi se hur det går. Publish or perish!


En liten bok
Denna lilla förträffliga skrift - drygt 8 x 13 cm, 40 sidor, prydligt tryckt hos Wald. Zachrisson - kom i mina händer för ett par veckor sedan. Utgiven i Göteborg 1911 av Pellerins margarinfabrik. En avbildning i boken visar det dåvarande fabriksområdet i Olskroken i sin glans dagar: ånglok tuffar fram med transportvagnar för mjölk och råvaror till fabriken, hästskjutsar skyndar i väg fullastade med margarinlådor, solen skiner och flaggorna vajar för vinden. Men om verkligen järnvägen en gång i tiden gick så i förhållande till fabriken som på bilden känner jag mig tveksam till. Den vänstra taggiga fasaden är i alla fall den som idag vetter ut mot motorvägen och järnvägen.


Vem var då Pellerin?
Jo, Auguste Pellerin (1853-1929) var en fransk industriman som 1869 köpte upp det ett par år gamla patentet på industriell framställning av margarin, utvecklat av kemisten Hippolyte Mège-Mouriès på kejsar Napoleon III:s uppdrag, som "ett godt och hållbart surrogat för natursmör, billigare än detta och lämpligt för arméns och flottans stora behof". Göteborgsjournalisten CRA Fredberg blir närmast lyrisk när han beskriver framställningen:

Hand i hand med vetenskapen som upplysare och medhjälpare och understödd af alla moderna tekniska hjelpmedel har margarinindustrien gått oafbrutet framåt och förmår i denna tid framställa ett välsmakande, helsosamt, näringsrikt, billigt och hållbart ersättningsmedel för smör, hvilket knappast af kännare kan frånskiljas natursmöret.

Pellerin startade fabriker för margarinframställning först i Frankrike, sedan i ett stort antal andra europeiska länder och gjorde sig med tiden en enorm förmögenhet, som han till stor del använde för att köpa in konst av Monet, Cezanne och andra samtida storheter, senare donerade till franska muséer. Sonen fullföljde faderns arbete och anlade en första nordisk fabrik i Christiania 1876 och svenska fabriker i Helsingborg 1881, Arboga 1887 och i Göteborg 1895 (produktionen startade 1896). Verksamheten kom snabbt igång och expanderade kraftigt under ett par decennier. Tidvis svarade fabriken för halva den svenska margarinproduktionen och som mest sysselsatte man ett par hundra personer. Fabriken var i drift till mitten av 1960-talet, då verksamheten flyttades till fabriken i Helsingborg.

Sven Olof Hagbom
För att driva den nystartade fabriken i Olskroken utsåg Pellerin den tidigare i staden verksamme smörhandlaren (!) Sven Olof Hagbom (1862-1916). Det var ett lyckokast, Hagbom var inte bara en driftig företagschef, han var också en marknadsförare av rang, i många avseenden före sin tid. Runt om i Göteborg kunde man kring förra sekelskiftet se stora och små skyltar, som reklamerade för Pellerins margarin. En stor sådan satt t.ex. på taket till den byggnad, som idag inrymmer Hotell Avalon vid Kungsportsplatsen. Den är väl synlig på den berömda bild som Aron Jonason tog när statyn av Karl IX (Kopparmärra) avtäcktes på sin ursprungliga plats 1904. Hagbom lät också sprida reklamblad, affischer, brevkort, trälådor och plåtburkar - allt med namnet Pellerin. Än idag finns en andrahandsmarknad för sådana "memorabilia" på auktionssajter som Tradera och Blocket, välbevarade lådor kan betinga ett pris av flera hundra kronor.

Sven Olof Hagbom (foto ur Fredberg).

Åter till En liten bok
Det lilla häftet med den fullständiga titeln En liten bok. Intressant & nyttig, lättläst & lättsmält, som utdelas gratis af Pellerins margarinfabrik Göteborg är faktiskt underhållande läsning. Mellan faktauppgifterna finns en kort löpande text om margarinets förträfflighet:

En vetenskapsman skref i en afhandling om margarinet, redan under förra årtiondet: "Aldrig har ett nytt näringsmedel inom så kort tid vunnit den vidsträckta utbredning och det stadgade anseende, som hvad fallet är med margarin." ... PELLERINS Grädd- och Växt- margarinqvaliteter stå öfver all konkurrence, och äro delikatesser på äfven det finaste smörgåsbord. ... De PELLERIN'ska margarinqvaliteterna vinna också inom hemmen, med hvar dag som går, allt större användning och ökadt förtroende. Desamma levereras till Kungl. Flottan, och flertalet Regementen. ... Förvexla ej PELLERINS, Göteborg, margarin med andra i handeln förekommande fabrikat, köp alltid det bästa, hvilket är PELLERINS Grädd- och Växt-margarin!

