Summa sidvisningar

fredag 10 mars 2017

Välkänd präst mordmisstänkt

Göteborgska präster under deckarpseudonym

Vad som bör räknas till begreppet "Göteborgiana" kan förstås diskuteras, alla samlare av Göteborgslitteratur gör sin egen avgränsning. Att skönlitteratur som är tydligt förankrad i lokal miljö och tradition skall anses höra dit är i alla fall för mig självklart. Och på min hylla med göteborgsk skönlitteratur står högst upp till vänster - sedan ett par decennier - en detektivroman från 1974, utgiven på Norstedts förlag: Välkänd präst mordmisstänkt. Författarnamnet är av allt att döma en pseudonym, Benjamin Acker. Varken Kungl. biblioteket eller Deckarbiblioteket i Eskilstuna anger vem som är den egentlige författaren.

Leif Zetterlings omslag till Lennart Karstorps detektivroman.
Kan det möjligen vara författaren som kastar sin skugga över löpsedeln?
Jag har nu plockat ner boken och läst om den. Den utspelar sig i Lundby församling, komministern Leif Carlgren är huvudperson och den som också blir mordmisstänkt. Det är rätt mycket lokalfärg både från Lundby och centrala Göteborg, man får också inblick i hur en prästmans arbete i vardag och helg såg ut vid den tiden. Det är trevlig läsning men lite omständligt, intrigen inte så våldsamt originell eller upphetsande, men ändå.

Författaren identifierad
När jag trots allt försöker finna författaren bakom pseudonymen gör jag småningom två fynd. Dels hittar jag ett gammalt tidningsklipp från Dagens Nyheter 1978-04-15, som egentligen handlar om en annan prästman, Lars Gåreberg, själv vid tiden komminister i Lundby församling och som just hade givit ut en "nyckelroman" om svenska kyrkan (mer om detta nedan). Slutet på artikeln lyder

Komminister Lars Gåreberg är för övrigt inte den förste präst i Lundby församling i Göteborg som ägnar sig åt litterär verksamhet. För några år sedan skrev hans företrädare just på komministertjänsten i Lundby, nuvarande kyrkoherden Lennart Karstorp i Tygelsjö, en detektivroman med titeln "Välkänd präst mordmisstänkt".

Se där, en rejäl överraskning. Lennart Karstorp var under ett par år i mitten av 1950-talet min klasskamrat i gymnasiet på Hvitfeldtska i Göteborg, men jag tror han hoppade över och tog studenten på Prästgymnasiet efter att ha gått om ett år. Som jag minns honom skulle jag inte i min vildaste fantasi kunnat ana att det dolde sig en blivande deckarförfattare bakom den blyge, ganska introverte och inte särskilt repliksnabbe kamrat som mestadels gick för sig själv eller hölls med de andra två blivande prästerna i klassen. Men Lidnerska och andra knäppar har inträffat förr och skenet kan bedra.

Det andra fyndet är Anders Jarlerts uppgifter i det nyligen utkomna andra bandet av Göteborgs stifts herdaminne. Han kan berätta att Karstorp, förutom sin prästerliga gärning också under en ganska lång period på 1960-talet var verksam som fast medarbetare i Göteborgs-Posten och ett tag funderade på att ägna sig åt journalistik för all framtid. En period var han sjukhuspräst på Sahlgrenska. Som kyrkoherde i Tygelsjö på Söderslätt kom han att verka i nästan 20 års tid. Han utgav ett par uppmärksammade bönböcker, varav den ena översattes också till engelska och tyska. Han hann också med att vara kyrkopolitiskt aktiv i Malmö. Utöver allt detta utbildade han sig även till instruktör i Svenska bodybuildningförbundet.

Mottagandet av Karstorps detektivroman i dagspressen var ganska svalt. Endast Göteborgs-Posten gav ett klart godkänt betyg: "underhållande, lätt och elegant roman". Mest negativ var Kurt Persson i Dagens Nyheter: "valhänt hopkommen och de uppstyltade dialogerna känns allt svårare att uthärda" och Jan Mårtensson tyckte i Sydsvenskan att den inte var särskilt inspirerande, men trivsam i alla fall.

Också efterträdaren i Lundby skrev roman under pseudonym
Några år efter Karstorp tillträdde Lars Gåreberg som komminister i Lundby församling. Han blev senare stationerad på Öckerö och slutade som driftig kyrkoherde i Råda, sydost om Göteborg. 1978 skrev han tillsammans med Maria Olsson, också göteborgare och blivande socionom och/eller diakonissa, under pseudonymen Inger Tore vad som möjligen kan rubriceras som en detektivroman, och i varje fall med goda skäl som en "nyckelroman", Biskoparnas hemliga plan. Även dessa uppgifter kommer från journalisten Hans Greéns artikel i Dagens Nyheter 1978.

Lars Gåreberg heter också Tore och möjligen är/var även Inger Maria Olssons andranamn.
Här figurerar nu under ganska genomskinlig förklädnad - för de som är eller var insatta i området - biskopar, kvinnliga präster, lekmän, kyrkopolitiker, massmediafolk och många andra figurer. Utgångspunkten är att kyrkoadjunkten Hanna Rydahl kommer till Göteborgs stift som dess första kvinnliga präst. På vägen till Sjöstad (Göteborg) för att tillträda sin tjänst råkar hon komma över ett sigillförslutet dokument, och av detta framgår att det finns en hemlig plan för hur svenska kyrkan skall agera efter dess förmodade kommande skiljande från staten. Jag kan inte bedöma vem som varit förebild för den kvinnliga prästen, men Göteborg hade bara några månader tidigare erhållit just sin första kvinnliga präst, Anne Strid, vilket hade vållat hetsiga diskussioner och på sina ställen närmast konvulsioner bland prästerskapet i det mycket högkyrkliga Göteborgs stift. Romanens inledning är dramatisk:

Oron i Domkapitlets sessionssal låg tät. Manschetten på den biskopliga armen darrade när han sakta med handen strök sitt hår bakåt. Gammalkyrkliga och högkyrkliga förenades plötsligt i gemensamma litanior. Aldrig hade man väl trott att ärevördiga Stiftet skulle hamna i en dylik situation. Sessionssalens bord var fyllt med dagstidningar. Överst låg den dominerande morgontidningen Sjö-Posten vars halva första sida upptogs av den stora nyheten: Kvinnlig komminister i Birgitta!
- Situationen är mycket allvarlig, sa den prästerlige domkapitelsledamoten medan pannan sjönk i djupa veck.
- Ja katastofal, inflikande den något mörkare lekmannaledamoten.
- Icke förty, hördes från hörnet där Stiftssekreteraren satt. Fullmakt å tjänsten måste utfärdas och dess undertecknande ske. Juridiskt är valet oantastligt.
- Men teologiskt sett då! utbrast den högröde domprosten, vars ansikte nu alltmer återspeglade den biskopliga skjortans lila färg. Folkviljan kan inte få bestämma en sådan här sak. Här måste andra regler och bud följas!
...
Med en blekhet i ansiktet, som skulle fått den mest orutinerade begravningsentreprenör att vädra inkomst, stammade biskopen från sitt preses-säte:
- Låt oss med tillförsikt se den dagen an då hon söker graviditetsledigt.
- Dock är hon ju ogift, hördes någon mumla.
- Det komplicerar saken!
Med dysterhet bröt Herrarna upp från sina sköna stolar och gick med tunga steg ut i Domkapitelskorridoren.

Biskoparnas hemliga plan recenserades här och var i dagspressen. Den väckte inte något större jubel och blev nog inte heller betraktad som något vägande inlägg i diskussionerna om kvinnopräster och om förhållandet kyrka/stat. "Lättfärdigt" skrev bevakaren av kyrkliga frågor i Göteborgs-Posten i sitt omnämnande. "Gott syfte" men ändå "påfrestande" tyckte Åsa Moberg i Aftonbladet. Leif Carlsson i SvD var kritisk men ändå lite road:

Inger Tore har i sin hjältinnas och hennes ämbetsbröders personer ganska väl träffat den arrogans mot kollegor och församlingsbor, som tycks vara en alltför vanlig yrkesåkomma i berörda kretsar, så lätt att iaktta för en utomstående. Hon har också låtit sina präster, biskopar och kyrkliga förtroendemän tala ett språk så uppstyltat fromlande att läsare utan aning om hur det går till i dessa kretsar kommer att nicka instämmande och vara förvissade om att skildringen är realistisk.

Natanael Frid
I sammanhanget kan det vara skäl att nämna att ytterligare en präst med göteborgsk anknytning mellan 1974 och 1990 skrev sammanlagt fyra korta romaner under pseudonymen Natanael Frid. I varje fall ett par av dem har drag av detektivromaner. Inte heller här anger LIBRIS vem som döljer sig bakom pseudonymen; märkligt nog redovisar man dock dennes födelse- och dödsår, 1941-94). Författaren var i alla fall Jan Arvid Hellström, född på Öckerö och son till den legendariske prosten Arvid Hellström, som efter tjänstgöringar i Göteborgs stift senare blev professor i kyrkohistoria i Uppsala och biskop i Växjö. Han omkom tragiskt i en bilolycka 1994.

Romanserien började med Pastorn blir gift, följd av Pastorn på spåret, Pastorn och mordet på ärkebiskopen och slutligen Pastorn klipper till. Huvudperson är pastor Mårten Johansson, som råkar in i diverse förvecklingar, i stora stycken har framställningen dock mer av fars än av deckarintrig. Mellan böckerna om pastor Johansson hann Hellström även med att under eget namn ge ut en deckare Ulven (1984), som fått större erkännande bland deckarkännare. Allt tillkom under Hellströms professorstid, förmodligen som distraktioner från den akademiska fliten; publikationslistan i LIBRIS upptar 234 nummer. 


----------------------------------

Hans Gréen: Kyrkans hemliga plan i pastorns nyckelroman. - DN 1978-04-15.
Anders Jarlert: Göteborgs stifts herdaminne, del II. Göteborg, 2014.
Bertil Persson: Lennart Karstorp död. Tygelsjöherdens bönbok blev katolskt erkänd. - SDS 1994-05-18.
Johan Wopenka: En biskop man minns - men för "fel" deckare. - Jury 1998:2, sid. 22-24.
Recensioner av Biskoparnas hemliga plan i GP 1978-04-16, SvD 1978-05-12, AB 1978-07-12 m fl.

lördag 31 december 2016

Eget exlibris efter 60 år

Ända sedan tonåren har jag "suktat" efter ett personligt exlibris, men först för något år sedan kom jag äntligen till skott och lyckades få till stånd ett eget bokägarmärke. Att i en tid när många anser att den tryckta boken står inför sin nära undergång kan det tyckas obsolet att ägna tid åt att märka de egna böckerna, men jag tillhör den skara som envist hävdar att boken, för sitt innehålls och för sin utformnings skull, har ett värde som kommer att bestå. Den lustfyllda känslan att ta ner en bok ur det egna biblioteket, med ett intressant innehåll, med en utformning och ett band som håller hög kvalitet, och kanske med uppgifter om vem som ägt boken tidigare, kan inte överträffas. De som hävdar läsplattans fördelar kan slänga sig i väggen!

Med incitament från den lilla boken Min hobby, som kom ut i "När-var-hur-serien" 1948, inledde jag min samlarkarriär. Här kunde man lära sig samla allt från autografer till tändsticksetiketter, man kunde lära sig esperanto och stenografi, bokbindning och bygge av modellflygplan. Man kunde lära sig skriva katalog över sina böcker och man fick vägledning i skapande av ett eget exlibris. Jag gjorde också själv ett försök, som överlevt i mina gömmor i mer än 60 år. Det är böcker, en penna, några strån (förmodligen syftande på mitt intresse för botanik) och ett par stjärnor att sträva mot.


Under alla år sedan dess har jag avundsjukt sneglat på alla ”riktiga boksamlares” exlibris, även om jag många gånger undrat över vilken koppling en del symboler, nakna damer och adliga vapen haft till vederbörandes boksamling. Jag har sökt råd hos olika experter, men har aldrig hittat någon konstnär som kunde teckna i en stil som jag gillade. Högst upp bland mina "10 i topp" skulle nog skalden Erik Axel Karlfeldts exlibris hamna


Karlfeldts exlibris med de två högresta kungsljusen är utformat av konstnären Arthur Sjögren 1913 och är förstås praktjugend. Det säger förmodligen mycket om skalden, han ville gärna framstå som en "karlakarl" och det är väl så man också får tolka inskriptionen Quia nominor vir, Emedan jag benämnes man.