Men det av textinnehållet som är nöjsammast, är det urval av fakta, som uppenbarligen ansågs vara av intresse för de presumtiva köparna av det synnerligen förträffliga margarinet. Här finns sålunda uppgifter om Sveriges regenter och deras valspråk (vem visste t.ex. att Erik XIV:s valspråk var Gud gifver åt hvem han vill?), Mått och vikt, Olika slags hästkrafter, Kaffeförbrukningen i Sverige och i utlandet, Dollar uträknade till kronor, Åtskilliga föremåls hastigheter (Stormvåg i öppen sjö c:a 20, Torpedobåt c:a 11, Spårvagn c:a 3 meter per sekund), Ångbåtssignaler, Tabell, utvisande de månader när vissa fisksorter är bäst - och mycket mycket annat. Det finns färgbilder av bl.a. riksvapnen och av svenska nationaldräkter, sjömärken och flaggor. En del är fortfarande aktuellt, annat inte:


Kanske är nedanstående inte heller alldeles relevant för dagens föräldrageneration


Sammanfattningsvis en liten obetydlig trycksak, säkerligen spridd i stor upplaga genom att den utdelades gratis, men förmodligen välbevarad endast i få exemplar. Och onekligen ett titthål in till en värld 116 år äldre än vår, där det skrivna ordet och vad det förmedlade tillmättes stor betydelse. Det var långt innan vi alla hade en smartphone i fickan.

Den fortfarande välbevarade nordvästra fasaden på Pellerins fabriksbyggnad, belägen mellan Ejder- och Svangatorna i Olskroken och vettande mot motorvägen och järnvägen. Både den gamla fabriken och den intilliggande stallängan finns kvar än idag men inrymmer nu en provkarta på småföretag, allt ifrån bilverkstad och glassfabrik till antikhandel och psykoterapimottagning.
--------------------------------------------

Fredberg, C. R. A:son: Från vår merkantila och Industriella verld (del 2). Göteborg, 1902.
Öhnander, Bengt: Göteborg berättar igen. Göteborg, 1994. 
https://sv.wikipedia.org/wiki/Edmond_Auguste_Pellerin




fredag 10 mars 2017

Välkänd präst mordmisstänkt

Göteborgska präster under deckarpseudonym

Vad som bör räknas till begreppet "Göteborgiana" kan förstås diskuteras, alla samlare av Göteborgslitteratur gör sin egen avgränsning. Att skönlitteratur som är tydligt förankrad i lokal miljö och tradition skall anses höra dit är i alla fall för mig självklart. Och på min hylla med göteborgsk skönlitteratur står högst upp till vänster - sedan ett par decennier - en detektivroman från 1974, utgiven på Norstedts förlag: Välkänd präst mordmisstänkt. Författarnamnet är av allt att döma en pseudonym, Benjamin Acker. Varken Kungl. biblioteket eller Deckarbiblioteket i Eskilstuna anger vem som är den egentlige författaren.

Leif Zetterlings omslag till Lennart Karstorps detektivroman.
Kan det möjligen vara författaren som kastar sin skugga över löpsedeln?
Jag har nu plockat ner boken och läst om den. Den utspelar sig i Lundby församling, komministern Leif Carlgren är huvudperson och den som också blir mordmisstänkt. Det är rätt mycket lokalfärg både från Lundby och centrala Göteborg, man får också inblick i hur en prästmans arbete i vardag och helg såg ut vid den tiden. Det är trevlig läsning men lite omständligt, intrigen inte så våldsamt originell eller upphetsande, men ändå.

Författaren identifierad
När jag trots allt försöker finna författaren bakom pseudonymen gör jag småningom två fynd. Dels hittar jag ett gammalt tidningsklipp från Dagens Nyheter 1978-04-15, som egentligen handlar om en annan prästman, Lars Gåreberg, själv vid tiden komminister i Lundby församling och som just hade givit ut en "nyckelroman" om svenska kyrkan (mer om detta nedan). Slutet på artikeln lyder

Komminister Lars Gåreberg är för övrigt inte den förste präst i Lundby församling i Göteborg som ägnar sig åt litterär verksamhet. För några år sedan skrev hans företrädare just på komministertjänsten i Lundby, nuvarande kyrkoherden Lennart Karstorp i Tygelsjö, en detektivroman med titeln "Välkänd präst mordmisstänkt".

Se där, en rejäl överraskning. Lennart Karstorp var under ett par år i mitten av 1950-talet min klasskamrat i gymnasiet på Hvitfeldtska i Göteborg, men jag tror han hoppade över och tog studenten på Prästgymnasiet efter att ha gått om ett år. Som jag minns honom skulle jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana att det dolde sig en blivande deckarförfattare bakom den blyge, ganska introverte och inte särskilt repliksnabbe kamrat som mestadels gick för sig själv eller hölls med de andra två blivande prästerna i klassen. Men Lidnerska och andra knäppar har inträffat förr och skenet kan bedra.

Det andra fyndet är Anders Jarlerts uppgifter i det nyligen utkomna andra bandet av Göteborgs stifts herdaminne. Han kan berätta att Karstorp, förutom sin prästerliga gärning också under en ganska lång period på 1960-talet var verksam som fast medarbetare i Göteborgs-Posten och ett tag funderade på att ägna sig åt journalistik för all framtid. En period var han sjukhuspräst på Sahlgrenska. Som kyrkoherde i Tygelsjö på Söderslätt kom han att verka i nästan 20 års tid. Han utgav ett par uppmärksammade bönböcker, varav den ena översattes också till engelska och tyska. Han hann också med att vara kyrkopolitiskt aktiv i Malmö. Utöver allt detta utbildade han sig även till instruktör i Svenska bodybuildningförbundet.

Mottagandet av Karstorps detektivroman i dagspressen var ganska svalt. Endast Göteborgs-Posten gav ett klart godkänt betyg: "underhållande, lätt och elegant roman". Mest negativ var Kurt Persson i Dagens Nyheter: "valhänt hopkommen och de uppstyltade dialogerna känns allt svårare att uthärda" och Jan Mårtensson tyckte i Sydsvenskan att den inte var särskilt inspirerande, men trivsam i alla fall.

Också efterträdaren i Lundby skrev roman under pseudonym
Några år efter Karstorp tillträdde Lars Gåreberg som komminister i Lundby församling. Han blev senare stationerad på Öckerö och slutade som driftig kyrkoherde i Råda, sydost om Göteborg. 1978 skrev han tillsammans med Maria Olsson, också göteborgare och blivande socionom och/eller diakonissa, under pseudonymen Inger Tore vad som möjligen kan rubriceras som en detektivroman, och i varje fall med goda skäl som en "nyckelroman", Biskoparnas hemliga plan. Även dessa uppgifter kommer från journalisten Hans Greéns artikel i Dagens Nyheter 1978.

Lars Gåreberg heter också Tore och möjligen är/var även Inger Maria Olssons andranamn.
Här figurerar nu under ganska genomskinlig förklädnad - för de som är eller var insatta i området - biskopar, kvinnliga präster, lekmän, kyrkopolitiker, massmediafolk och många andra figurer. Utgångspunkten är att kyrkoadjunkten Hanna Rydahl kommer till Göteborgs stift som dess första kvinnliga präst. På vägen till Sjöstad (Göteborg) för att tillträda sin tjänst råkar hon komma över ett sigillförslutet dokument, och av detta framgår att det finns en hemlig plan för hur svenska kyrkan skall agera efter dess förmodade kommande skiljande från staten. Jag kan inte bedöma vem som varit förebild för den kvinnliga prästen, men Göteborg hade bara några månader tidigare erhållit just sin första kvinnliga präst, Anne Strid, vilket hade vållat hetsiga diskussioner och på sina ställen närmast konvulsioner bland prästerskapet i det mycket högkyrkliga Göteborgs stift. Romanens inledning är dramatisk:

Oron i Domkapitlets sessionssal låg tät. Manschetten på den biskopliga armen darrade när han sakta med handen strök sitt hår bakåt. Gammalkyrkliga och högkyrkliga förenades plötsligt i gemensamma litanior. Aldrig hade man väl trott att ärevördiga Stiftet skulle hamna i en dylik situation. Sessionssalens bord var fyllt med dagstidningar. Överst låg den dominerande morgontidningen Sjö-Posten vars halva första sida upptogs av den stora nyheten: Kvinnlig komminister i Birgitta!
- Situationen är mycket allvarlig, sa den prästerlige domkapitelsledamoten medan pannan sjönk i djupa veck.
- Ja katastofal, inflikande den något mörkare lekmannaledamoten.
- Icke förty, hördes från hörnet där Stiftssekreteraren satt. Fullmakt å tjänsten måste utfärdas och dess undertecknande ske. Juridiskt är valet oantastligt.
- Men teologiskt sett då! utbrast den högröde domprosten, vars ansikte nu alltmer återspeglade den biskopliga skjortans lila färg. Folkviljan kan inte få bestämma en sådan här sak. Här måste andra regler och bud följas!
...
Med en blekhet i ansiktet, som skulle fått den mest orutinerade begravningsentreprenör att vädra inkomst, stammade biskopen från sitt preses-säte:
- Låt oss med tillförsikt se den dagen an då hon söker graviditetsledigt.
- Dock är hon ju ogift, hördes någon mumla.
- Det komplicerar saken!
Med dysterhet bröt Herrarna upp från sina sköna stolar och gick med tunga steg ut i Domkapitelskorridoren.