Brandskadade böcker ersatta
För några år sedan drabbades min son och hans familj, som bor i Skåne, av en förfärlig brand i sitt hus, som förstörde delar av det ganska stora biblioteket. För att ge lite tröst i bedrövelsen åtog jag mig att köpa nya antikvariska exemplar av de 100 viktigaste av de böcker, som gått till spillo av eld och sot. Jag fick då för mig att förse de nya böckerna med ett exlibris, som minde om branden, men ändå pekade framåt. På samma sätt som mitt tonårsexlibris var tecknat för hand, så tyckte jag att ett exlibris på 2000-talet kunde vara egentillverkat med hjälp av dator och scanner. Resultatet blev så här


Bilden är ”lånad” ur den första på svenska tryckta boken Dyalogus creaturarum moralizatus (Skapelsens sedelärande samtal) från 1483, tanken var att illustrera att med omvårdnad kan nytt liv spira. Den latinska sentensen är hemmagjord, men jag tyckte den passade till bilden: Det återskapade biblioteket efter branden 2009.

Fortsatta försök vid datorn
Stimulerad av detta försök och när min sons 100 böcker var på plats i sina nya hyllor, tog jag upp tanken på ett exlibris till mig själv igen. Jag fortsatte på samma tema, försökte finna någon annan bild ur Dyalogus, men den enda jag fastnade för var själva inledningsbilden med solen och månen, och vad den symboliserade var oklart. Bollade också med mina huvudsakliga intresseområden, Göteborgslitteratur och medicin/medicinhistoria. En gång när det kändes särskilt segt använde jag en vinjett ur Sydsvenskan från någon gång på 1990-talet, för en spalt som hette "Sura gubben".











Jag gjorde många försök, men vart inte riktigt nöjd. Jag provade också med olika tänkvärda latinska sentenser. Jag tyckte det inte var helt fel att slå vakt om kontinuiteten bakåt, även för ett exlibris i modern form. Går man igenom gamla exlibris finns en uppsjö av sådana – mestadels latinska - deviser, mer eller mindre gångbara i dagens värld: Post tenebres spero lucem; Cum deo pro rege et patria; Scientia varia, veritas una; Cum libris non solus; Qui amat non laborat; Verba volent, scripta manet. Den gamle professorn på barnbördshuset i Göteborg, Emil Jerlov, fick fint till det med Amor populi fructus meus (Folkets kärlek min belöning). Men för min del kom det inte längre än till skisser, ibland när man hade en stund över.

Carolina Laudon
Vid utdelningen av Stena-stipendierna i Göteborg 2014 grep jag chansen att diskutera exlibris med Carolina Laudon, som var en av stipendiaterna. Hon är verksam i Göteborg, grafisk formgivare, konstnär och pedagog men ser nog helst att hon uppfattas som typsnittsdesigner. Mycket självständig men med Karl-Erik Forsberg svävande i bakgrunden. På senare år har hon bl a givit DN och Systembolaget ett nytt grafiskt ”ansikte”. Hennes arbete har uppmärksammats i olika sammanhang, 2012 fick hon det s k Berlingpriset på Kungl. Biblioteket.


Jag blev fascinerad av hennes arbete med bokstavsformgivning och kände att här fanns äntligen möjligheten att få hjälp med ett eget exlibris. Efter lite diskussion ställde hon också upp, men exlibris hade hon aldrig gjort tidigare. Målsättningen var att utformningen både skulle säga något om mig, men också spegla hennes arbetssätt. Jag var tidigt på det klara med att några medicinska ormar, slingrande kring stavar eller skålar, det skulle inte komma på fråga. Jag kunde tänka mig någon allusion på min hembygd, som är i Örgryte i östra Göteborg, stadsbarn från födseln, men det var svårt finna någon entydig symbol för mina röda tegelstenskvarter.

Så vi lekte istället med bokstäver: jag har alltid varit fascinerad av bokstäverna på gamla romerska inskriptioner och Carolina tog upp den tråden och lät mig se några olika förslag på ett antikiserande men ändå modernt personligt ”typsnitt”. Det blev då naturligt att också foga in en latinsk devis i exlibriset. Förstås med en blinkning bakåt i tiden, men också ett uttryck för min syn på bokägandet: Habent sua fata libelli = böcker har sina öden. Både i betydelsen att böcker gör sin resa, från en ägare till en annan; men också att den skrivna/formgivna/ producerade boken går ett ovisst öde till mötes, omhuldad hos en läsare/ägare, förvandlad till makulatur hos en annan. Så till slut blev det så här



Exlibriset är tryckt av Mikael Rundqvist på det anrika Rundqvists boktryckeri i Göteborg. Så nu återstår bara att klistra in mitt bokägarmärke i några tusen volymer; jag har bestämt mig för att det får ske i den takt som det faller sig; varje gång jag tar ut en bok ur hyllan får den sitt märke.

torsdag 22 december 2016

På bokhandelsdisk och nattduksbord för 50 år sedan (5)

Så var det dags igen då: att för femte gången på denna blogg blicka 50 år tillbaka och försöka få en bild av hur bokutgivningen såg ut i Sverige året 1966 - och vad därav som kan ha legat på mitt nattduksbord. Hjälpmedlen är än en gång Wettergrens julprogram och min egen inköpskatalog.


Högst upp på bestsellerlistan för skönlitteratur det här året fanns Tage Danielssons Grallimatik: Struntpratets fysiologi och teknik (kongenialt illustrerad av Per Åhlin). Kanske lite förvånande, Tages skrivsätt var ju egentligen ganska högbrynt och mycket präglat av den akademiska spextradition han bar med sig från Uppsala. Men uppenbarligen gick den att sälja, totalt 71.000 ex. Jag tyckte det var det bästa han gjort dittills, men möjligen var jag inte opartisk: det var ju i samma tradition som vi ungefär samtidigt skrev det lyckade medicinarspexet Wienkongressen 1815. Bland bästsäljarna fanns också - som alltid vid den här tiden - Olle Länsberg, Per Anders Fogelström, Stieg Trenter, Kar de Mumma och Maria Lang. Storsäljaren alla kategorier var dock helt något annat, nämligen Hylands ABC-bok, som skall ha tryckts i en upplaga av 1.520.000 ex. Vilket förstås vittnar mer om detta tv-programs genomslagskraft än något annat. Det lilla häftet innehöll ett antal finurliga tvåradiga versar skrivna av "vanligt folk" och inskickade till "hörnan", medan illustrationerna gjordes av ett antal av landets främsta konstnärer. Behållningen från försäljningen av häftet gick via Radiohjälpen till leprasjuka barn över hela världen. En del av versarna är så här 50 år efteråt intressanta tidsdokument:

Astronauten råder sonen
stå i bostadskö på månen

Emancipationsdebatten
upphör temporärt om natten

Journalistens intervju
börjar ofta "hör-du-du"