Biskoparnas hemliga plan recenserades här och var i dagspressen. Den väckte inte något större jubel och blev nog inte heller betraktad som något vägande inlägg i diskussionerna om kvinnopräster och om förhållandet kyrka/stat. "Lättfärdigt" skrev bevakaren av kyrkliga frågor i Göteborgs-Posten i sitt omnämnande. "Gott syfte" men ändå "påfrestande" tyckte Åsa Moberg i Aftonbladet. Leif Carlsson i SvD var kritisk men ändå lite road:

Inger Tore har i sin hjältinnas och hennes ämbetsbröders personer ganska väl träffat den arrogans mot kollegor och församlingsbor, som tycks vara en alltför vanlig yrkesåkomma i berörda kretsar, så lätt att iaktta för en utomstående. Hon har också låtit sina präster, biskopar och kyrkliga förtroendemän tala ett språk så uppstyltat fromlande att läsare utan aning om hur det går till i dessa kretsar kommer att nicka instämmande och vara förvissade om att skildringen är realistisk.

Natanael Frid
I sammanhanget kan det vara skäl att nämna att ytterligare en präst med göteborgsk anknytning mellan 1974 och 1990 skrev sammanlagt fyra korta romaner under pseudonymen Natanael Frid. I varje fall ett par av dem har drag av detektivromaner. Inte heller här anger LIBRIS vem som döljer sig bakom pseudonymen; märkligt nog redovisar man dock dennes födelse- och dödsår, 1941-94). Författaren var i alla fall Jan Arvid Hellström, född på Öckerö och son till den legendariske prosten Arvid Hellström, som efter tjänstgöringar i Göteborgs stift senare blev professor i kyrkohistoria i Uppsala och biskop i Växjö. Han omkom tragiskt i en bilolycka 1994.

Romanserien började med Pastorn blir gift, följd av Pastorn på spåret, Pastorn och mordet på ärkebiskopen och slutligen Pastorn klipper till. Huvudperson är pastor Mårten Johansson, som råkar in i diverse förvecklingar, i stora stycken har framställningen dock mer av fars än av deckarintrig. Mellan böckerna om pastor Johansson hann Hellström även med att under eget namn ge ut en deckare Ulven (1984), som fått större erkännande bland deckarkännare. Allt tillkom under Hellströms professorstid, förmodligen som distraktioner från den akademiska fliten; publikationslistan i LIBRIS upptar 234 nummer. 


----------------------------------

Hans Gréen: Kyrkans hemliga plan i pastorns nyckelroman. - DN 1978-04-15.
Anders Jarlert: Göteborgs stifts herdaminne, del II. Göteborg, 2014.
Bertil Persson: Lennart Karstorp död. Tygelsjöherdens bönbok blev katolskt erkänd. - SDS 1994-05-18.
Johan Wopenka: En biskop man minns - men för "fel" deckare. - Jury 1998:2, sid. 22-24.
Recensioner av Biskoparnas hemliga plan i GP 1978-04-16, SvD 1978-05-12, AB 1978-07-12 m fl.

lördag 31 december 2016

Eget exlibris efter 60 år

Ända sedan tonåren har jag "suktat" efter ett personligt exlibris, men först för något år sedan kom jag äntligen till skott och lyckades få till stånd ett eget bokägarmärke. Att i en tid när många anser att den tryckta boken står inför sin nära undergång kan det tyckas obsolet att ägna tid åt att märka de egna böckerna, men jag tillhör den skara som envist hävdar att boken, för sitt innehålls och för sin utformnings skull, har ett värde som kommer att bestå. Den lustfyllda känslan att ta ner en bok ur det egna biblioteket, med ett intressant innehåll, med en utformning och ett band som håller hög kvalitet, och kanske med uppgifter om vem som ägt boken tidigare, kan inte överträffas. De som hävdar läsplattans fördelar kan slänga sig i väggen!

Med incitament från den lilla boken Min hobby, som kom ut i "När-var-hur-serien" 1948, inledde jag min samlarkarriär. Här kunde man lära sig samla allt från autografer till tändsticksetiketter, man kunde lära sig esperanto och stenografi, bokbindning och bygge av modellflygplan. Man kunde lära sig skriva katalog över sina böcker och man fick vägledning i skapande av ett eget exlibris. Jag gjorde också själv ett försök, som överlevt i mina gömmor i mer än 60 år. Det är böcker, en penna, några strån (förmodligen syftande på mitt intresse för botanik) och ett par stjärnor att sträva mot.


Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade. Högst upp bland mina "10 i topp" skulle nog skalden Erik Axel Karlfeldts exlibris hamna


Karlfeldts exlibris med de två högresta kungsljusen är utformat av konstnären Arthur Sjögren 1913 och är förstås praktjugend. Det säger förmodligen mycket om skalden, han ville gärna framstå som en "karlakarl" och det är väl så man också får tolka inskriptionen Quia nominor vir, Emedan jag benämnes man.

Brandskadade böcker ersatta
För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här


Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.

Fortsatta försök vid datorn
Stimulerad av detta försök och när min sons 100 böcker var på plats i sina nya hyllor, tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Jag fortsatte på samma tema, försökte finna någon annan bild ur Dyalogus, men den enda jag fastnade för var själva inledningsbilden med solen och månen, och vad den symboliserade var oklart. Bollade också med mina huvudsakliga intresseområden, Göteborgslitteratur och medicin/medicinhistoria. En gång när det kändes särskilt segt använde jag en vinjett ur Sydsvenskan från någon gång på 1990-talet, för en spalt som hette "Sura gubben".











Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska - deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon
Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 grep jag chansen att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är verksam i Göteborg, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.


Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/ producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här



Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.

torsdag 22 december 2016

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (5)

Så var det dags igen då: att för femte gången på denna blogg blicka 50 år tillbaka och försöka få en bild av hur bokutgivningen såg ut i Sverige året 1966 - och vad därav som kan ha legat på mitt nattduksbord. Hjälpmedlen är än en gång Wettergrens julprogram och min egen inköpskatalog.


Högst upp på bestsellerlistan för skönlitteratur det här året fanns Tage Danielssons Grallimatik: Struntpratets fysiologi och teknik (kongenialt illustrerad av Per Åhlin). Kanske lite förvånande, Tages skrivsätt var ju egentligen ganska högbrynt och mycket präglat av den akademiska spextradition han bar med sig från Uppsala. Men uppenbarligen gick den att sälja, totalt 71.000 ex. Jag tyckte det var det bästa han gjort dittills, men möjligen var jag inte opartisk: det var ju i samma tradition som vi ungefär samtidigt skrev det lyckade medicinarspexet Wienkongressen 1815. Bland bästsäljarna fanns också - som alltid vid den här tiden - Olle Länsberg, Per Anders Fogelström, Stieg Trenter, Kar de Mumma och Maria Lang. Storsäljaren alla kategorier var dock helt något annat, nämligen Hylands ABC-bok, som skall ha tryckts i en upplaga av 1.520.000 ex. Vilket förstås vittnar mer om detta tv-programs genomslagskraft än något annat. Det lilla häftet innehöll ett antal finurliga tvåradiga versar skrivna av "vanligt folk" och inskickade till "hörnan", medan illustrationerna gjordes av ett antal av landets främsta konstnärer. Behållningen från försäljningen av häftet gick via Radiohjälpen till leprasjuka barn över hela världen. En del av versarna är så här 50 år efteråt intressanta tidsdokument:

Astronauten råder sonen
stå i bostadskö på månen

Emancipationsdebatten
upphör temporärt om natten

Journalistens intervju
börjar ofta "hör-du-du"