Nyckelbarnet sa till pappan
Far, jag såg din fru i trappan

Transistorer i naturen
skrämmer bort de arma djuren

Bokstaven M, illustrerad av Bror Hjorth, illustrerar ett möjligen självupplevt möte mellan konstnären
och dåtidens - i varje fall enligt hans egen uppfattning - i särklass främste medicinprofessor,
den kontroversielle och manschauvinistiske Erik Ask-Upmark i Uppsala
Romaner och lyrik i brytningstid
Bland den svenska skönlitteraturen noterar man nya romaner av äldre etablerade författare som Jan Fridegård, Olle Hedberg, Pär Lagerkvist och Ivar Lo-Johansson, men också av en yngre generation, som ännu var på väg uppåt: Per Olov Enquist, Sven Fagerberg, Lars Gustafsson, Lars Gyllensten, Birgitta Trotzig och PC Jersild. Jag tror ingen nådde särskilt stor framgång med årets volymer. PO Enquists Hess läste jag själv, men blev kanske inte så mycket klokare. Då var Lars Gustafsson Den egentliga berättelsen om herr Arenander intressantare. "Den nya romanen" strävade att hitta sin form. Några titlar var mer politiskt färgade, som Sara Lidmans Samtal i Hanoi och Göran Palms En orättvis betraktelse. Jesper Svenbro, GunBritt Sundström och läkarkollegan i Göteborg Staffan Seeberg debuterade, men utan större uppståndelse. Och även inom poesin rådde uppror: Sonja Åkesson, Jarl Hammarberg-Åkesson, Åke Hodell, Carl Fredrik Reuterswärd och Bengt Emil Johnson gav ut vad de flesta traditionella läsare uppfattade som fullständiga obegripligheter. Det fanns skäl att ställa en dagsaktuell fråga, "Vart är vi på väg?"

Den blivande Nobelpristagaren Tomas Tranströmer kom ut med sin fjärde diktsamling, Klanger och spår, men den läste jag först sedan den kommit på bokrea. Köpte och läste i november 1966 gjorde jag dock Gunnar Ekelöfs Sagan om Fatumeh, tredje delen i hans bysantinska trilogi. Läste och förundrades, men poeten var i en annan värld än min.



Två viktiga biografier
Två sinsemellan väldigt olika böcker med biografisk vinkling minns jag att jag läste med stor behållning. Den ena var Olle Holmbergs Hjalmar Gullberg - en vänbok. Redan som gymnasist hade jag - som många andra jämnåriga - snöat in på Gullbergs lyrik, läst, beundrat, lärt valda delar utantill och deklamerat under nattvandringar med unga damer; jag hade också uppmärksammat hans studentikosa sida, som fått blomma ut under studieåren på 1920-talet i Lund. Här ger vännen och litteraturprofessorn Olle Holmberg en initierad skildring av lundalivet från "en som var med", om kotteriet Gabriel Jönsson, Frans G. Bengtsson, Sigfrid Lindström och Hjalmar Gullberg (där hade jag gärna varit med), men också om Gullbergs uppväxt som fosterbarn och om hans sena svåra år med den sjukdom, som småningom diagnosticerades som myastenia gravis. Under min "exil" i Lund på 1990-talet fanns fortfarande berättelserna om vad som måste anses som en av Lunds litterära storhetstider påtagligt levande.

Den andra biografin var Lord Morans "dagbok" under hans period som läkare åt Winston Churchill, Winston Churchill: Kamp för livet  i två delar. Den var omdiskuterad och kritiserad redan innan den kom ut: fick man verkligen som läkare avslöja så detaljerade, privata uppgifter om en högt uppsatt patient? Bitvis har den karaktär av skvallerkrönika, men många tyckte nog ändå att Morans skildring bidrog till att teckna bilden av framför allt den åldrande Churchill, anfäktad av sina svarta demoner, och som ung läkare kunde man inte undgå att känna historiens vingslag och fundera över hur medicinskt kunnande/sjukvård kan/bör tillämpas i de svåraste av situationer. Moran har dock senare fått utstå mycket kritik, kanske inte så mycket för sina omdömen om Churchill som för sina ibland kategoriska synpunkter på alla statsmännen i hans omgivning och för sina "referat" från viktiga överläggningar, vid vilka han endast var inbjuden till den efterföljande middagen.

Medicinsk bästsäljare
På det medicinska området kan noteras att FASS utkom i sin första upplaga, förmodligen i några tiotusental exemplar. FASS står för FArmaceutiska Specialiteter i Sverige och ersatte den tidigare svåröverskådliga samlingen av preparatförteckningar från de enskilda läkemedelsbolagen, som låg i drivor på varje läkarrumshylla. Efter nästan 50 års utgivning i bokform är FASS idag endast tillgänglig via nätet - å andra sidan både för vårdpersonal och patienter.

Av annan medicinsk litteratur har jag endast noterat psykiatern Clarence Blomquists Om konsten att vara läkare, som jag minns blev föremål för en hel del diskussion bland kamraterna. "I vår tid av omprövning och omvärdering är inte ens läkarens ställning och uppgifter längre absolut givna. Den moderna medicinen ställer stora krav på sina utövares personlighet och yrkesmoral" står det i förordet.


Det fanns förstås annan litteratur också
Mycket deckare blev det under 60-talet, tung klinisk tjänstgöring klarade inte alltid mer krävande litteratur och många journätter blev det (var tredje dygn på medicinkliniken i Mölndal), som dock dåförtiden kunde lämna utrymme för läsning. Sjöwall-Wahlöö kom ut med en andra del i Martin Beck-serien, Mannen som gick upp i rök. Men Stieg Trenter gick på sparlåga och skrivandet hade delvis tagits över av hustrun Ulla och Maria Lang hade helt spårat ur. Som väl var kunde man läsa och läsa om Raymond Chandler i alla lägen och 1966 kom ett par av hans bästa noveller ut för första gången på svenska med  titeln Bittra mandlar. Ian Fleming hade gått bort 1964 men det fortsatte komma ett par Bondböcker posthumt, 1966 kramade man ut det sista av hans verk, två tidiga noveller gavs ut under titeln Octopussy and The living daylights. Jag har noterat att jag köpte den brittiska originalupplagan hos dåvarande Gumperts, som i övervåningen alltid hade en hel disk med aktuell engelskspråkig litteratur. Den kostade 11 kronor. Idag betalar samlare fantasipriser för original av Fleming: det ligger just nu ett exemplar av Octopussy på nätet till ett pris av 3.500 SEK.