Nyckelbarnet sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan

Transistorer i naturen
skrämmer bort de arma djuren

Bokstaven M, illustrerad av Bror Hjorth, illustrerar ett möjligen självupplevt möte mellan konstnären
och dåtidens - i varje fall enligt hans egen uppfattning - i särklass främste medicinprofessor,
den kontroversielle och manschauvinistiske Erik Ask-Upmark i Uppsala
Romaner och lyrik i brytningstid
Bland den svenska skönlitteraturen noterar man nya romaner av äldre etablerade författare som Jan Fridegård, Olle Hedberg, Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson, men också av en yngre generation, som ännu var på väg uppåt: Per Olov Enquist, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Lars Gyllensten, Birgitta Trotzig och PC Jersild. Jag tror ingen nådde särskilt stor framgång med årets volymer. PO Enquists Hess läste jag själv, men blev kanske inte så mycket klokare. Då var Lars Gustafsson Den egentliga berättelsen om herr Arenander intressantare. "Den nya romanen" strävade att hitta sin form. Några titlar var mer politiskt färgade, som Sara Lidmans Samtal i Hanoi och Göran Palms En orättvis betraktelse. Jesper Svenbro, GunBritt Sundström och läkarkollegan i Göteborg Staffan Seeberg debuterade, men utan större uppståndelse. Och även inom poesin rådde uppror: Sonja Åkesson, Jarl Hammarberg-Åkesson, Åke Hodell, Carl Fredrik Reuterswärd och Bengt Emil Johnson gav ut vad de flesta traditionella läsare uppfattade som fullständiga obegripligheter. Det fanns skäl att ställa en dagsaktuell fråga, "Vart är vi på väg?"

Den blivande Nobelpristagaren Tomas Tranströmer kom ut med sin fjärde diktsamling, Klanger och spår, men den läste jag först sedan den kommit på bokrea. Köpte och läste i november 1966 gjorde jag dock Gunnar Ekelöfs Sagan om Fatumeh, tredje delen i hans bysantinska trilogi. Läste och förundrades, men poeten var i en annan värld än min.



Två viktiga biografier
Två sinsemellan väldigt olika böcker med biografisk vinkling minns jag att jag läste med stor behållning. Den ena var Olle Holmbergs Hjalmar Gullberg - en vänbok. Redan som gymnasist hade jag - som många andra jämnåriga - snöat in på Gullbergs lyrik, läst, beundrat, lärt valda delar utantill och deklamerat under nattvandringar med unga damer; jag hade också uppmärksammat hans studentikosa sida, som fått blomma ut under studieåren på 1920-talet i Lund. Här ger vännen och litteraturprofessorn Olle Holmberg en initierad skildring av lundalivet från "en som var med", om kotteriet Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson, Sigfrid Lindström och Hjalmar Gullberg (där hade jag gärna varit med), men också om Gullbergs uppväxt som fosterbarn och om hans sena svåra år med den sjukdom, som småningom diagnosticerades som myastenia gravis. Under min "exil" i Lund på 1990-talet fanns fortfarande berättelserna om vad som måste anses som en av Lunds litterära storhetstider påtagligt levande.

Den andra biografin var Lord Morans "dagbok" under hans period som läkare åt Winston Churchill, Winston Churchill: Kamp för livet  i två delar. Den var omdiskuterad och kritiserad redan innan den kom ut: fick man verkligen som läkare avslöja så detaljerade, privata uppgifter om en högt uppsatt patient? Bitvis har den karaktär av skvallerkrönika, men många tyckte nog ändå att Morans skildring bidrog till att teckna bilden av framför allt den åldrande Churchill, anfäktad av sina svarta demoner, och som ung läkare kunde man inte undgå att känna historiens vingslag och fundera över hur medicinskt kunnande/sjukvård kan/bör tillämpas i de svåraste av situationer. Moran har dock senare fått utstå mycket kritik, kanske inte så mycket för sina omdömen om Churchill som för sina ibland kategoriska synpunkter på alla statsmännen i hans omgivning och för sina "referat" från viktiga överläggningar, vid vilka han endast var inbjuden till den efterföljande middagen.

Medicinsk bästsäljare
På det medicinska området kan noteras att FASS utkom i sin första upplaga, förmodligen i några tiotusental exemplar. FASS står för FArmaceutiska Specialiteter i Sverige och ersatte den tidigare svåröverskådliga samlingen av preparatförteckningar från de enskilda läkemedelsbolagen, som låg i drivor på varje läkarrumshylla. Efter nästan 50 års utgivning i bokform är FASS idag endast tillgänglig via nätet - å andra sidan både för vårdpersonal och patienter.

Av annan medicinsk litteratur har jag endast noterat psykiatern Clarence Blomquists Om konsten att vara läkare, som jag minns blev föremål för en hel del diskussion bland kamraterna. "I vår tid av omprövning och omvärdering är inte ens läkarens ställning och uppgifter längre absolut givna. Den moderna medicinen ställer stora krav på sina utövares personlighet och yrkesmoral" står det i förordet.


Det fanns förstås annan litteratur också
Mycket deckare blev det under 60-talet, tung klinisk tjänstgöring klarade inte alltid mer krävande litteratur och många journätter blev det (var tredje dygn på medicinkliniken i Mölndal), som dock dåförtiden kunde lämna utrymme för läsning. Sjöwall-Wahlöö kom ut med en andra del i Martin Beck-serien, Mannen som gick upp i rök. Men Stieg Trenter gick på sparlåga och skrivandet hade delvis tagits över av hustrun Ulla och Maria Lang hade helt spårat ur. Som väl var kunde man läsa och läsa om Raymond Chandler i alla lägen och 1966 kom ett par av hans bästa noveller ut för första gången på svenska med  titeln Bittra mandlar. Ian Fleming hade gått bort 1964 men det fortsatte komma ett par Bondböcker posthumt, 1966 kramade man ut det sista av hans verk, två tidiga noveller gavs ut under titeln Octopussy and The living daylights. Jag har noterat att jag köpte den brittiska originalupplagan hos dåvarande Gumperts, som i övervåningen alltid hade en hel disk med aktuell engelskspråkig litteratur. Den kostade 11 kronor. Idag betalar samlare fantasipriser för original av Fleming: det ligger just nu ett exemplar av Octopussy på nätet till ett pris av 3.500 SEK.

I Wettergrens julkatalog finns inga böcker av lokalhistoriskt göteborgskt intresse över huvud taget noterade detta år. Ett och annat utkom dock, även om det väl mest salufördes hos lokala bokhandlare. Maja Kjellin gav ut en av sina kvartershistoriker, Kvarteret Alströmer; det kom ut "sockenböcker" om de nyligen med Göteborg införlivade områdena Tuve och Angered, en liten bok om Säröbanan, som hade lagts ner året innan, och som länge var svåråtkomlig antikvariskt och inte minst min gode vän Thomas Kindings studentkårshistorik, Etthundrafemtio terminer.

Avslutande reflektion
När jag nu plockat fram en del ur mina hyllor med anknytning till året 1966 är det påfallande vilken hög kvalitet många av de utgivna böckerna hade. Skönlitterära original var ofta bundna i vackra helklotband, band och skyddsomslag var konstnärligt utformade och ibland var till och med framsidan av skyddsomslaget medbundet i boken. Över många av titlarna svävade den typografiska mästaren Karl-Erik Forsbergs ande. Det var tider det!

torsdag 24 november 2016

Mordet vid Sillgatan

Om man är lite bibliofil och samlare av Göteborgiana så är det förstås trevligt att råka på och äga böcker som ingen annan har. Häromdagen kom jag över en liten volym, prydligt inbunden i ett enkelt klotband med ryggtiteln Mordet vid Sillgatan m.fl. Den visade sig innehålla fyra olika berättelser/romaner, varav den första hette just Mordet vid Sillgatan. Ur en polismans papper. Göteborgsroman. Tryckt 1911 på C.R. Holmqvists boktryckeri, Göteborg. Ingen kände till denna roman: den finns inte indexerad i Kungl. bibliotekets databas LIBRIS, den finns inte på UB i Göteborg och varken Deckarbiblioteket i Eskilstuna eller Johan Wopenka, som sysslat mycket med katalogisering av kriminalromaner, kände till varken den eller vem som kunde tänkas ligga bakom författarpseudonymen Wilda. Möjligen kan det vara så att skriften aldrig har publicerats i bokform.

De övriga berättelserna i bandet har titlarna Seraljens stjärna av Martin Lindgren, Så älskar en kejsare av Arth. Freese samt Synd och bot av Karl Detlef. Samtliga är tryckta hos C.R. Holmqvists boktr. och har tryckåret 1912. Lindgrens och Detlefs verk är kända av LIBRIS i tidigare upplagor från 1877 respektive 1879. Freese tycks däremot inte någon kännas vid.


Nå, vad handlar då Mordet vid Sillgatan om? Ja, inte har det mycket med Sillgatan (nuvarande Postgatan i Västra Nordstan) att göra, ordet Sillgatan är överhuvud taget inte nämnt i texten. Det finns en vag Göteborgsanknytning, Kungsgatan och Gustaf Adolfs torg skymtar vid ett tillfälle vardera. Det förekommer en utflykt till Kungälv men utan några topografiska detaljer. Det skulle mycket väl kunna vara en översatt utländsk förebild, som är överförd till lokala förhållanden, intrigen är universell. Tiden är dock angiven: 1820-tal.

Grosshandlaren Carlman blir mördad med ett pistolskott i sitt arbetsrum. Han bor tillsammans med sina två brorsdöttrar och diverse tjänstefolk. Men alla dörrar är låsta och ingen har setts lämna huset. Den som berättar är Gustaf Streiffe, som ibland anges vara polisman, ibland advokat. "Borgmästaren" deltar mycket aktivt i berättelsen, han besöker mordplatsen, anhåller förhör och tycks leda utredningen av brottet, kanske inte vad man väntar sig i Sverige, men jag kan 1820-talets polisarbete för dåligt att bedöma detta.