I Wettergrens julkatalog finns inga böcker av lokalhistoriskt göteborgskt intresse över huvud taget noterade detta år. Ett och annat utkom dock, även om det väl mest salufördes hos lokala bokhandlare. Maja Kjellin gav ut en av sina kvartershistoriker, Kvarteret Alströmer; det kom ut "sockenböcker" om de nyligen med Göteborg införlivade områdena Tuve och Angered, en liten bok om Säröbanan, som hade lagts ner året innan, och som länge var svåråtkomlig antikvariskt och inte minst min gode vän Thomas Kindings studentkårshistorik, Etthundrafemtio terminer.

Avslutande reflektion
När jag nu plockat fram en del ur mina hyllor med anknytning till året 1966 är det påfallande vilken hög kvalitet många av de utgivna böckerna hade. Skönlitterära original var ofta bundna i vackra helklotband, band och skyddsomslag var konstnärligt utformade och ibland var till och med framsidan av skyddsomslaget medbundet i boken. Över många av titlarna svävade den typografiska mästaren Karl-Erik Forsbergs ande. Det var tider det!

torsdag 24 november 2016

Mordet vid Sillgatan

Om man är lite bibliofil och samlare av Göteborgiana så är det förstås trevligt att råka på och äga böcker som ingen annan har. Häromdagen kom jag över en liten volym, prydligt inbunden i ett enkelt klotband med ryggtiteln Mordet vid Sillgatan m.fl. Den visade sig innehålla fyra olika berättelser/romaner, varav den första hette just Mordet vid Sillgatan. Ur en polismans papper. Göteborgsroman. Tryckt 1911 på C.R. Holmqvists boktryckeri, Göteborg. Ingen kände till denna roman: den finns inte indexerad i Kungl. bibliotekets databas LIBRIS, den finns inte på UB i Göteborg och varken Deckarbiblioteket i Eskilstuna eller Johan Wopenka, som sysslat mycket med katalogisering av kriminalromaner, kände till varken den eller vem som kunde tänkas ligga bakom författarpseudonymen Wilda. Möjligen kan det vara så att skriften aldrig har publicerats i bokform.

De övriga berättelserna i bandet har titlarna Seraljens stjärna av Martin Lindgren, Så älskar en kejsare av Arth. Freese samt Synd och bot av Karl Detlef. Samtliga är tryckta hos C.R. Holmqvists boktr. och har tryckåret 1912. Lindgrens och Detlefs verk är kända av LIBRIS i tidigare upplagor från 1877 respektive 1879. Freese tycks däremot inte någon kännas vid.


Nå, vad handlar då Mordet vid Sillgatan om? Ja, inte har det mycket med Sillgatan (nuvarande Postgatan i Västra Nordstan) att göra, ordet Sillgatan är överhuvud taget inte nämnt i texten. Det finns en vag Göteborgsanknytning, Kungsgatan och Gustaf Adolfs torg skymtar vid ett tillfälle vardera. Det förekommer en utflykt till Kungälv men utan några topografiska detaljer. Det skulle mycket väl kunna vara en översatt utländsk förebild, som är överförd till lokala förhållanden, intrigen är universell. Tiden är dock angiven: 1820-tal.

Grosshandlaren Carlman blir mördad med ett pistolskott i sitt arbetsrum. Han bor tillsammans med sina två brorsdöttrar och diverse tjänstefolk. Men alla dörrar är låsta och ingen har setts lämna huset. Den som berättar är Gustaf Streiffe, som ibland anges vara polisman, ibland advokat. "Borgmästaren" deltar mycket aktivt i berättelsen, han besöker mordplatsen, anhåller förhör och tycks leda utredningen av brottet, kanske inte vad man väntar sig i Sverige, men jag kan 1820-talets polisarbete för dåligt att bedöma detta.

Historien är inte helt oäven, det finns en intrig och en viss dramatisk spänning i skildringen, men det är mycket känslofullt. Damerna är upprörda, gråter och svimmar och gör hemlighetsfulla uttalanden, nya mord tillstöter, tidigare okända personager dyker upp medan den gode Streiffe är upprörd över att någon ens kan misstänka de unga och oskuldsfulla damerna - som han har en viss relation till - för något otillbörligt. Men till slut avger bokhållaren full bekännelse, Streiffes oro blir stillad och kanske får han ihop det med den vackraste av brorsdöttrarna:

Vad mig angår, invaggades jag från denna dag i en lycklig dröm, ur vilken jag aldrig skall vakna, hälst som glansen från Eleonoras ögon allt sedan dess varit ledstjärnan på min levnads stig.

Men vad är det för en bok?
Mycket talar för att volymen Mordet vid Sillgatan m.fl. inte är en "bok" utan en samling prydligt urklippta, sammanfogade och inbundna tidnings- eller tidskriftsföljetonger. Sådana var vanliga vid den aktuella tiden, alla göteborgstidningarna hade sådana löpande med ett avsnitt om 6-8 sidor per dag eller vecka. En del av dessa var original, i de bättre tidningarna av lite bättre författare och tvärtom. Mycket var säkert översättningar eller adaptationer av utländska original. Karaktären på de fyra ingående romanerna ansluter väl till vad som förekom som följetonger i göteborgspressen vid denna tid.

De fyra böckerna eller följetongerna i den aktuella volymen är alla tryckta på tunt tidningspapper, trycket är ojämnt och också typografien ändrar karaktär mitt i en av romanerna. Tittar man noga kan man se att här och var finns en tryckt linje i överkanten, som stämmer med den inramning som skilde följetongerna från den övriga tidningstexten. På baksidan av den allra sista sidan i den sista romanen återfinns annan tidningstext (gåtor, rebus, notiser; karaktär av "nöjessida"). Längst ner på den plats som arksignaturer finns i en tryckt bok, finns på var åttonde sida noteringen Mordet vid Sillgatan åtföljt av ett nr. Man kan tänka sig att denna märkning avgränsar de publicerade avsnitten.

Om denna hypotes är korrekt så borde det gå att återfinna Sillgatsmordet i någon dagstidning från den aktuella tiden. Jag har snabbt gjort några stickprov i de göteborgstidningar, som gavs ut den aktuella tiden, men inte gjort något fynd. Wopenka har funnit en notis om att C.R. Holmqvists boktryckeri gav ut tidningen Göteborgs Nyheter. Det kanske är där som vår historia kan återfinnas, jakten fortsätter.

Eleonora bevisar sin oskuld för Streiffe.

Upplösningen
Efter ytterligare en vända på tidskriftsbiblioteket blev sanningen uppenbarad. Och tipset om Göteborgs Nyheter visade sig fruktbart. Tidningen utkom som veckoblad i två omgångar, 1884-85 och efter ett uppehåll ånyo 1892-1921, något som inte hindrar att 1912 rubriceras som 28:e årgången. Priset var 5 öre, innehållet var i högsta grad blandat med lokala och internationella nyheter i notisform, rätt mycket annonser, lite skvaller, lite rebusar och så då 8 sidor följetong i varje nummer. Tidningen var "populär bland den bredaste publiken" skriver Enar Jonsson i Press och pressfolk, 1972.

Och mycket riktigt, den 7 oktober 1911 startade som följetong Mordet vid Sillgatan och fortsatte i 26 avsnitt. Den åtföljdes av de övriga i mitt bokband sammanhäftade romanerna: 9 mars 1912 började Synd och bot, 24 maj Seraljens stjärna och 1 november Så älskar en kejsare.

Några av de redaktionella puffar, som gjordes innan publiceringen av Mordet vid Sillgatan.
Intressant är att historien anges gå tillbaka på "en ur verkliga livet gripen händelse.
Till sist en undring: visserligen var det billigare för 100 år sedan att gå till bokbindaren, men vem ur "den bredaste publiken" hade råd att binda in fyra romanföljetonger från den göteborgska veckopressen? Dessutom är boken påfallande oläst. Kan det vara så att jag fått i min hand boktryckare Holmqvists eget arkivexemplar?

onsdag 16 november 2016

Gothenburg i Edinburgh

Mellan Skottland och Sverige, och i synnerhet Göteborg, finns starka historiska band. Under 1600-talet skedde samröret mest i form av skotska regementen, som deltog i stormaktstidens "svenska" krigshärar. Under 1700-talet sökte sig många skotska affärsmän till Göteborg och blev bofasta här. Flera av de släkter, som varit tongivande under Göteborgs utveckling, har skotska rötter, namn som Dickson, Chalmers, Keiller, Carnegie, Gibson - för att nämna några, är kända långt utanför staden. Insatserna i den andra riktningen, alltså det göteborgska inflytandet i Skottland, har inte varit av samma omfattning, men i varje fall en företeelse exporterades i mitten av 1800-talet från Göteborg till ett antal platser i Skottland, nämligen Göteborgssystemet.

Tanken bakom det som kom att kallas Göteborgssystemet var inte att förbjuda alkoholförsäljning, men att förvandla oreglerat krogsupande till en form av icke vinstdrivande värdshusrörelse, där visserligen alkohol serverades men under strikt reglerade former och med större fokus på mat än på öl- och spritserveringen. Lokalerna skulle vara "sunda, ljusa, rymliga och lagda under allmänhetens ögon" (NF). Överskottet skulle återanvändas till allmänt gagneliga investeringar som lånebibliotek, läsesalar och badstugor. I Göteborg infördes systemet 1865, Handelstidningens redaktör S.A. Hedlund var starkt pådrivande. Under de kommande åren fick det efterföljare såväl i Stockholm, i grannländerna, på kontinenten som i Storbritannien, där systemet är känt under beteckningen "the Gothenburg system".

När jag över påskhelgen i år besökte min dotter i Edinburgh passade jag på att också leta upp en av de tre kvarvarande "Gothenburg pubs", som finns kvar i Skottland, nämligen The Prestoungrange Gothenburg Pub. Den ligger dock inte inom Edinburghs stadsgräns utan någon mil österut efter Firth of Forth, i det lilla samhället Prestonpans. Ett namn som för evigt är inskrivet i den skotska historien. I slaget vid Prestonpans i september 1745 besegrade nämligen "Bonnie Prince Charlie" engelsmännen och den segern var inledningen till skottarnas till en början framgångsrika marsch söderut - innan man tvingades retirera hem igen och där upproret tre månader senare fick sin fasansfulla upplösning i slakten på de dimmiga myrarna vid Culloden.


Mitt i byn ligger den erade byggnad, där The Gothenburg Pub eller The Goth håller hus. Det finns som alltid flera avdelningar, det är ordning och reda och en gemytlig stämning råder. Det är skönt när det regnar och blåser (som det nästan alltid gör i Skottland, så även denna dag) att få sig en pint vid disken.

The Prestoungrange Gothenburg Pub (med dotter i regnet)
Byggnaden är från 1908 men genomgick en genomgripande renovering 2002-2004. Drivande i ombyggnad och drift av verksamheten har varit och är Dr Gordon Prestoungrange, Baron of Prestoungrange and Dolphistoun, välbeställd företagsekonom, tidigare professor i USA och Kanada. Där kolbrytning, saltkokning och tegelbränning i gamla tider var traktens levebröd har baronen strävat att skapa nya arbetstillfällen och samtidigt bevara gamla traditioner, inte minst då vad gäller The Goth . Bland aktiviteterna märks en satsning på muralmålningar, som med hjälp av lokala amatörr och inbjudna konstnärer idag återfinns på många platser i samhället. Överskottet av pubverksamheten används - i Göteborgssystemets anda - till olika kulturella satsningar.

Invändigt ser puben ut som de flesta andra, men restaureringen har bevarat mycket
av den gamla art deco-inspirerade inredningen
Uppe i pubens övervåning finns en minnestavla, som uppmärksammar banden till Göteborgs stad och det besök i Prestonpans, som Göteborgs dåvarande stadsfullmäktiges ordförande Jörgen Linder avlade 2003. Om man känner för det kan även mindre sällskap hyra in sig i Lord Mayor's Bar.

Hur många Gothenburg Pubs, som en gång var i drift i (det mestadels kolgruvetäta östra) Skottland är inte känt. Men puben i Prestonpans är inte den enda kvarvarande, det finns en Goth i Armadale och en Dean Tavern i den lilla orten Newtongrange, som drivits enligt Göteborgssystemets principer, men aldrig kallat sig för Gothenburg Pub. Båda dessa orter ligger några mil syd/sydväst om Edinburgh.


---------------------------------
Heyman, Eva: Systemet lever vidare i Skottland. - Göteborgs-Posten 24 maj 2013.
Skarin Frykman, Birgitta: Skottar i Göteborg - Gothenburg i Skottland. - Kungl. Vetenskaps- och vitterhets-samhället i Göteborg. Årsbok 2011, sid. 68-79.
www.prestoungrange.org/gothenburg/html

Boksamlarbloggen åter igång

Ja då kör vi igång igen då. Eller vad man ska säga. I nästan nio månader har jag inte mäktat med några nya inlägg, bloggen har verkligen stått still. Och det är inte bra: en blogg skall inte stå still, då tappar man säkert läsare. Och den som skriver kommer dessutom ur rytmen, och motståndet att återuppta bloggandet igen bara ökar. Till min glädje kan jag dock konstatera att en och annan hört av sig under stillaståendet med mestadels glada tillrop: uppmuntrat till nya inlägg, givit tips på ämnen att belysa och undrat om man blivit död eller vad.