Historien är inte helt oäven, det finns en intrig och en viss dramatisk spänning i skildringen, men det är mycket känslofullt. Damerna är upprörda, gråter och svimmar och gör hemlighetsfulla uttalanden, nya mord tillstöter, tidigare okända personager dyker upp medan den gode Streiffe är upprörd över att någon ens kan misstänka de unga och oskuldsfulla damerna - som han har en viss relation till - för något otillbörligt. Men till slut avger bokhållaren full bekännelse, Streiffes oro blir stillad och kanske får han ihop det med den vackraste av brorsdöttrarna:

Vad mig angår, invaggades jag från denna dag i en lycklig dröm, ur vilken jag aldrig skall vakna, hälst som glansen från Eleonoras ögon allt sedan dess varit ledstjärnan på min levnads stig.

Men vad är det för en bok?
Mycket talar för att volymen Mordet vid Sillgatan m.fl. inte är en "bok" utan en samling prydligt urklippta, sammanfogade och inbundna tidnings- eller tidskriftsföljetonger. Sådana var vanliga vid den aktuella tiden, alla göteborgstidningarna hade sådana löpande med ett avsnitt om 6-8 sidor per dag eller vecka. En del av dessa var original, i de bättre tidningarna av lite bättre författare och tvärtom. Mycket var säkert översättningar eller adaptationer av utländska original. Karaktären på de fyra ingående romanerna ansluter väl till vad som förekom som följetonger i göteborgspressen vid denna tid.

De fyra böckerna eller följetongerna i den aktuella volymen är alla tryckta på tunt tidningspapper, trycket är ojämnt och också typografien ändrar karaktär mitt i en av romanerna. Tittar man noga kan man se att här och var finns en tryckt linje i överkanten, som stämmer med den inramning som skilde följetongerna från den övriga tidningstexten. På baksidan av den allra sista sidan i den sista romanen återfinns annan tidningstext (gåtor, rebus, notiser; karaktär av "nöjessida"). Längst ner på den plats som arksignaturer finns i en tryckt bok, finns på var åttonde sida noteringen Mordet vid Sillgatan åtföljt av ett nr. Man kan tänka sig att denna märkning avgränsar de publicerade avsnitten.

Om denna hypotes är korrekt så borde det gå att återfinna Sillgatsmordet i någon dagstidning från den aktuella tiden. Jag har snabbt gjort några stickprov i de göteborgstidningar, som gavs ut den aktuella tiden, men inte gjort något fynd. Wopenka har funnit en notis om att C.R. Holmqvists boktryckeri gav ut tidningen Göteborgs Nyheter. Det kanske är där som vår historia kan återfinnas, jakten fortsätter.

Eleonora bevisar sin oskuld för Streiffe.

Upplösningen
Efter ytterligare en vända på tidskriftsbiblioteket blev sanningen uppenbarad. Och tipset om Göteborgs Nyheter visade sig fruktbart. Tidningen utkom som veckoblad i två omgångar, 1884-85 och efter ett uppehåll ånyo 1892-1921, något som inte hindrar att 1912 rubriceras som 28:e årgången. Priset var 5 öre, innehållet var i högsta grad blandat med lokala och internationella nyheter i notisform, rätt mycket annonser, lite skvaller, lite rebusar och så då 8 sidor följetong i varje nummer. Tidningen var "populär bland den bredaste publiken" skriver Enar Jonsson i Press och pressfolk, 1972.

Och mycket riktigt, den 7 oktober 1911 startade som följetong Mordet vid Sillgatan och fortsatte i 26 avsnitt. Den åtföljdes av de övriga i mitt bokband sammanhäftade romanerna: 9 mars 1912 började Synd och bot, 24 maj Seraljens stjärna och 1 november Så älskar en kejsare.

Några av de redaktionella puffar, som gjordes innan publiceringen av Mordet vid Sillgatan.
Intressant är att historien anges gå tillbaka på "en ur verkliga livet gripen händelse.
Till sist en undring: visserligen var det billigare för 100 år sedan att gå till bokbindaren, men vem ur "den bredaste publiken" hade råd att binda in fyra romanföljetonger från den göteborgska veckopressen? Dessutom är boken påfallande oläst. Kan det vara så att jag fått i min hand boktryckare Holmqvists eget arkivexemplar?