Kombinationen av relativ ohälsa, alltför många andra åtaganden med deadline och resor hit och dit har dock krävt sin tribut, samtidigt som det går att konstatera att det var lättare "förr" att hålla många bollar i luften. Någon gång kunde man ju till och med vara på två platser samtidigt.

Bokhistoria i Sachsen
I början av oktober hade jag i alla fall möjlighet att följa med Wargentinsällskapet på en mycket givande bokhistorisk resa till Sachsen (eller kanske man skall säga Nieder-Sachsen), med den outtröttlige Christian Irhammar som väl rekognoscerad och påläst "Reiseleiter". Med Wolfenbüttel som replipunkt reste vi runt i omgivningarna och besökte bibliotek, kyrkor och kloster. Vi fick ta del av en - mestadels till katolska kyrkan - anknuten högkultur, som frambringat nästan ofattbara skatter, tusen (!) år gamla. Handskrivna illustrerade manuskript, broderade mäss-skrudar, underbara arbeten i silver och guld. Vad gjorde vi i Sverige för tusen år sedan?

De medeltida välbevarade banden står på rad i det lilla Marktkirchenbibliothek i Goslar
 och från visningen av biblioteket i "Museum der deutschen Erklärung" i Halberstadt.
Ett av de mest imponerande biblioteken - och den kanske mest genomarbetade visningen - vi fick vara med om var på Universitätsbibliothek Clausthal, halvvägs upp i Harzgebirges skogar, där man framför allt bedriver undervisning och forskning i gruvbrytning och metallurgi. En stor andel av studenterna är från utlandet, främst Kina. Men här fanns bokliga skatter inom alla ämnesområden!

Från visningen av universitetsbibliotheket i Clausthal. T h den första tryckta koranen, Hamburg 1694.
Vi fortsatte småningom till också Hildesheim, där vi besåg både Dombibliothek, domens makalösa skattkammare och den enligt uppgift 1000-åriga rosen, som växer utanför domkyrkokoret och som hållits vid liv både under andra världskrigets härjningar och många köldnätter. De olika grenarna var till och med försedda med årtal. I Wolfenbüttel besökte vi både det berömda Herzog August Bibliothek och Lessinghaus. Efter en avvikelse till närbeläget bränneri med avsmakning och inköp av starka drycker guidades vi även runt på Schloss Corvey, varifrån enligt uppgift Ansgar utgick i sitt nordliga kristnande. Slottskyrkan är världsarv och biblioteket imponerade kanske mest genom sin fantastiska kollektion av välfyllda bokskåp (där vi dock tyvärr inte fick botanisera på egen hand).

Hemresan gick med buss via ett regnigt Berlin, där vi ändå hann med besöka det nu 20 år gamla men för många ändå nya Denkmal sur Erinnerung an die Bücherverbrennung. Det är alltså ett minnesmärke över det bokbål som nazisterna igångsatte 10 maj 1933, då 20.000 böcker, främst av judiska författare brändes. Minnesmärket innehåller i ett underjordiskt utrymme tomma bokhyllor med plats för lika många böcker. Det är inte tillgängligt, utan kan endast iakttas via en glasplatta i stenläggningen utanför operan vid Unter den Linden.

Nazisternas bokbål 1933 och minnesmärket, som är utfört av den israeliska konstnärinnan Micha Ullman,
utanför Berlinoperan vid Under den Linden. Det invigdes 1995.
Läst under tiden
En hel del nyutkommen Göteborgslitteratur har dykt upp de gångna månaderna. Bland det jag särskilt fastnat för finns Ninni Trossholmens bok Arvid Bjerkes Utbynäs - bilder, minnen och berättelser. Ninni är etnolog, om än numera något pensionerad, men fortfarande aktiv. Hon har tidigare skrivit om Utby, men här fokuserar hon särskilt på arkitekten Arvid Bjerkes och hans farbror Anders Mattssons insatser som villabyggare i senjugendstil. Boken är arkitekturhistoria, men handlar också mycket om människorna i husen. Fint producerad bok.

Också Urban Rydins bok Bröderna Röhss har varit rolig att studera. Författaren är ättling till den ogifte Wilhelm Röhss, som hade en långvarig utomäktenskaplig förbindelse med Amalia Rydin. Han har tidigare mest utgivit av trycket skrifter om beskattning av fåmansföretag, men här föreligger en läsvärd, spännande och mycket väl dokumenterad skildring av bröderna Röhss, deras affärsverksamheter och donationerna till Göteborgs stad. Mycket värdefull information!


Slutligen måste nämnas en bok, som inte är faktabaserad utan en rejäl skröna, men en mycket underhållande sådan, Tomas Arvidssons Blåst på sommarvind. Tomas är gammal hvitfeldtare, student 1964, under sin aktiva karriär både tidningsredaktör (Östra Småland, Barometern) och värmländsk TV-chef, numera "fri skribent". Vi var några stycken som i förra veckan, på Hvitfeldtskas kamratförenings höstmöte, hade tillfälle höra honom berätta om sina minnen av skoltiden och hur han under en morgonbön för nu många decennier sedan fick idén till bokens intrig. Det handlar alltså om hur Carl Larssons väldiga målning (3 x 11 meter) i Hvitfeldtska gymnasiets aula blir stulen och förvecklingarna kring stöld och uppklarning av stöld. Mycket medvetet utan inslag av det överdrivna våld, som annars präglar dagens deckare. Den gamle studierektorn Jan Bertilsson är inte längre huvudperson, som han var i böckerna från 1970-talet, Enkelstöten, Dubbelstöten med flera, men hans bror, Björn Bertilsson, pensionerad läkare, förekommer i historien.  Trevlig läsning och mycket inslag av lokalfärg från skolan på 1950/60-talet, lärarna och vaktmästaren, som vi alla kände och var rädda för, men som í varje fall jag aldrig känt som "Dynamit-Olsson". Vi sa bara Olsson, han med nyckelknippan, han som stängde läroverkets stora port på slaget klockan åtta. Då gällde det att vara innanför!

Göteborgskännare har gått bort
Efter lång tids kämpande med sjukdom har Ove Drejenstam helt nyligen gått bort. Ove var kontinuitetsbevarare i Göteborgianagruppen, han var den ende som hade deltagit i den gamla gruppen redan för 20 år sedan eller mer. Han var en stor kännare av Göteborgslitteraturen, han hade kunskap både om böcker och samlare. Han var försynt och skröt inte med sitt vetande, men han vill gärna att det skulle bli rätt och riktigt. Särskilt klappade hans hjärta för Västra Frölunda, i dess hembygdsförening var han mångårigt aktiv och såg länge till att det kom ut nya skrifter minst en gång om året. Också i Bohusläns hembygdsförbund verkade han på senare år och hjälpte till med tidningen Bohusarvet. Vi är många som kommer att sakna Ove framöver, hans kloka kommentarer och den trivsamhet han spred omkring sig.

måndag 15 februari 2016

Kungliga autografer i Göteborg

Göteborgska inskriptioner 8

Jag vet inte hur gammal traditionen är att kungliga personer, i samband med invigningar och ceremonier av annat slag, ristar sitt namn i anslutning till det invigda föremålet. I varje fall för Göteborgs del torde ingen konung före Oscar II ha gjort någon sådan notering. Oscar gjorde det dock på åtminstone två platser, dels på en av pelarna i valvet vid entrébyggnaden till Kvibergs kaserner (där kansli och officersmäss var inrymda), dels på Sahlgrenska sjukhuset.

Fyra kungar på samma ställe
Valvet som omger entrén till Kviberg är tämligen unikt, då där faktiskt finns inristade namnen på våra fyra senaste regenter - Oscar II, Gustaf V, Gustaf VI Adolf och Carl XVI Gustaf. Oscar II satte dit sitt namn i anslutning till att Göta artilleriregemente (blivande A2) flyttade ut från den gamla artillerikasernen på Kungshöjd till de nya kasernerna vid Kviberg 1895. Gustaf V skrev sitt namn 1914, Gustaf VI Adolf 1951 och Carl XVI Gustaf 1980 (men då hade A 2 lagts ner och kasernerna tagits i bruk av luftvärnsregementet Lv6).

 
Entrévalvet till kanslihuset på Kvibergs kaserner med de fyra kungliga namnteckningarna (till vänster
Gustaf 1914, Gustaf Adolf 1951, till höger Oscar 1895 och Carl Gustaf 1980). Därunder t v skriver
Gustaf V sin namnteckning och t Carl XVI Gustaf sin (bilderna ur Lv6 50 år). 
Kungliga besök på Sahlgrenska sjukhuset
När det var dags att inviga "det fjärde" Sahlgrenska sjukhuset på sin nya - och som det vid den tiden säkert tedde sig ganska avlägsna - lokalisation i Änggårdsbergen, tillkallades konung Oscar II för att
"inmura slutstenen". Detta skedde den 24 augusti 1899. Hundra år och några månader senare gjorde kung Carl XVI Gustaf sjukhuset den äran, den 2 december 1999.
 
 
Under mellantiden hade dock såväl Gustaf V som Gustaf VI Adolf fått möjlighet att fästa sina namn på andra byggnader i sjukhuskomplexet. Gustaf V:s namn finns på en platta vid entrén till Jubileumskliniken, som tillkom med medel, som samlades in till konungens 70-årsdag 1928 och som invigdes 1943. Sexton år senare, på hösten 1959, var det dags att ta Centralkomplexet i "det femte" Sahlgrenska sjukhuset i bruk. Den gången var det Gustaf VI Adolf som fick förrätta invigningen och i samband därmed skrev han sin eleganta autograf invid stora entrén. För ovanlighetens skull fick då även drottning Louise få med sin - något blygsammare - signatur.
 
 
Gustaf VI Adolfs namnteckning finns också på en marmorplatta i det som idag är Aeroseum, men som vid det aktuella tillfället (15 maj 1955) var den nya berghangaren för dåvarande Göta flygflottilj (F 9) på Säve.
 
Gustaf V i farten
"Gamle kungen", som vi säger som uppnått mogen ålder, dvs V-Gurra, skrev sitt namn på ytterligare minst två platser. En är välkänd och flitigt återgiven, nämligen minnesstenen vid Kallebäcks källa, jag har tidigare berört den i ett inlägg (2014-11-16), den andra inte så lätt observerad, där den sitter på bergväggen bredvid trappan, som leder upp till gamla Navigationsskolan. Trappan kallas idag för Gunnar Carlssons trappor, till minne av skeppsredaren , chefen för Transantlantic mm, Gunnar Carlsson (1887-1967). Det som är lite egendomligt är att namnteckningen inte är åtföljd av varken datum eller anledning till inskriptionen. Det bara står Gustaf i karakteristisk stil på bergväggen. Att den skulle ha ristats i samband med någon invigning av Navigationsskolan föreföll rimligt, och med hjälp från Per M kan konstateras att det var om- och tillbyggnaden 1915-1916, som var anledning till kungens besök. I GHT den 8 juli 1918 beskrivs kungens besök och hans rundvandring i de nya lokalerna. "På vägen ner från skolan mot Magasinskvarteren ritade konungen sitt namn på en bergvägg av Kvarnberget, varefter konungen avreste hyllad av de församlade".
 
Till vänster Gustaf V i färd med att rista sitt namn på sockeln till minnesstenen vid Kallebäcks källa 1937, en liten kudde kan vara bra att sitta på när man är 79 år. I mitten trappan upp till f d Navigationsskolan (Gunnar Carlssons trappor). En pil markerar kung Gustafs namnteckning, som synes till höger.
Palmhuset
Den färskaste kungliga autografen återfinner vi i Palmhuset på Trädgårdsföreningen. Förmodligen när Palmhuset invigdes efter renoveringen 1986 var kung Carl Gustaf och drottning Silvia på besök, som framgår av den lilla minnessten, som ligger strax innanför entrén.
 
Så summerar vi de kungliga göteborgska autograferna kommer vi fram till följande
                Oscar II - 2 (Kviberg, Sahlgrenska)
                Gustaf V - 4 (Kviberg, Jubileumskliniken, Kallebäck, Navigationsskolan)
                Gustaf VI Adolf - 3 (Kviberg, Centralblocket Sahlgrenska, Säve)
                Carl XVI Gustaf - 3 (Kviberg, Sahlgrenska, Palmhuset)
 
Det är mycket möjligt att fler namnteckningar/inristningar finnes, om någon kan komplettera min lista är jag tacksam för besked. Jag trodde länge att Oscar II hade satt sitt namn någonstans på det som kallas Oscar II:s fort vid Käringberget, men enligt sakkunniga på området finns ingen sådan inskription. Och kronprinsessan Victoria har - såvitt känt - ännu inte ristat sitt namn någonstans i Göteborg. Däremot har faktiskt den norska kronprinsessan Mette-Marit för ett par år sedan lämnat sitt namn på en sten utanför Norska kyrkan på Skånegatan